JUNGFRU MARIAS UPPTAGNING I HIMMELEN

Upp 11:19a;12:1-6a,10ab 1 Kor 15:20-27a Luk 1:39-56

Hoppets och glädjens tecken

* Jungfru Maria är upptagen till himmelen, ty hon var med både kropp och själ förenad med sin son.

Bibeln berättar inte om Marias upptagande i himmelen. Vi har inga vittnesbörd om vad som hände när hon lämnade jordelivet. Men redan tidigt i kyrkans historia firades denna fest. I Jerusalem under 400-talet. Sedan i österns kyrkor och från 600-talet i Rom. På medeltiden var den Sveriges nationaldag. Ur kyrkans inre trosmedvetande växte insikten fram, att hennes kropp inte underkastats dödens och gravens förgänglighet, utan att hon efter avslutat levnadslopp med både kropp och själ upptagits i den himmelska härligheten. Anden skulle ju, enligt Jesu löfte, leda kyrkan fram till hela sanningen, också till de sanningar som de första generationerna inte kunde ta emot direkt.

Denna trossanning har djupa bibliska rötter. Jungfru Maria är från första början helt förenad med sin gudomlige Son och hans levnadsöde. Hon bär honom i sin jungfruliga kropp. Hon föder honom, fostrar och lär honom. Hon ser honom växa upp i Nasaret. När han lämnar hemmet och går ut i sin offentliga uppgift följer hon honom, bokstavligen eller på avstånd. Ända till korset, där hon förenar sig med honom och hans frambärande av sitt liv som offer till Fadern. Hon tar emot hans döda kropp, när den tas ner från korset. Sonen vilar än en gång i sin moders sköte, som otaliga pieta-framställningar vittnar om. En sista gång bär hon den kropp som sedan läggs i graven, men som på tredje dagen uppstår från de döda och återvänder till den himmelska härligheten. - Tänker vi efter så ligger det en inre nödvändighet och självklarhet i att hon inte lämnas åt grav och förgängelse, utan att hon slutgiltigt förenas med sin Son. Hon som mer än någon annan "tillhör" honom (jfr 1 Kor 15:23). En kyrkofader (Johannes av Damaskus) säger: "Hon bar Skaparen som sitt barn vid sitt bröst, därför måste hon också bo med honom i det himmelska tabernaklet... Hon hade sett sin son på korset... Nu måste hon se honom på Faderns tron". Hon som gav sin son hans jordiska kropp, måste få del av den förhärligade kropp som hennes Son förvärvat. Om henne gäller apostelns ord: "Döden är uppslukad och seger vunnen" (1 Kor 15:54). I henne har frälsningen burit frukt. Hon var och förblev helt förenad med sin Son. Därför firar kyrkan hennes upptagande till himmelen.

 

* Därför är hon ett hoppets tecken.

Jungfru Maria är inte privat. Hennes levnadsöde rör inte bara henne själv. Att hon hade en unik kallelse som Gudaföderska är samtidigt det som förenar henne med oss andra. Dagens fest ställer fram henne som ett hoppets tecken för hela kyrkan och för hela mänskligheten. Bibelns första bok berättar om löftet till Eva, att ormens huvud skall söndertrampas (1 Mos 3:15). Bibelns sista bok berättar om hur detta löfte gått i uppfyllelse. Johannes ser i en vision en kvinna som är klädd i solen. Hon är iklädd sin Sons lysande rättfärdighet. Hon har månen, förgänglighetens symbol, under sina fötter. Hon har en krans med tolv stjärnor på sitt huvud. Israel hade tolv stammar och Jesus utvalde tolv apostlar. Maria är både Sions dotter och den apostoliska kyrkans moder. Hon är det därför att Herren har utvalt Sion och tagit sin boning i henne (Ps 132:13). Eftersom Kyrkan är "den försonade världen", är hon därmed också hela världens drottning, Regina mundi. Målet är inte är död och förgängelse, utan den himmelska härligheten.

Vägen till målet är för oss densamma som det var för henne, att vi tror på hennes Son och följer honom. Hon hade ingen genväg. Också Maria måste gå trons väg. "Salig är hon som trodde", säger Elisabet. Hon fortsatte att säga ja till Guds vilja, också när det såg som mörkast ut. Hon härdade ut vid korset, också när de flesta apostlarna höll sig på avstånd. Hon höll ut, också när hon inte förstod eller när hon inte kunde "göra" något. Som när den helige Benedictus talar om att genom tålamod dela Kristi lidanden, för att också få del i hans rike (RB prol 50). Som hon också själv profetiskt sjunger i sin lovsång: "Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa." Idag firar vi hennes seger och upphöjelse. Till och med änglarna gläder sig och jublar. Hennes upptagande i himmelen är ett hoppets tecken.

 

* Till sin Sons ära och till glädje för hela kyrkan.

När trosläran om Marias upptagande förkunnades 1950 angav påven Pius XII också skälen. Det handlade inte, som ofta tidigare när en troslära fastställdes, om att avvisa en irrlära. Avsikten angavs tydligt: "Till den allsmäktige Gudens ära… till hans Sons ära, tidernas odödlige konung och segrare över synd och död… till glädje och entusiasm för hela kyrkan, förkunnar, förklarar och definierar vi det som en uppenbarad troslära…". Till Sonens ära och till kyrkans glädje. När vi firar Jungfru Marias upptagande förminskas inte på något sätt Sonens ära. Tvärtom. Det vittnar om Sonens kraft. (Lumen gentium 60) Ingenstans har hans verk burit sådan frukt som i hans Moder.

Men Maria är inte privat. Hon är en bild för Kyrkan. Hennes upptagande är ett tecken på vad som väntar hela kyrkan (prefationen). Därför är det idag en glädjens fest. Den glädjen började redan när Maria hälsade på Elisabet uppe i Juda bergsbygd och Elisabets barn spritter till i henne av fröjd. (Luk 1:44) Med samma glädje dansade kung David inför arken, när den fördes in i Jerusalem (2 Sam 6:16). Glädjen hörs i Marias lovsång: "Min ande jublar över Gud, min frälsare." Och den fortsätter i hela kyrkans liv. Maria har inte bara givit sitt liv för sin Son. Hon har också givit det åt hans kyrka. Liksom hon skötte och vårdade sin sons kropp, fortsätter hon att vårda hans mystiska kropp, den kropp som består av alla som genom dop och tro infogats i Kristus.

"Se, din moder", säger Kristus till Johannes från korset. Det gäller varje troende och hela kyrkan. Vi har inte bara en himmelsk Fader. Vi har också en himmelsk moder, som ser oss med den innerligaste moderskärlek. Som en moder tröstar hon sina barn. Hon ser när glädjens vin tar slut i våra krukor. Och hon vädjar till sin Son. Hur skulle han, som en gång lydde henne som barn i Nasaret, eller som på hennes vädjan förvandlade vatten till vin i Kana, hur skulle han kunna avvisa hennes förböner? Otaliga troende kan vittna om den tröst och glädje det ger att be om hennes förbön. Om den kraft det ger att be om hennes renhet. Tyst och stilla hjälper hon. Liksom hennes ord är fåtaliga och återhållsamma. Att älska henne och sträva efter hennes renhet och överlåtelse är inte bara min möda. Hon kommer oss själv till mötes.

Jungfru Marias upptagning till himmelen är inte bara ett upphöjt tecken på hopp och glädje, hon ger oss hopp och glädje.

Amen.