25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 55:6-9 Fil 1:20c-24,27a Matt 20:1-16

Kallad till gemenskap

Att stå utanför gemenskapen - att inte höra till, att lämnas ensam, att vara arbetslös - hör till det svåraste människan kan drabbas av. Det är inte konstigt, eftersom människan är skapad för gemenskap. Det är inte gott för människan att vara ensam. Inte ens eremiten upphäver detta mönster, även om han är förenad med de andra på ett osynligt sett. Samtidigt kan ingen kräva gemenskap. Den som tränger sig på eller bryter sig in, skapar nya problem. Den goda och riktiga gemenskapen är ett äkta behov, men den förblir en gåva. Sådana är människans villkor. Skriften lär oss att det beror på människans syndafall. Genom det lever vi i en sårad och sönderbruten gemenskap.

Vad gör Gud i denna situation? - Jesus berättar en liknelse, en liknelse om hur en vingårdsägare kallar arbetare till sin vingård. Liknelsen är till en början helt verklighetstrogen. Så gick det till i Palestina på Jesu tid. En jordägare går till torget för att leja arbetare för dagens behov. Daglönare kallades de. Han går dit vid soluppgången, kommer överens om dagslönen och sänder dem till vingården. Vid tredje timmen, fram på förmiddagen, går han dit igen och lejer flera arbetare. Så långt är det helt normalt. Men så kommer han tillbaka både vid sjätte och nionde timmen och gör samma sak. Då måste hans åhörare ha börjat undra. Ännu märkligare är det att han återvänder också vid elfte timmen, när det bara är en timme kvar innan solen går ned. Då måste hans åhörare ha undrat vad detta är för en jordägare. Matteus kallar honom här för vingårdens Herre, Kyrios. Berättelsen är en liknelse. Den har ett budskap. Den bibelkunnige vet att vingården i GT ofta används som en bild för Israels folk i dess förhållande till sin Herre (ex. Jes 5, Ps 80, Jer 12:10). Liknelsen berättar om hur Gud kallar människan ut ur isolering och meningslöshet, till gemenskap och arbete.

Den helige Benedictus säger något liknande i inledningen till sin regel. Han riktar sig inte bara till några få. "Vem du än är," säger han. Kallelsen betyder att "gå i tjänst hos den sanne konungen, Herren Kristus". Längre fram liknar han Herren vid en arbetsgivare som "söker sin arbetare i folkmängden". Han kommenderar inte. Han söker och kallar. Han väntar på människans svar. Den som svarar gör det därför att han är tilltalad och kallad. Han upptäcker att någon frågar efter honom. I förbifarten upptäcker han också sig själv. Ur anonymiteten stiger någon fram som säger: "här är jag."

För tidiga kyrkofäder, t.ex. Origenes och Hieronymus, blir de olika tidpunkterna i liknelsen tecken på att människor nås av kallelsen vid olika skeden i sitt personliga liv. Några är kallade redan från födseln, t.ex. profeterna Samuel, Jeremia och Johannes Döparen. Andra kallas i tonåren, vid "tredje timmen". Andra i mogen ålder, eller först när de är äldre, vid sjätte eller nionde timmen. Rövaren på korset eller någon på dödsbädden kallas i "elfte timmen".

Hur kallas man? På tusen sätt, men alla kallelser har sin upprinnelse i Guds ord, som är Kristus. Tydligast hör och ser vi det i evangeliet. När han med egen röst kallar människor att vända om från ett liv med sig själva som arbetsgivare, till ett liv i hans tjänst. Benedictus sammanfattar det: "Vänd dig bort från det onda och gör det goda, sök friden och sträva efter den." Friden är Kristus, som kallar oss. "Vad kunde väl vara oss ljuvligare än denna Herrens röst, som inbjuder oss? Se, i sin godhet visar oss Herren livets väg". Gud fortsätter att kalla så länge evangeliet förkunnas. Gång på gång går han ut på människornas torg för att leta efter sysslolösa. Efter dem som menar att "ingen har lejt dem" - "ingen frågar efter mig" är vad många tänker - eller dem som är insnärjda i egna projekt, men så småningom blir deprimerade och förbittrade över att det ändå inte blir som man tänkt sig. I sin godhet kallar Gud, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.

Men liknelsen hade en fortsättning. När lönen skall betalas ut görs ett medvetet och egenartat arrangemang. Lönen betalas först ut till dem som kallats vid elfte timmen. De får full dagslön. Så småningom kommer de som "burit dagens tunga och solens hetta" (1917). De tror att de ska få mera, men också de får samma lön. Då händer det som händer också i de bästa familjer, ja också i Herrens vingård. De som arbetat längre protesterar och jämför sitt eget slit med dem som arbetat mindre. Det är inte svårt att förstå dem, trots att det inte sker någon orätt. De får ju den överenskomna lönen. Att vi så lätt förstår deras reaktion beror på att vi bär på ett frö till avund och småaktig jämförelse inom oss. Augustinus kallar avunden: "den djävulska synden framför andra". De som protesterar och jämför har glömt. De har glömt att de själv kallades av nåd, av Guds suveräna godhet.

Kallelsen kan aldrig förvandlas till en rättighet. Inte ens om man har gått i kloster eller fått ett ämbete, kanske slitit hårt i solhettan. Det är i sin godhet han kallar oss. Och det är till sin godhet han kallar, till att bli delaktiga i hans generositet. Det är med och till denna storsinthet som han kallar oss. Därför säger vi nej till den småaktiga avunden och det beräknande och småaktiga lönetänkandet. Så fort vi kräver lön, tacksamhet och uppskattning, går lönen oss ur händerna. Vi sjunker ner till sista plats. Fastnar vi där sjunker vi ännu djupare.

Men knotandet kan förvandlas. Mödan kan bli ett privilegium. Korset kan bli ett milt ok. Privilegiet att få bära de andras svagheter, att få tjäna Herren i de minsta, mest behövande och mest krävande. Att "överträffa varandra i inbördes aktning". Att ana Guds rike, där allt kommit på rätt plats.

Föraningen och försmaken heter Kristi kropp, där den enskilda lemmen förstår att de andra lemmarnas gåvor också är hans, och att de lemmar som verkar svagast också är nödvändiga (1 Kor 12:22). Den kropp vars närvaro och offer vi nu firar i den heliga eukaristin, som vi tar emot som en ren nåd, för att förvandlas och bli det vi tar emot.

Amen.