30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 22:21-27 1 Thess 1:5-10 Matt 22:34-40

Kärleken

Inget tema väcker mera förväntan, inget ord rymmer större lockelse än kärleken. Den skönaste musiken och den största litteraturen handlar om kärleken. Intuitivt anar de flesta att kärleken rymmer hemligheten med människans liv. Att kärleken är dörren till livets skattkammare och vägen till lyckan. Samtidigt är kärleken det mest missbrukade av alla ord. Ofta förvridet till sin egen motsats. "Det är inget att förvåna sig över - säger aposteln - Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel." (2 Kor 11:14)

Också i bibelns värld intar kärleken den förnämsta platsen. I både Gamla och Nya Testamentet är kärleksbudet det största budet. Jesus bekräftar och fullbordar vad redan Mose lag lärde, men som lätt förvanskas till en lång rad bud och förbud. Rabbinerna räknade 248 bud och 365 förbud. Jesus samlar alla i ett enda, det dubbla kärleksbudet. Också den troende kan fastna i ett fullkomlighetsideal eller i en andlighet som saknar det viktigaste. Vi anar det hos den oklanderlige perfektionisten, som följer alla bud, men som mera sprider förstämning än glädje. Aposteln Paulus skriver: "Om jag känner alla hemligheter och har hela kunskapen, men saknar kärlek har jag ingenting vunnit" (1 Kor 13).

Hur kan kärleken både väcka sådan förväntan och ändå bli så missbrukad och vara så svårfångad?

Låt oss lyssna till Jesu ord. Han säger: "Du skall älska Herren, din Gud, och din nästa som dig själv." "Du skall älska...", säger han. Våra invändningar, att kärleken måste komma spontant och inte kan tvingas fram, tycks han inte vara så imponerad av. Hans ord liknar ett svärd som åtskiljer märg och ande. Kärleken är en gudomlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i egoismens fängelse, fångad av begär och bekymmer. Det är ett gudomligt bud, inte ett högt ideal för några få. Inte ett tips för att människan skall må lite bättre. Det är ett heligt bud från den Treenige Guden, men ett bud som avslöjar hans eget innersta, han som av kärlek har skapat oss, av kärlek har återlöst oss, och som av kärlek har helgat oss.

Av kärlek befaller han oss att återvända till kärleken. Men, invänder någon igen, inte kan man väl tvinga fram kärlek? Nej, budet tvingar oss inte. Men det ställer oss inför ett val. Människan kan vägra att lyssna. En missförstådd psykologi erbjuder en hel arsenal av argument och ursäkter. Den människa som avvisar budet väljer egentligen att förbli inlåst i sig själv. Budet ljuder för att öppna våra ögon, för att befria oss ur fängelset. Det är ett bud, men det ljuder av kärlek. Det är det första.

Det andra är att lyssna till vad budet säger, för att upptäcka kärlekens kännetecken, det som skiljer den från de halvsanna eller falska varianterna. "Du skall älska... av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd". Det handlar alltså inte bara om känsla. Inte bara om att bli älskad. Kärleken frågar efter hela människan, med både förstånd, vilja och känsla. Kärleken vänder hela människan i rätt riktning. Den riktar alla våra krafter åt rätt håll. Den som älskar Gud och sin nästa blir rättvänd, upprättad, befriad från inkröktheten i det egna, trånga jaget. Kärleken kallar henne ut ur småaktighet och vankelmod, ut ur sysslandet med sig själv, ut i verkligheten, storsintheten och friheten.

Att älska med sitt förstånd är att bejaka vad tron upplyser oss om, att Gud har skapat, återlöst och helgat mig. Men denna tro stannar i huvudet, om jag inte besvarar den genom kärleken. Kan något vara viktigare än att besvara den kärlek som ger mig livet, som förlåter mig alla mina synder och som helgar mig till en boning för kärlekens Ande?

Hela människans liv är ett ja eller ett nej till denna kärlek. Meningen med livet är att i kärlek ge det tillbaka. Det är Guds kärleksfulla vilja som är orsaken till att jag lever och andas. Människans svar är därför den rätt inriktade och kraftfulla viljan, i kärleken till Gud och till min nästa. Det är också den enklaste definitionen på vad kärlek är: en rätt inriktad och kraftfull vilja.

Kärleken är motor och drivkraft i allt vi gör som troende. När den helige Benedictus talar om "lydnad utan dröjsmål", så tillägger han: "Den tillkommer dem som inte håller något kärare än Kristus" (RB 5:1-2). Men det gäller inte bara den första entusiasmen. Det gäller också fortsättningen, när vägen smalnar och kompromisserna lockar: "Kärleken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet, och därför väljer de den smala vägen." (RB 5:10-11). Att det är äkta vara märks på lukten. Det är kärleken som sprider en välbehaglig doft för både Gud och människor (RB 5:14f). Till skillnad från beräkning, surhet och knotande. Kärleken är det bästa vittnesbördet om tron. Kärleken är drivkraften i den mission som bär frukt. Men också den bästa kompassen i de svåra vägskälen. Kärleken innefattar och fullbordar alla andra bud.

Kärleken är, paradoxalt nog, det lättaste av alla bud. Det bud som gör att vi kan gå med lätta steg. Det är det som den lilla Theresa hade upptäckt. Hon skriver: "Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig." Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje (Wilfrid Stinnisen). Den som älskar blir inte trött (Augustinus).

Att älska är att se sin nästa ur hans eget perspektiv och göra det som är gott för honom (vilket inte betyder att alltid göra det han ber om, allra minst av snällhet). Till skillnad från den skeva variant som älskar sin nästa enbart för någon av hennes ägodelar eller gåvor, men inte människan själv, för hennes egen skull. Det är detta som skiljer kärleken från begärelsen. Den som älskar lider med den som lider och gläder sig över hans gåvor. Och upptäcker att detta vidgar det egna hjärtat.

Kärlekens hemlighet är att den som älskar blir ett med den älskade. "Min vän är min och jag är hans." Den som älskar vill vara där den älskade är, i nöd och lust. Än mera gäller det förhållandet till Gud. Den som älskar Gud vill det Gud vill, vill göra det han gör, vill följa i hans spår. "Den som förblir i kärleken, förblir i Gud" (1 Joh 4:16). Som vi sjöng i responsoriepsalmen: "Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet" (Ps 18). Kärleken till Herren ger mig del av hans kärlek, av hans styrka. I den egna svagheten flyttar Kristus in med sin styrka.

Det är den stora upptäckten: att budet samtidigt är en gåva, att han, den ofattbare och väldige, tar sin boning i mitt innersta, i min svaghet, att hans älskade Son utgjuter sin kärlek i mitt hjärta och så blir mitt sanna jag. "Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig" (Gal 2:20). Guds avbild växer fram, den nya skapelsens människa, vår sanna identitet, Kristus i oss. Det heliga utbyte, som vi får läsa oss in i genom Guds ord, som vi får del av genom hans kropp och blod. Han i oss, vi i honom. "Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet."

Amen.