26 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Hes 18:25-28 Fil 2:1-11 Matt 21:28-32

Han ångrade sig och gick

Ibland blir vi förvånade över våra medmänniskor. Det vi tror om en människa kan visa sig inte stämma. Skenet kan bedra. Den vi trodde att vi kunde lita på visar sig ha spelat med dolda kort. Den som haft stort förtroende visar sig ha missbrukat det. Det kan gälla både i politiken och i kyrkan. Vem hade trott att aposteln Judas skulle bli en förrädare? Men också i motsatt riktning kan vi bli överraskade. Det svarta fåret i familjen visar sig vara en både omtänksam och kärleksfull människa. Den som ingen trodde på visar sig vara den mest redlige. Vem hade trott att förföljaren Saulus, som andades hot och mordlust mot de kristna, skulle bli kyrkans störste missionär?

Jesu liknelse om de två sönerna som får uppdraget att arbeta i vingården, är också överraskande - mera än vad vi kanske trodde. Den ene säger först nej, men ångrar sig sedan och går. Den andre säger ja, men går inte. Det finns flera utläggningar som rymmer en god portion sanning, men ändå missar poängen.

Redan tidigt bland kyrkofäderna förstod man de två bröderna som en bild för judar och hedningar. Judarna hade sagt ja till Mose lag, men när sedan lagens fullbordan, Kristus, kom, då möttes han av ett nej. Hedningarna, däremot, öppnade sig för den Gud hade sänt. Tolkningen har ett visst berättigande, men stämmer ändå inte riktigt. Alla judar var inte avvisande och alla hedningar inte bejakande.

En annan tolkning ser de båda bröderna som symboler för ordens människor och handlingens. Den ene säger ja med sina ord, bekänner tron, men lever inte efter det. Den andre avvisar bekännelsen, men lyder ändå. Ibland används denna tolkning som ett argument för att man inte behöver bekänna sig till tron och gå i mässan, bara man gör sitt bästa i vardagen.

Den tolkningen liknar en annan som gör bröderna till symbolfigurer för kontrasten mellan sken och verklighet, mellan hyckleri och redlighet. (I Skåne har jag lärt mig uttrycket: "han ä redi.") Den ene sonen i liknelsen ger sken av att vara lydig. Han säger till och med vördnadsfullt: "Jag skall gå, herre." Men hans ord saknar täckning. Den andre däremot verkar obstinat och olydig, men i efterhand ångrar han sig och går. Båda tolkningarna rymmer flera portioner sanning, men riskerar att förlora evangeliets dynamik. De försöker få grepp om människor, dela in dem i kategorier, etniskt, socialt eller psykologiskt, och därmed är saken klar.

För Jesu åhörare var liknelsen dynamit. Ett led i uppgörelsen med folkets ledare, de äldste och översteprästerna. Dessa menade sig vara goda representanter för Israels tro. Men på vägen hade de blivit blinda. När Johannes Döparen kom och predikade omvändelse, då avvisade de honom. Nu avvisar de också Jesus. Skökor och tullindrivare däremot, de som hade sjunkit längst ner och förnedrat sig mest, lyssnade till både Döparen och Jesus. De hade först sagt nej till rättfärdigheten, men ångrade sig och vände om. När Jesus säger att horor och tullindrivare ska komma före översteprästerna till Guds rike, då var det ett skandalöst yttrande. Det betyder naturligtvis inte att Jesus accepterar det sätt som skökor eller tullindrivare levde på. Hans ord rymmer evangeliets dynamik och nyskapande kraft.

Idag är den moraliska reaktionen annorlunda. Det tullindrivarna gjorde när de sålde sig åt ockupationsmakten och tog ut extra avgifter för att stoppa i egen ficka, det fördömer man nog lika energiskt idag. Medan sexuell lösaktighet kan räkna med en helt annan acceptans, åtminstone i det offentliga rummet. Fördömandet drabbar snarast dem som i sådana frågor förkunnar klassisk kristen moral. Gränserna har alltså delvis förändrats i moraliskt hänseende. Och Jesus används som stöd för det som idag råkar vara politiskt korrekt.

Men då har man missat poängen i liknelsen om de båda sönerna. Liknelsen ställer inte upp ett moraliskt mönster mellan goda och dåliga människor. Liknelsen beskriver en händelse. Vad som händer med de båda bröderna. Den ene av de två sade först ja, men lydde inte. Det är inte hans "ja" som kritiseras, utan hans felaktiga omvändelse, att han inte gjorde som han sade, att han omvände sig till det sämre. Den andre sade först nej, men ångrade sig och gick. Det är inte hans "nej" som prisas, utan hans omvändelse till det bättre. Hans beredskap till förändring.

Liknelsen handlar om denna förändring. Denna omvändelse. Så började Jesu förkunnelse och så fortsätter den. Omvänd er och tro evangelium! Därför är den också i djupaste mening barmhärtig, rättvis och fullständigt jämlik. Ingen duger och alla behöver barmhärtigheten. Det handlar inte om en viss moralisk nivå, som vi måste leva på för att få vara med. En nivå där somliga klarar sig och andra inte gör det. Då har vi förvanskat evangeliet till ett system. Jesus blir dess garant och kyrkan dess övervakare. Den risken att stelna har kyrkan löpt i alla tider. Redan Johannes Cassianus talar om de munkar som har övergivit karriär och yttre framgång, men sedan stelnat i klostret och därför kan strida om en småsak. Inte heller är det någon lösning att upplösa buden och anpassa dem till vad majoriteten kan acceptera.

Vägen, den dynamiska och levande, heter omvändelse och tro. Dagligen. Den helige Benedictus säger: "Dagligen bekänna sina begångna synder med tårar och suckan, i bön inför Gud. För framtiden bättra sig från dessa synder." (RB 4:57-58) Hela dynamiken finns samlad i en enda mening i liknelsen: "Han ångrade sig och gick." Denna ånger är mötesplatsen för människans elände och Guds nyskapande kraft. Det mötet öppnar en dörr och visar en väg. Någon annan väg finns inte. Men den vägen står vidöppen och leder till ständigt nya överraskningar, den leder till livet.

På den vägen dukas ett bord och den eukaristiska bägaren flödar över.

Amen.