16 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 12:13,16-19 Rom 8:26-27 Matt 13:24-43

Ondskans makt - och vanmakt

Var kommer allt ogräs ifrån? Frågan ställs inte bara av den som rensar i trädgårdslandet, utan av var och en som ser sig omkring i tillvaron. Varifrån kommer det onda i en värld som Gud har skapat god? Varför uppstår så mycket irritation och strid, också i de bästa familjer? Varför uppstår ständigt nya konflikter i en värld där ändå så många förnuftiga människor strävar efter fred och samförstånd? Inte heller kyrka och kloster förskonas. Där kan striden rentav bli hätskare och bittrare än på andra ställen.

Olika vetenskaper, psykologi, psykiatri, historia, antropologi, etnologi osv., försöker förklara varför människor utför onda handlingar. Och mycket kan förklaras - men inte allt. Snarast tycks vi allt oftare komma till en gräns, där de olika vetenskaperna lämnar oss i sticket, ironiskt nog de vetenskaper som vid sin uppkomst gjorde anspråk på att kunna förklara och lösa människornas problem. Inför många av de grövsta brotten i vår egen upplysta tid tycks "experterna" stå både handfallna och inbördes oeniga. Ondskans gåta låter sig inte rationellt förklaras. Erfarenheten tycks bekräfta att det fanns en sabotör i tillvaron, någon som sår ogräs bland vetet: "Det är en fiende som har varit framme." Skriften kallar denna fiende med olika namn: djävul, satan, lögnare, mörkrets furste.

Det kan tyckas otäckt att tala om sådant mitt i sommaren, men paradoxalt nog är det i en tid där man inte längre räknar med vare sig synd eller djävul, som ondskan tycks fira allt större triumfer. Tron på en ond makt och känslan för vad synd är gick förlorad under det förra seklet för det stora flertalet människor i västerlandet. Det var samma sekel som fick bevittna de förmodligen största grymheterna i mänsklighetens historia. Finns det rentav ett samband?

Ondskans gåtfulla gestalt har ibland framställts på ett så konkret sätt att man trodde sig veta exakt hur han såg ut. Men till kyrkans övertygelse hör att det onda är en andlig, och därmed osynlig realitet. Redan det är viktigt. Det betyder att vi måste vara mycket försiktiga med att kalla en människa för rätt och slätt ond. Inte ens terroristen eller pedofilen. Ännu allvarligare blir det om man betecknar andra folk, grupper eller raser som särskilt onda. Däremot finns det onda handlingar, gärningar som i sig själva är onda, även om avsikten är god.

Inte heller får vi i tro "för mycket" om djävulens makt. När vi får intrycket att det är ondskan som regerar, då påminner oss kyrkan om att det är Gud som "styr våra öden" (Vish 12:18). Endast Gud är allsmäktig, trots allt vi ser av ondska. Djävulen kan bara agera inom de ramar som Gud tillåter (jfr Job 1:12; 2:6). Han kan inte skapa, bara sabotera och förvränga, splittra och trasa sönder. Filosofin har försökt att förklara ondskan som en "brist på det goda". Ondskan har ingen "egen substans". Lögnen är en förvriden sanning. Utan sanning är lögnen otänkbar. Liksom såret förutsätter en kropp. Vi varken förnekar djävulens realitet eller förstorar den. Vi räknar med den onda makten, men det är Gud vi tror på.

För att djävulen skall ha någon framgång behöver han människor. Hans vanligaste sysselsättning består i att fresta och förföra människor. (CS Lewis´ bok "Från helvetets brevskola" beskriver hans strategi.) Jesus säger att det onda kommer från människans hjärta. "Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal." (Matt 15:19) Detta betyder naturligtvis inte att människan är ond till sitt väsen, men det lär oss hur ondskan uppstår. Människan lånar sitt öra till den förföriska rösten och blir det ondas verktyg.

Den helige Johannes Cassianus lär oss att det egentligen bara finns en enda sak som är alltigenom ond: synden eller lasten. Allt annat, också olyckor och orättvisor, sjukdom och död, kan bli verktyg för eller användas både till gott och ont.

Här övergår teorin till praktik. Här börjar kampen mot det onda. Därför säger den vise: "Mer än allt annat - vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv" (Ords 4:23). Allt moraliskt ont i historien har börjat i en människas hjärta. Kampen mot det onda i världen tar därför också sin början i det egna hjärtat. Ingen kan ta bort flisan ur sin broders öga, om han inte först tar bort bjälken ur sitt eget. Ingen kan vägleda andra, som inte själv låter sig vägledas. När kyrkan undervisar människorna så förutsätter det att hon själv först lyssnar till och lyder Guds ord.

Det finns en ännu konkretare förutsättning för den som vill gå på korståg mot ondskan. Den uttrycks så i Ordspråksboken: "Bättre är en tålmodig man än en stark, bättre den som styr sitt sinne, än den som intar en stad" (Ords 16:32). I psaltaren får vi en liknande vägledning: "Reta inte upp dig på de onda... Stilla din harm, låt din vrede slockna, reta inte upp dig, det leder bara till ont" (Ps 37).

En av ökenfäderna besökte vid ett tillfälle en stad och blev angripen med smädelser och spydiga frågor vad kristendomen hade gjort för att förbättra världen och utrota ondskan. Han svarade: "Trons kraft visas i att jag kan stå ut med era smädelser och mer därtill utan att bli upprörd eller löna ont med ont."

Vad är hemligheten med detta tålamod? I första läsningen hörde vi den vise säga till Gud: "Du förfogar över styrka, men du dömer med mildhet; med skonsamhet styr du våra öden... du har fyllt dina söner med hopp, ty du ger dem tillfälle att vända om när de syndar" (Vish 12:18, 19). Det är samma Ande som verkar i Getsemane, när Jesus avstår från att be ner legioner änglar för att kväsa ondskan, men i stället låter sig tas till fånga och spikas fast på ett kors. Att öva tålamod är att upptäcka och långsamt fyllas av dess gudomliga kraft. I världens ögon är det lika oansenligt som det lilla senapskornet, men det är det som bär frukt. Eller den lilla kvantiteten surdeg, som genomsyrar hela degen. Det är dessa tålamodets och saktmodets människor som uppehåller världen, dessa vars ansikten lyser som solen, och som därmed vittnar om ondskans vanmakt.

Detta betyder inte att de blundar eller är naiva eller tvekar att gripa in. Men då sker det med den grundhållning som beskrivs i Den helige Benedictus´ regel: "Han (abboten) skall hata det onda, älska bröderna. Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosen" (RB 64).

Vi tror att Gud en gång skall skilja ogräset från vetet i en slutlig och rättvis dom. Men det är Gud ensam som dömer. "Ta inte rätten i egna händer", säger aposteln, "utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren." Och aposteln fortsätter: "Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda." (Rom 12:19-21)

När vi utrotar den egna vreden och ständigt ber om Kristi mildhet och saktmod, då visar sig också ondskan vara maktlös. "Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat" (Matt 11:29). De onda makterna får inget grepp om de saktmodiga, ty de har del i Kristi milda allmakt. Den makt som besegrat djävulen och som inbjuder oss att bli delaktiga av hans seger, också idag i den heliga eukaristin.

Amen.