ATT ÅTERVINNA DEN ANDLIGA GLÄDJEN -

om fastetiden hemlighet i ljuset av den helige Benedictus regel

 

Öppnade är ångerns heliga portar, låt oss med fröjd gå in genom dem i avhållsamhet från mat och och från syndiga begär. Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa; låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strålar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje. Ja, med glädje går vi in i Fastans heliga tid för att börja den andliga kampen - så att själen blir renad och kroppen luttrad. Låt oss i kärlek hålla ut, så att vi blir värdiga att skåda Kristi allraheligaste lidande och Påskens saliga högtid.

(Bysantinsk fastebön. Oremus 214)


Det är något märkligt med fastetiden. Trots att den handlar om avhållsamhet, ånger och kamp, är den ändå så fylld av glädje. Det märks redan språkligt i den bysantinska fastebönen ovan. Flera har nog gjort erfarenheten att det kan vara lättare att erfara glädje under fastetiden än under påsktiden. Som om beredelsen och strävheten föder glädje. Medan påsken lätt blir "storordig" och tar sig uttryck som inte utan vidare har täckning. Vad kan orsaken vara?

Kyrkofäderna lär oss att fastetiden symboliserar jordelivet, medan påsktiden står för den kommande och himmelska tidsåldern. Är det därför, eftersom vi inte ännu är vid målet, som fastetiden rymmer så mycket glädje? Den "stämmer". Den motsvarar våra faktiska villkor, så länge vi lever i tiden. Den hjälper oss ur skentillvaron och "svärmeandligheten".Den hindrar oss att inte ta ut något i förskott. Den tvingar oss med milt våld att sätta fötterna där de ännu befinner sig. Men just därigenom förstår vi att våra villkor på vägen har förändrats och fått ett mål. Vi anar hur hisnande stor påsken är.

Det finns goda skäl att använda fastetiden väl. Låt oss därför, med hjälp av den helige Benedictus undervisning, aktualisera den klassiska läran om fastans innebörd.

 

Om iakttagandet av fastan.

Den Helige Benedictus regel (RB), kapitel 49.


1Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, 2men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet. 3Under dessa heliga dagar skall man sona alla försummelser som begåtts vid övriga tider.

4Det sker värdigt om vi avhåller oss från alla onda vanor och vinnlägger oss om bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse och försakelse.

5Under dessa dagar skall vi alltså till vår vanliga tjänst foga något mera: särskilda böner, återhållsamhet i mat och dryck. 6Var och en skall frivilligt i den helige Andes glädje bära fram något som offer utöver det för honom fastställda måttet; 7han skall alltså neka sin kropp litet mat, dryck, sömn, prat och skämt och med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken.

8Var och en skall anförtro abboten vad han vill ge som offer och göra det med hans bön ochmedgivande, 9ty det som sker utan den andlige faderns tillstånd räknas som högmod och sökande av fåfäng ära och ger ingen lön. 10Allt skall därför göras med abbotens medgivande.

 

Allmän presentation av RB 49

Fastekapitlet skiljer sig stilistiskt från övriga kapitel i Den helige Benedictus regel. I allmänhet är regelns stil knapp och återhållsam, inte minst när det gäller andliga frågor. Men kapitel 49 präglas av en lyftning och ett frimodigt tal, som är desto märkligare, eftersom det handlar om fastetiden. Särskilt gäller detta kapitlets första del (vers 1-4), som är inspirerad av Leo den Stores fastepredikningar. Det som här sägs till munkar var ursprungligen använt i en vanlig församling. Därför har det också en allmänt kristen prägel. "Munkens liv" kan utan vidare utbytas mot "den kristnes liv".

Leo den Store säger i en fastepredikan:

"Även om vi har blivit nyfödda en gång för alla genom dopets bad, så behöver vi ändå dagligen förnyas för att stå emot dödlighetens rost. På fullkomlighetens stege finns det ingen som inte ständigt behöver bättra sig ... Mina kära, det som alltid är vår plikt som kristna, det är vi nu skyldiga att göra med ännu större iver och hängivenhet, så att de fyrtio dagarnas fastetid ... som är ett apostoliskt arv ... blir en tid då vi inte bara knappar in på maten utan först och främst avhåller oss från synd."[1]

Kapitlets fortsättning (v.5-10) innehåller mera specifikt monastiska anvisningar. Märkligt nog är det just i dessa kärvare regler som vi finner de "karismatiska" inslagen. I v.6 talas om "den helige Andes glädje" och i v.7 om "den andliga längtans glädje". De sista verserna (v.8-10) anger att det frivilliga fasteoffret, som munken manas att bära fram (v.6), skall ske med abbotens "bön och medgivande".

Syftet med fastetiden är att munken skall "bevara sitt liv i största renhet" (v.2). Man skulle också kunna hänvisa till dopet, som Leo den Store gjorde. Fastetiden var i den tidiga kyrkan en förberedelse till det dop som ägde rum under påsken. Församlingen deltog solidariskt i dopkandidaternas förberedelse och påmindes därmed om sitt eget dop och den förnyelse av det som påsken innebar. Avsikten är att få "doplivet" att åter framstå i ursprunglig renhet och lyster.

"Fastetidens observans" (v.1) innebär inte bara att man skall "avhålla sig från alla onda vanor" (v.4), utan också att man använder särskilda hjälpmedel. Dessa anges i det följande som "bön under tårar, läsning, hjärtats förkrosselse" (v.4) eller, enklare uttryckt: bön och fasta. I v.5 talas återigen om "särskilda böner" och om återhållsamhet i mat och dryck. I v.7 vidgas återhållsamheten till andra livsområden. Också från "sömn, prat och skämt" skall munken avstå "litet", samtidigt som fastetidens riktning anges: "med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken".

Förutom bön och fasta hade Leo den Store angivit ett tredje hjälpmedel, allmosor, vilket ju saknar relevans för den egendomslöse munken.

Den katolska lilla mässboken[2] summerar på samma sätt i sin inledning till fastetiden: "De konkreta ting som kyrkan anbefaller (för fastan) kan sammanfattas i tre ord: bot, bön, barmhärtighet. Låt oss fasta, bedja, ge; detta var det råd som kyrkofäderna gav till alla som ville återvinna den andliga glädjen".

RB står med sitt fastekapitel mitt i denna klassiska tradition. Samtidigt kan detta kapitel genom sin konkreta tillämpning ge oss hjälp att förstå fastans djupare mening. Munkens liv är, trots att det kan verka annorlunda, ingenting annat än det liv som alla kristna lever.

Det nära sambandet mellan förberedelse och fullbordan är tydligt. Just i detta kapitel om fasta, bön under tårar, hjärtats förkrosselse och försakelse, talar den helige Benedictus mer än i något annat kapitel om glädjen i den helige Ande. Steget mellan fasta och fest, sorg och glädje, självdisciplin och frihet, tycks vara kort. Ändå kan man inte hoppa över det som föregår uppfyllelsen. Utan fasta ingen fest, utan bot ingen glädje, utan självdisciplin ingen frihet. Men förberedelsen, boten och askesen, får aldrig bli ett självändamål.

Därmed kan fastekapitlet ses som ett mönster för en rad existentiella livssituationer, där vi ofta måste gå en slags "omväg" för att nå målet: genom lidande till hälsa, genom prövning till visshet, genom kamp till frid. Som vi antytt i inledningen symboliserar fastetiden för fäderna den jordiska tidsåldern, medan påsktiden pekar mot evigheten och den himmelska glädjen. Desto märkligare är det att just detta kapitel har en så tydlig ton av påskens och pingstens glädje.

Fastans väg har ett mål: att få leva i den fulla verkligheten. När vi går den vägen får vi samtidigt hjälp att upptäcka våra verkliga levnadsvillkor på vägen dit. Vi lämnar en skentillvaro och sätter fötterna i verkligheten. Men då en verklighet som blivit en väg mot ett mål, och, som en ren nåd, ger oss en försmak av målet redan nu. Detta är, tror jag, den hisnande orsaken till att den allvarliga fastetiden har så mycket att säga om glädjen. Den återhållsamhet, de tårar och den hjärtats förkrosselse som munkfadern talar om öppnar dörren till och låter oss redan smaka något av den glädje vi bereder oss för och ser fram emot. Fastetiden förankrar oss i verkligheten. Samtidigt hjälper den oss att upptäcka att denna vår verklighet blivit förvandlad. Den är inte längre slutmålet, utan en väg.

I kapitlet om fastan finns några konkreta inslag som indirekt belyser huvudtemat.

 

En särskild tid för det som borde gälla all tid

Kapitlets första två verser ger en klok motivering för fastetiden. Eftersom bara få har kraft att alltid följa dess observans tillråds bröderna att "åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet". Svårigheten att bevara den andliga vitaliteten och spänsten är en allmän erfarenhet, men den möts varken av fördömande eller av uppgivenhet. Den kristne får i stället rådet att "åtminstone under fastetiden" göra det som borde gälla all tid. Denna tid får då också en ställföreträdande funktion för andra tider (v.3). Den regelbundet återkommande fastetiden i kyrkans heliga år möter människan i hennes svaghet och hjälper henne vidare.

Ändå tappas inte det andra perspektivet bort. Vi har inte fastetid för att få leva resten av året i slapphet. Fastetiden symboliserar för fäderna jordelivet som sådant. Den lär oss något om det som gäller all tid på jorden. Delen rymmer helheten.

En liknande tanke mellan "det särskilda" och "det allmänna" i tiden , uttrycker regeln i tron på Guds närvaro i rummet.. Här gäller det den särskilda närvaron i gudstjänsten och den närvaro som gäller överallt. "Vi tror att Gud är allestädes närvarande och att 'Herrens ögon överallt ger akt på goda och onda'. Men framför allt skall vi tro detta utan minsta tvekan, då vi deltar i gudstjänsten"[3]. Vi människor behöver särskilda platser och tider för att förstå att Gud är med oss. Men detta betyder inte att han är frånvarande i övrigt. Tvärtom! Delen uttrycker helheten. Vi firar gudstjänst för att förstå att hela livet är gudstjänst. - På samma sätt med fastetiden. Vi har fått den för att upptäcka något som gäller all tid.

 

"Något mera"

Kapitlet anger inte fastans kvantitativa omfattning. Visserligen vet vi från andra kapitel att huvudmåltiden i klostret under fastetiden intogs senare på dagen[4]. Däremot säger inte regeln något om markant minskning av kvantiteten mat. Kännetecknande tycks snarast vara den lilla förändringen. I vers 5 talas det om att till den vanliga tjänsten "foga något mera" (augeamus aliquid), i vers 6 om "något ... utöver det för honom fastställda måttet" och i vers 7 om att "neka sin kropp lite mat, dryck etc.". Å ena sidan måste det naturligtvis vara något, det får inte bli så lite att det inte känns; å andra sidan finns redan hos ökenfäderna varningen för att gå till överdrift, vilket efter fastans slut lätt slår över i sin motsats, i frosseri. I den lilla men målmedvetet genomförda fastan ligger en kraft att upptäcka och bruka.

I ett tidigare kapitel[5] varnar den helige Benedictus för omåttlighet, "ty ingenting är så oförenligt med det kristna livet som omåttlighet". Han citerar Jesu ord i evangeliet: "Se till att era hjärtan inte blir nertyngda av omåttlighet"[6] . Bakom denna varning för omåttlighet finns den lära om återhållsamhet som möter hos alla de gamla fäderna och som varken ser maten som ond eller viss föda som rituellt orenande (manikeism resp. judaism), men där återhållsamheten ses som ett hjälpmedel att hålla begären i tukt och bevara friheten. Grundregeln är att lära sig skilja begär från behov, illusoriska behov från verkliga. Återhållsamhet kan låta som en hämning och ett hinder, men är en hjälp till frihet och glädje. Thomas Merton talar om den paradox i det mänskliga livet som innebär att vi måste bruka ett visst mått av våld mot oss själva för att bevara friheten. Det är heller ingen tillfällighet att uppräkningen av lasterna i gammal monastisk tradition börjar med frosseriet, som lätt bereder mark för de övriga lasterna[7]. Återhållsamhet i maten är därför också en hjälp att stå emot andra frestelser. Vi sjunger i en fasteprefation: "Genom fastan tränger du (Gud) synden tillbaka, upplyfter själen och stärker vår kraft ..."[8].

Maten är naturligtvis inte ond i sig. Endast lasten är i sig ond, lär oss fäderna. Vi avstår från något gott för det större goda. Vi tuktar kroppen för själens skull[9]. Fastan hjälper till större medvetenhet och närvaro. "Den som inte har upptäckt skillnaden mellan njutning och glädje, har inte börjat leva" (Tomas Merton). Fastan är en väg till verkligheten - en hemlighet som bara upptäcks genom att man praktiserar den. Det trösterika råd som den helige Benedictus ger är att inte minst "det lilla" kan vara till stor hjälp.

 

"Frivilligt"

I kapitel 49 finns ett uttryck som där har en annan innebörd än på andra ställen i regeln. Det är adverbet "frivilligt"[10] i vers 6. På alla andra ställen i regeln betyder detta uttryck, "propria voluntas", något negativt. Det står för den förvända viljan, "egenviljan", lusten och dragningen till det själviska, det jag avskyr och ändå gör[11]. Men här har den egna viljan blivit något gott och positivt som i glädje samverkar med den helige Ande - "var och en skall frivilligt i den helige Andes glädje bära fram något som offer utöver det för honom fastställda måttet".

Den observans det gäller kan inte tvingas fram. Det yttre måste ha sin motsvarighet i människans innersta, trots att det också handlar om yttre och kroppsliga realiteter. Redan detta är en påminnelse om det oupplösliga sambandet mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre, vilket både utmanar och tröstar. Det yttre är tomt utan det inre. Samtidigt som det yttre, den goda disciplinen, frågar just efter mitt innersta, mitt eget fria samtycke till att återuppliva den goda ivern. Mitt innersta samtycke skall visa sig ha ett samband med glädjen och den helige Ande. I min innersta frihet möter Guds nåd. "Uppehåll mig med villighetens ande"[12]. På ett annat ställe i regeln säger munkfadern helt enkelt: "Älska fastan"[13].

 

"Med abbotens bön och medgivande"

Kapitlets sista avsnitt, om hur den enskildes offer skall ske "med abbotens bön och medgivande", har en motivering som är tydligt angiven. Ett offer drar alltid med sig risken för högmod och ärelystnad. Ju större offret är desto större är risken. Därför ställs det hela in under den andlige faderns bedömning, också för att undvika asketiska överdrifter.

Men härmed sker något mera än det själavårdsmässigt kloka. Den enskilde munken bär fram sitt offer inte bara med abbotens medgivande, utan också med hans välsignande bön. Som när de troende i mässans offertorium bär fram sina gåvor av bröd och vin, för att de skall välsignas och förvandlas på altaret. Här sker ett offertorium i miniatyr. Den enskilde bär fram sin fasteföresats som en gåva och abboten välsignar den för att mysteriet skall fullbordas. Som i eukaristin. Samtidigt representerar abboten gemenskapen. Det enskilda offret är inte en privatsak utan ställs till gemenskapens förfogande. Den enskilde påminns om att han själv är framvuxen ur och buren av gemenskapen.

Detta gäller inte bara munkar utan alla kristna. Ingenting hindrar den troende att komma överens med sin själasörjare om en personlig regel för fastan. Som katoliker får vi inför varje fastetid ett herdabrev av vår biskop, vilket anger det som gäller för alla, ett slags minimum. Men det är en god regel att göra en personlig tillämpning, "något utöver det fastställda måttet"[14]. Ändå är det inte privat. Allt vi gör som enskilda sker i solidaritet med hela Kristi mystiska kropp, inte minst de lidande lemmarna. Att själv bära fram ett offer är att påminnas om nåden och privilegiet att få göra de andra lemmarnas sak till min - det ställföreträdande offret. När jag bär på min plats i kyrkans bygge, förstår jag att också jag är buren.

 

Hur använder vi fastetiden konkret?

För att fastetiden skall bli till välsignelse behöver vi få konkreta verktyg i våra händer. Låt mig sammanfatta med att nämna de viktigaste.

Läsning - Vers 4 talade om "läsning" (lectio). Regeln talar i det föregående kapitlet om att varje munk för fastetiden skulle få en "bok ur biblioteket som han skall läsa från början till slut"[15] - förmodligen handlade det om en bok i bibeln. Fastetiden är en lämplig tid för att staga upp den andliga läsningen, lectio divina. Det grundläggande i detta är läsandet av bibeln. Att läsa en bibelbok "continua", långsamt, och kapitel för kapitel, är en god föresats för fastan. På senare tid har vi på svenska fått två nya böcker som ingående behandlar den andliga läsningens teori och praktik[16]. Kanske kan till detta läggas en "andlig" bok, som länge fått stå tillbaka för annat.

Regeln talar vidare om "särskilda böner" - ett första råd är att blåsa nytt liv i de dagliga böner som "somnat in", att se över sin dagliga bönerytm och att vara mera "närvarande" i den söndagliga mässan. Därtill att deltaga i någon av de särskilda gudstjänster som ofta firas under fastetiden (passionsandakter, korsvägsandakter, rosenkrans..). "Något lite" utöver det vanliga.

"Återhållsamhet i mat och dryck" - inga stora saker. Också den katolska kyrkan ger idag den enskilde frihet att själv avgöra omfattningen. Kanske är det första steget att avstå från någon onödig njutning eller ovana som smugit sig in. Kanske kan familjen gemensamt komma överens om att avstå från något. Att t.ex. avstå från pålägg, extra tilltugg eller efterrätt kan tyckas som en droppe i havet, men just det lilla kan bli en liten övning i att inte ge efter för begären, för att bevara och utöka friheten. En måttlig fasta är en hjälp att upptäcka maten som en gåva. Paradoxen igen: Den som avstår, får en gåva.

"Bot" - fastetid är bot- och bikttid. Att förbereda sig för en uppriktig bikt kan kräva viss självövervinnelse, men glädjen är desto större. "Ingenstans är Gud så möjlig att erfara som i hjärtats ånger", säger en andlig fader.

"Offer" - att varje dag lägga undan något till församlingens fastekollekt som i många församlingar sker på Palmsöndagen (kanske en fastebössa på matbordet). Att offra till den behövande kräver något, men det vi får i gengåva är desto större. "Den som sår rikligt får en riklig skörd"[17]. Katolsk tradition hänvisar gärna till de s.k. Barmhärtighetsverken[18], men ofta behöver man först se till det närmaste, till det lilla, det oskrivna brevet, det vardagliga, "att sopa bättre i hörnen" (Luther), att ersätta surheten med ett leende, att göra det vanliga med glädje och av hjärtat.

Vi får inte förminska "hemligheten" till ett subjektivt, psykologiskt skeende i människans inre. Som om det vore själva "observansen" eller den asketiska övningen som åstadkommer förändringen. Fastetiden kan bara förstås i ett sakramentalt trosperspektiv. Att följa beprövade fasteanvisningar är att bli delaktig av något som går utöver alla mänskliga bemödanden.

Fastetiden symboliserar och konkretiserar detta jordiska liv under syndens, kampens och dödens välde. Men - in i denna vår värld har Gud inte bara skickat ett rop om bot och bättring. Han har sänt sin älskade Son och utgjutit sin helige Ande. "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son..."[19]. Gud har gjutit denna sin kärlek in i våra hjärtan, medan vi ännu var syndare, "genom att han gett oss den helige Ande"[20].

Därför är vår fasta, även när den kräver något konkret av oss, en följd av Guds människoblivande och vår tro på att Gud med sin Ande är med oss redan här i tiden för att leda oss på vägen till verkligheten. Skulle det inte vara anledning till glädje i den helige Ande?

Låt oss fasta, bedja, ge - för att med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken.

 

Referenser

  1. Sermo 6 de Quadragesima 1-2
  2. Mässbok. Mässans ordning och böner samt läsningarna för sön- och helgdagar. Stockholm 1969, sid. 165
  3. Den Helige Benedictus Regel (RB) 19:1-2
  4. Den Helige Benedictus Regel (RB) 41:7
  5. Den Helige Benedictus Regel (RB) 39
  6. Luk 21:34
  7. ex.Johannes Cassianus Coll V,10; "Det rena hjärtat" s.130f (Artos 2001).
  8. Prefation IV för fastan; den katolska mässboken s.842; jfr Mark 9:29<
  9. jfr 1 Kor 9:27
  10. lat.propria voluntate - bokstavl. "med den egna viljan"
  11. jfr Rom 7:15
  12. Psalt 51:14
  13. Den Helige Benedictus Regel (RB) 4:13
  14. Den Helige Benedictus Regel (RB) 49:6
  15. Den Helige Benedictus Regel (RB) 48:15
  16. Wilfrid Stinissen, Ordet är dig nära - om andlig bibelläsning, Libris 1997.
    Anders Piltz, Honung ur klippan - från bibeltext till själaspis, Artos 2000.
    På engelska vill jag särskilt nämna Michael Casey, Sacred Reading, The ancient art of lectio divina, Liguori/Triumph 1995.
  17. 2 Kor 9:6
  18. Se bönboken Oremus s.26.
  19. Joh 3:16
  20. Rom 5:8,5