23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Hes 33:7-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Den hälsosamma förmaningen

Vilket är svårast? Att förmana eller att bli förmanad? Vilket är svårast, att förmana någon för en begången synd, eller att lyssna och ta emot förmaningen?

Profeterna hade fått uppdraget av Gud att vara väktare för Israels hus, som vi hörde i första läsningen. De skulle varna den ogudaktige, när han slagit in på felaktig väg. Det var oftast ingen populär sysselsättning. Ofta mötte de stort motstånd och flera fick sätta livet till. Bredvid dem fanns de mera välanpassade, falska, profeterna, vars lugnande refräng var: "Allt står väl till." Ändå var det av omsorg om folket som Gud sände sina profeter. För att leda folket tillbaka till den rätta vägen och återupprätta förbundet.

Samma fråga kan man ställa inför dagens evangelium, där en medlem i den kristna församlingen har gjort något orätt och därför måste varnas och föras till rätta.

Många vill inte alls höra talas om en sådan förmaning idag, inte ens bland kristna. Man menar att det strider mot jämlikheten och brister i respekt för den andres frihet, att det bara väcker aggressivt motstånd. Räcker det inte med ett allmänt tal om kärlek? Och har inte Jesus själv sagt att man inte skall döma sin broder? Det finns förvisso avarter och karikatyrer, som vi måste genomskåda. Men det är inte skäl att kasta ut barnet med badvattnet? I dagens samhälle och kyrka löper vi snarast risken att vara så toleranta och "förstående" att vi lämnar den andre i sticket, när han behöver någon som ser klarare än han själv. Det är ju behagligare att blunda. Därmed upplöses det ömsesidiga ansvar som förenar oss med varandra. Dagens evangelium föregås av liknelsen om hur den gode herden letar efter det förlorade fåret och det följs av Jesu ord om att förlåta en felande broder utan gräns. Inom denna ram har förmaningen sin plats.

På den som förmanar ställs två krav: ödmjukhet och klokhet. Den människa som inte ser bjälken i sitt eget öga kan inte förmana. En förmaning kan bara ges i ödmjukhet och saktmod, utan upprördhet och vrede. Aposteln säger: "Om någon skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad" (Gal 6:1). Det märkliga, och paradoxala, är att de andliga fäder och mödrar som talat tydligast om att aldrig döma sin broder, de har också ägt förmågan att ge en riktig förmaning. Lilla Theresa av Jesusbarnet har lärt kyrkan mycket om kärleken som den enda vägen. Som novismästarinna tvekade hon ändå inte att bestämt och omutligt förmana den syster som gick galna vägar.

Eller som Benedictus säger om abboten: "Han skall hata det onda, älska bröderna. Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten. Han skall alltid vara på sin vakt mot sin egen bräcklighet och tänka på att det knäckta strået inte får brytas av." (RB 64:12f) Men av detta följer inte att förmaning är utesluten. Abboten får inte tillåta att felen frodas, men utrota dem klokt och kärleksfullt så som han bedömer lämpligt för var och en (64:14).

Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Det är den nödvändiga diskretionen. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller förtala, är en synd som saboterar hela saken. Förmaning är ingen självpåtagen uppgift. Profeterna hade särskilt uppdrag av Gud. Aposteln talar om förmaning som en särskild gåva och uppgift i församlingen (Rom 12:8, 1 Kor 14:3). I klostret är det den överordnade som har ansvaret. I församlingen den som har herdeämbetet. Föräldrar har uppgift och skyldighet att fostra sina barn. Men vi kan också som enskilda komma i situationer där vi måste förmana en vän eller medkristen. Till de kristna barmhärtighetsverken räknas också att "tillrättavisa syndare" (Oremus 16). Risken finns att vi annars blir medskyldiga till andras synder. Katekesen talar om en sådan risk, när man inte "avslöjar eller hindrar", där man kan och bör göra det (Katolska Kyrkans Katekes art. 1868). Vi är ju lemmar i samma kropp.

Kyrkan har av sin Herre fått fullmakt och skyldighet att förmana och till och med utesluta den obotfärdige från den sakramentala gemenskapen. Detta står inte i motsättning till kärleken, även om det ofta uppfattas så. Evangeliet anger detta som en sista utväg och talar just där om bönens avgörande roll. Inte ens här ger man alltså upp hoppet. När Benedictus räknat upp alla åtgärder och hjälpmedel som finns och dessa ändå varit förgäves, talar han om "ett bättre medel: sin och alla brödernas bön" för den felande brodern (RB 28:4). Tidigare har han också citerat aposteln Paulus, som talar om att förlåta och trösta den felande, "så att hans sorg inte blir så stor att han går under. Därför ber jag er", fortsätter aposteln, "att verkligen visa honom kärlek" (2 Kor 2:7f).

När vi själva blir förmanade avslöjas vårt hjärta. Att avvisa en förmaning, i förmätenhet eller p.g.a. sårad stolthet, är ingen konst. Det går av sig självt. Den högmodiga människan gör dessutom gärna teater inför andra av hur "illa hon blivit behandlad". Men att lyssna till en förmaning kan vara ett avgörande steg framåt i den egna mognaden. Den som förmanat och fostrat mig blir mina största välgörare. Även om det ibland tar tid att upptäcka det. Den som förmanar blir den läkare som botar från en sjukdom vi själva varit blinda för. Benedictus liknar abboten i en sådan situation just vid en läkare.

Att ta emot en förmaning är något helt annat än att av feghet och undergivenhet låta sig hunsas av någon med självpåtagen lust att vara de andras samvete. Ännu mindre handlar det om att bli en vindflöjel för vad den eller den råkar tycka eller kasta ur sig. Också Jesus var omutlig när han blev orättfärdigt anklagad, ja, han gav svar på tal när han örfilades inför stora rådet (Joh 18:23). Också här behövs urskiljningens ande.

Den riktiga och hälsosamma förmaningen växer ur Kristi kärlek, den kärlek som kommit för att bota de sjuka, upprätta de fallna och som ger sitt liv för sina vänner. En sådan förmaning gör inte nästan något ont. "Låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen", säger aposteln, "så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskilt del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek." (Ef 4:35-36)

Amen.