24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Syr 27:30-28:7 Rom 14:7-9 Matt 18:21-35

Oförsonlighetens dödliga gift och dess botemedel

Förra söndagen handlade det om att förmana syndaren. Idag handlar det om att förlåta. Om förmaningen försvinner ur kyrkans liv upplöses gemenskapen. Om förlåtelsen försvinner förlorar kyrkan sitt hjärta. Det är som om Matteus anat den risken. Hans röst blir ännu intensivare.

Petrus tycker att han är generös när han lovar att förlåta sju gånger - sju är fullkomlighetens tal - men han har ändå inte förstått. Då berättar Jesus liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren, han som själv fått en enorm skuld efterskänkt, men som själv vägrar att efterskänka en struntsumma. Hur är det möjligt? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oförsonlighet och iskall "rättvisa"? Ändå vet vi att sådant sker, både mellan folk och mellan enskilda. Historien och vår egen samtid är full av exempel, men vi förstår det nog först när vi drabbas själva, verkligen drabbas. Så länge vi själva står stadigt kostar det inte så mycket att förlåta. Lika lite som det kostar den rike något att dela ut allmosor av sitt överflöd. Men när en verklig orätt drabbar oss, en förolämpning, en skymf eller ett svek - och människan spontant tänker: "Det förlåter jag aldrig!" Kanske tänker hon rationellt: "Det vore orätt att förlåta." (Så sägs det ibland med tanke på bödlarna i koncentrationslägren under andra världskriget.) En sådan hållning, hur rationell den än kan verka, kan prägla och förbittra hela livet. Oförsonligheten finns där hela tiden, trots att man försöker visa upp ett vänligt ansikte. Då först blir det närgånget. Då räcker inte det hurtiga talet om att "visst ska vi förlåta".

Vad beror oförsonlighet på? Vad kommer det sig att en människa fastnar i oförsonlig bitterhet? - Det bibliska svaret är att den oförsonlige inte förstått att han själv lever av nåd. Som mannen i liknelsen, vars skuld blev efterskänkt. Han tog emot, men förstod ändå inte. Han blev en slags farisé, som inte förstått att Guds barmhärtighet är en ren gåva. Människan har hört orden tusen gånger, men bara med det yttre örat. Om hon läser om helgonens storsinthet, så förblir det moraliska föredömen. Paulus skulle säga att hon fortfarande lever under lagen.

Det är för nådens skull som Jesus är omutlig. Den som inte förlåter sin broder kan inte själv räkna med förlåtelse. När kungen i liknelsen får höra vad som hänt, kallar han honom till sig. "Din usling", säger han, och låter bödelsdrängarna ta hand om honom. Redan i den första läsningen hörde vi: "Om en människa bär agg mot en annan, hur kan hon då kräva läkedom av Herren?" Samma omutlighet möter vi i Fader vår, "förlåt oss, såsom ock vi förlåta". Endast till denna bön fogar Jesus en förklaring: "Om ni inte förlåter, så skall inte heller er Fader förlåta er."

Om vi bejakar detta, men oförsonligheten har fått ingång i hjärtat? Om hjärtat har ockuperats av vrede och oförsonlighet? Om vi vill, men inte tycks kunna?

Vrede är enligt munkfäderna den häftigaste av alla själskrafter. Den förbittrar människans hjärta och förmörkar hennes syn. Hon blir ockuperad av den, även om hon förmår att behärska sig på ytan. Men vreden förföljer henne, också i sömnen. Hon är som besatt. Förbittrad vrede kan leda till depression och andra sjukdomar. Vreden "äter upp" och förtär henne inifrån - som cancer. Somliga menar att "riktig" cancer också kan ha sådana psykologiskt betingade orsaker.

Men Jesus förblir omutlig. Han förbjuder sina lärjungar att komma till altaret med oförsonlighet i hjärtat. Gå först bort och försona dig med din broder och kom sedan till altaret med din gåva (Matt 5:24). Hans apostel manar oss att inte låta solen gå ner över vreden, att vi inte får gå till sängs med vrede i hjärtat (Ef 4:26). Cassianus säger att det är vreden som får solen att gå ner. Solen betyder då vårt förstånd, vår insikt och vår klarsyn. Frågan är hur vi får bukt med oförsonlig vrede.

Inte genom att fly från den, inte genom att tränga undan den, eller genom att undvika ovännen ifråga och försöka vara vänliga till det yttre. Vi måste våga se den. Ett beprövat hjälpmedel är att blottlägga sitt hjärta för en själasörjare eller en förtrogen, reda ut sådant som kan redas ut, kanske som ett första steg för att tala med vederbörande själv.

Det andra är att inte överskatta vredens kraft. Känslan av vrede råder vi inte över. Inte heller minnet av oförrätter kan trollas bort, även om det bleknar, när vi väl kommit igenom. Det avgörande är att inte själv bejaka vreden, inte "vilja" vredgas, inte själv ge den rum i hjärtat, inte slå in på sådana tankebanor som vi vet leder till malande agg och bitterhet. Inte suga på de förföriska och bittra tankarna, inte ens i hjärtats innersta skrymslen. Men i stället driva ut vreden, som Jesus drev ut månglarna ur templet, varje gång den gör sig påmind. Och "göra det motsatta", agere contra, be för och välsigna ovännen. Vi behöver inte "tycka om" vederbörande. Det avgörande är att vi vill honom väl, och handlar efter den viljan. Att vi envist håller ut i bön för ovännen. Att vi ber ner Guds nåd och barmhärtighet över den som gjort oss illa. Så är vi vår himmelske Faders barn, han som låter det regna över både goda och onda.

Det är då vi märker att den egna kraften inte förslår. Den förnuftige kan inse och bekräfta det mentalt ohälsosamma i vrede och bitterhet. Längre kommer han inte, om han verkligen drabbas. Utan Kristus går det inte. Varken i det egna hjärtat, eller i världspolitiken. Konfrontationen blir ett slags "gudsbevis". Tillvarons centrala uppgörelse flyttar in i hjärtat. På en punkt i universum är fiendskapen besegrad, Golgota (Ef 2:14). Det är då vi kan ana korsets hemlighet. Att oförsonlighetens djävulscirkel är genombruten. Därför kan Jesus uppmana Petrus att förlåta "sjuttiofalt". Att besegra ont med gott är att besegra det onda med hans goda, med hans milda nåd (Rom 12:21). Ett hjälpmedel på vägen är den hälsosamma ångern över den egna synden. En sådan ånger "släcker" vreden. Eller att betänka sin egen dödlighet, som Syrak föreslår: "Tänk på livets slut och hata inte mer. Minns förbundet med den Högste och glöm andras fel." (Syr 28:6-7).

Det är då det tysta undret sker. Vi förstår att vi blivit barn till barmhärtighetens Fader, han som låter sin sol gå upp över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vi förstår det inte bara i huvudet, utan i hjärtat.

Kampen kan tyckas övermäktig. Lusten att glida tillbaka i bitterhetens hjulspår dyker upp när vi minst anar det. Men det är hit han vill föra oss. Hit där hans kraft kan fullbordas i min svaghet. Jesus visar både en väg och ger oss samtidigt kraft att gå den. "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila". Och han fortsätter: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ" (Matt 11:28f). Att lära av honom är att låta det egna hårda hjärtat mjukas upp av hans mildhet och ödmjukhet. Vi befrias från oförsonlighetens börda.

Och än mer. Vi blir Kristi medarbetare. "Ingen lever för sig själv", hörde vi aposteln säga. Människans hjärta blir ett brohuvud för Guds ofattbara frid och barmhärtighet och lärjungen kan be med samma ord: "Fader, förlåt dem...". En bön vars svallvågor sprider sig. Vi firar det i den heliga eukaristin.

Amen.