31 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Matt 23:1-12

Ett botemedel att upptäcka - ödmjukheten

Hyckleri, dubbelspel och fåfänga har följt mänskligheten i alla tider. Det är knappast något originellt som Jesus påtalar hos de skriftlärda och fariséerna, åtminstone inte på det bokstavliga planet. Vi läser om det i tidningen nästan dagligen. Ledare som säger ett, men gör ett annat. Den sorglustiga jakten på att synas och få sitta främst. Antingen det gäller religiösa bönetofsar eller politiska utmärkelser. Det Jesus beskriver är lätt att känna igen - framför allt hos andra och hos dem som står i ledarposition. Om sådant kan vi fatta oss kort: "Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt! En kort tid, och den gudlöse är inte mer, du letar där han fanns, och han är borta." (Ps 37:1, 10)

Betydligt svårare är det att förstå och praktisera fortsättningen, när Jesus vänder sig till sina lärjungar. "Men ni", säger han, "ni skall inte låta er kallas rabbi, ty en är er läromästare och ni är alla bröder. Ni skall inte kalla någon på jorden fader, ty en är er fader, han som är i himlen." I Guds familj råder radikal jämlikhet. Alla lever under samma basvillkor, hög som låg, fattig som rik, man och kvinna, lärd och olärd. Alla döps med samma dop. Alla får böja knä i biktstolen och alla måste gå in i döden på samma villkor. Alla ber tillsammans: Fader vår. Det radikala syskonskapet under en och samma Fader. "Mina bröder", säger aposteln Jakob, "gör inte skillnad på människor, ni som tror på vår förhärligade herre Jesus Kristus." (Jak 2:1)

Betyder det att vi inte skall ha några ledare? Under historiens gång har man nu och då försökt att göra rent hus med varje form av ordnat ledarskap, både i samhälle och kyrka. Men spåren förskräcker. Efter ett tag avslöjas det att det ändå är någon eller några som bestämmer, även om man påstår sig tala i folkets eller i Guds namn. Jesus själv tycks inte vilja gå den vägen. Han vill inte välta omkull Mose stol, trots att han avslöjar hyckleriet hos dem som sitter på den. "Gör allt vad de lär er och håll fast vid det." Den helige Benedictus hänvisar till detta Jesusord när han manar bröderna att "lyda abbotens befallningar i allt, även om denne själv skulle handla annorlunda." (RB 4:61) Jesus insatte apostlar i sin kyrka och gav dem fullmakt att undervisa och leda. Paulus kan intensivt försvara det ämbete han fått.

Men hur går det då med jämlikheten? Augustinus, som blev biskop, uttrycker det katolska svaret så: "Med er är jag broder, för er är jag biskop." Uppdraget att leda upphäver inte det grundläggande broderskapet. En liturgisk detalj visar på denna biskopens ställning som både broder och biskop. När biskopen i liturgin lyssnar till evangeliet, gör han det med sin mitra avtagen. När Kristus talar i sitt evangelium lyssnar biskopen med oss alla till den ende läraren Kristus. Men när biskopen sedan predikar och förklarar evangeliet gör han det med mitran på huvudet, tecknet på att han talar med fullmakt och inte som privatperson. Då är han biskop för oss och representerar den ende läraren Kristus. Då ställs samma krav på honom som den helige Benedictus ställer på abboten, att han "inte får lära, förordna eller befalla något som avviker från Herrens bud." (RB 2:4) Munkfadern tilllägger att abboten skall undervisa också genom sina gärningar och sitt exempel. (RB 2:11-15) Föredömet är ingen mindre än Kristus själv som tvättade sina lärjungars fötter, i enlighet med hans eget ord i dagens evangelium: "Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare."

Det är inte konstigt att domen faller hårdast över dem som innehar ledarbefattningar, särskilt i kyrkan. Men varningen för hyckleri och dubbelspel gäller inte bara dem. En förälder som inte själv lever som han försöker fostra sina barn blir snart genomskådad. Och varje kristen är en representant för tron, antingen han gillar det eller inte. Till slut kommer ingen undan. Vem kan svära sig helt fri från hyckleri? Och risken är stor att ingen vågar öppna munnen, allraminst till en förmaning, av rädsla för att själv bli kallad hycklare. Och då triumferar fienden, som likt ett mantra upprepar de kristnas många hycklerier och försyndelser. Men avsikten avslöjar honom. När fienden citerar bibeln då är det inte för att leda till bot och bättring, utan för att beröva oss frimodigheten, dra oss ner i förtvivlan och därmed tysta den kristna bekännelsen.

Det finns en lösning på detta dilemma. Det finns ett botemedel för den sjukdom som Jesus beskrivit. Först säger han: "Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad." Förr eller senare avslöjas hycklaren. Själv har Jesus kommit för att detta skall ske innan det är för sent. Så ordinerar han medicinen: "Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." Så enkelt är det, och så svårt.

Vad är ödmjukhet? Hur lär man sig den? Kan man överhuvudtaget lära sig ödmjukhet? Bara att frågan ställs, förutsatt att den inte är hycklande, är ett första och hoppfullt tecken. Till fiendens större triumfer sedan lång tid hör att själva ordet ödmjukhet kommit i vanrykte. Det finns en rad missuppfattningar och karikatyrer. (Men mycket är också självklart för den som lever i kyrkan, utan att man kanske kan redogöra för det.) I varje fall finns det mycket att åter upptäcka.

Ödmjukhet kan inte fångas i några korta ord. Ödmjukhet är insidan av hela efterföljelsen. "Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Kristus… han gjorde sig ödmjuk…" (Fil 2:5-11). Därför rymmer ödmjukheten evangeliets hela paradox. Förlora för att vinna, ge för att få, dö för att uppstå, de fattiga skall bli rika, de sista skall bli de första. Människan gör något litet och Gud något vida större.

Vi skulle sätta ljuset under skäppan om vi inte i ett detta hus hänvisade till vad den helige Benedictus sagt och undervisat i frågan, han som fått namnet "ödmjukhetens lärare" (doctor humilitatis). Också om man jämför med andra klosterregler och andra lärare är det sjunde kapitlet i hans regel unikt och har påverkat annan undervisning om ödmjukhetens hemlighet. Kapitlet är inte lättläst, ändå har det väglett otaliga efterföljare. Det säger inte att vi ska gå omkring och "vara ödmjuka", vilket är fåfängt. Det sätter konkreta verktyg i våra händer. Det visar en väg med konkreta vägstycken. Många skyggar för dessa verktyg och vägavsnitt: gudsfruktan, lydnad, tålamod, ånger och bekännelse av synden, acceptera motgångar, enkelhet, återhållsamhet med orden, disciplin av kroppen. Men när man mött den ödmjuke eller läser klassisk undervisning om ödmjukheten, då märker man att det är raka motsatsen till de karikatyrer som dominerar idag.

Ödmjukhet är motsatsen till choser och fromma manér. Den ödmjuke ger sig hän i det vanliga och enkla och finner där det ovanliga och oerhörda. Den ödmjuke är inte en kuschad, räddhågad och vingklippt människa. Ödmjukhet är tecken på styrka. Och raka motsatsen till förtvivlan. Den ödmjuke är inte rädd för någonting, eftersom han fullkomligt förtröstar på Guds makt. De onda makterna får inget fäste i den ödmjuke. Han har befriats från illusioner och ser tillvaron som den är. Han står på botten av sin egen intighet och hoppas på Gud. Den ödmjuke jämför sig inte med andra, utan ser sig själv och allt annat i Guds ljus. Ödmjukheten är botemedlet för alla allvarliga andliga sjukdomar.

"Följ mig", säger Jesus, "den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."

Amen.