KYRKMÄSSA - Mariavall 1995-2005

Kyrkan - frälsningens sakrament

"Genom Guds godhet får vi idag med fröjd och glädje fira vigningsdagen för detta Guds hus. Det sanna och levande templet måste vi emellertid vara själva." (Caesarius av Arles vid en kyrkmässa) När denna kyrka invigdes för tio år sedan, var det något mera än att ta en byggnad i besittning, det var en framställning av hur vi människor blir frälsta. Den byggnad som kardinalen och biskopen invigde, och vi tillsammans med dem, är konstruerad av människohänder och jordiska material, men den rymmer en hemlig kod. Hon är ett tecken för hela frälsningen. Låt oss dra oss till minnes, steg för steg, vad som hände.

* Reningen

Byggmästare och arkitekt överlämnade kyrkans nyckel till biskopen och biskopen gav den vidare till klostrets priorinna. Hela skaran tågade in i det tomma och oupplysta, ja, ödsliga rummet, ännu som vilket rum som helst. Biskopen välsignade vatten och bestänkte kyrkans väggar och församlingen. Han döpte kyrkan, renade och avskilde henne. Därmed påminde han oss om hur vårt liv som kristna har börjat, om vår rening och helgelse genom dopet. Under tiden sjöng kören: "Jag såg en ström av levande vatten välla fram... och den gav liv åt alla".

* Upplysningen

Sedan bar lektorerna fram lektionariet. Biskopen höll upp det och sade: "Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka." Kyrkan är det rum där Kristi ord ständigt ljuder, och i princip endast det. Det förvandlar rummet, från en lokal vilken som helst, till ett helgat rum, där tron väcks, får ny näring och växer till. Det som sker i det synliga rummet och som helgar stenarna, är en bild för vad som sker i våra inre rum, när trons ljus tänds och växer till i våra hjärtan.

* Förberedelse för föreningen

Efter läsningarna och predikan följde en rad dramatiska moment. Först bads Allhelgonalitanian. En påminnelse om vilka som var närvarande. Inte bara de synliga deltagarna, trots att de var många, utan hela den himmelska skaran med Guds Moder och den helige Benedictus ödmjukt vid hennes sida. Allhelgonalitanian fortsatte genom att några helgonreliker murades in i altaret medan kören sjöng: "Ni heliga under Guds altare, bed för oss till Herren Jesus Kristus".

Så bad biskopen den stora invigningsbönen. En enda lång meditation över kyrkan, kyrkan som frälsningens sakrament. Först kallades kyrkan ett "bönens hus". Den helige Benedictus säger om klostrets kyrka, att den "skall vara det namnet anger" (RB 52), ett oratorium, ett bönens rum. Därför får ingenting annat äga rum eller förvaras i kyrkan. I samma kapitel talar Benedictus typiskt nog om hjärtats bön. Det som gäller kyrkorummet gäller också hjärtat. Allt ovidkommande, alla främmande ockupanter, alla laster, måste rensas bort, så att bönen kan ske i ett rent hjärta. I kyrkorummet ser vi därför vår egen kallelse till ett rent hjärta, platsen där vi bereds för att se Gud. "Saliga de renhjärtade...".

I slutet av invigningsbönen fördjupades perspektivet. Kyrkan beskrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tilltalades som en person, som någon man förundras över, vördar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är av Gud. Hon är Guds gärning för att frälsa oss. Hon är modern, som fött oss till det gudomliga livet, hon är den om vilken psalmisten sjunger: "Dessa är födda där". Hon är den som helgar och gudomliggör. "Under sång och dans skall man säga: ´Alla mina källor är i dig´" (Ps 87).

Därefter smordes altaret och de tolv apostlakorsen på kyrkans väggar med helig olja. Kyrkan konfirmerades. Som vi är konfirmerade, smorda, för att bli lika Kristus, den Smorde. En härd av rökelse tändes på altaret, med både väldoft för luktsinnet och lågor för ögat. Biskopen bad och manade: "Liksom detta hus blir uppfyllt av vällukt, så må din kyrka sprida kristuskunskapens doft ut över hela världen". Så beröktes inte bara altaret, utan också ambon, församling och kyrkväggar. Därefter torkades altarskivan och altaret pryddes. Ljusen tändes för första gången och biskopen bad: "Må Kristi ljus lysa i hans kyrka, så att alla folk kan se sanningen i dess fullhet."

* Föreningen - föregripandet

Ändå var alla dessa riter för öga, hörsel och lukt bara en förberedelse för kyrkoinvigningens viktigaste moment, den heliga eukaristins firande för första gången, det verkliga tecknet för vår frälsning, för vår förening med Gud med varandra, det tecken som fullbordar alla de tidigare riterna.

Prefationen, som vi också använder i denna kyrkmässa, upprepar en del motiv från invigningsbönen, men går också ett steg vidare. Den talar om Sonens kropp, född av Jungfrun, den kropp där den gudomliga fullheten skulle ta sin boning. Den kropp som är det nya templet, där vi infogas som levande stenar, levandegjorda genom Anden, sammanfogade i kärleken. Den kropp där vi, som stenarna i kyrkans väggar, både bär varandra och själva blir burna.

Till slut skiftar prefationen perspektiv. Templet med de levande stenarna blir en stad, den himmelska staden, där Gud skall vara allt i alla och där Kristus skall lysa för evigt. Prefationen kulminerar i det trefaldiga Helig och firandet av eukaristin med den heliga kommunionen. Kyrkan är vid målet. Målet är här. Med Jesu ord i evangeliet om tiden för den sanna tillbedjan kan vi i eukaristin säga: Den tiden är redan här.

Att fira kyrkmässa, att påminnas om hur denna byggnad är invigd och helgad, är därför att fira hela vår frälsnings mysterium. Både kyrkmässan och frälsningen rymmer samma inre rörelse, samlat i de tre "stationerna": rening, upplysning, förening. Kyrkmässan tar yttre tecken i sin tjänst, helgar dem och lyfter oss därmed ända in i det rike där Gud förhärligas i allt, eftersom Gud där är allt och i alla.

Prästen Esras uppmaning i första läsningen gäller också oss: "Gå nu hem och njut av god mat och sött vin och dela med er åt dem som inte har kunnat förbereda någonting. Ty denna dag är helgad åt vår Herre. Var inte bedrövade. Den glädje Herren ger är er styrka."

Men först fullbordar vi vår kyrkmässa i tacksägelse och med vidgade hjärtan.

Amen.