33 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Matt 25:14-30

Frimodighetens evangelium

Varje tid gör sig en bild av människan. "Människosyn" kallas det i debatterna. Ofta är den splittrad och motsägelsefull. Idag möter vi å ena sidan bilden av den framgångsrika människan, hon som suveränt lyckas och når framgång. Tänk bara på idrotts- eller musikvärlden. Å andra sidan talas det samtidigt om människan som "offer" för omständigheter, som hon inte själv råder över, inte minst i debatten kring allvarliga brott. - Är människan fri eller ett tragiskt offer för omständigheterna? Har människan möjlighet att förverkliga sitt liv efter egen vilja och önskan? Eller bör hon anpassa sig efter de omständigheter hon ändå inte råder över?

Dagens evangelium tecknar ett alternativ, en syntes, som rymmer både frihet och ansvar. Livet är en gåva. Allt vi har av tid och krafter, talanger och ägodelar, tro och kärlek, är gåvor från Gud. "Allt det goda vi får, ... kommer från ovan, från himlaljusens fader", säger aposteln Jakob (Jak 1:17). Vi äger inte vårt liv och våra gåvor. Vi har fått dem till låns, för att förvalta dem, som de talenter mannen delade ut till sina tjänare i liknelsen.

Ändå är vi inte slavar, som bara måste lyda de givna lagarna. Liknelsens Herre gav inte detaljerade anvisningar om hur tjänarna skulle handla. Vi har ett eget, personligt ansvar. Vi är förvaltare. Vi har frihet att efter eget omdöme, med egen fantasi och kreativitet förvalta de gåvor vi har fått. Målet är inte att bli framgångsrika och lyckas i egna och omvärldens ögon. Målet är att en gång kunna redovisa och återlämna alltsammans till den som givit oss gåvorna.

Vi har olika gåvor. Det står att mannen delade ut talenterna "åt var och en efter hans förmåga". Varje människa har fått gåvor som passar just honom eller henne. Varje människa är unik, med sin egen personliga utrustning. Ingen har alla gåvor, men alla har någon. Ändå har avunden fått insteg i denna Guds goda ordning. Människan lockas att se med avund på den andres gåvor, och därmed få en ursäkt att förakta och gräva ner den egna talenten. Avunden härstammar från djävulen, som inte var nöjd med sin lott, utan ville bli lik Gud och själv vara suverän.

Redovisningen skall ske i fullkomlig rättvisa. Vi skall inte dömas efter något standardmått, utan efter hur vi förvaltat just det liv och de gåvor vi tagit emot. Det är både en tröst och ett ansvar. "Av den som fått mycket skall det krävas mycket", säger Jesus (Luk 12:48). Men ingen har heller fått så litet att han slipper redovisningen. Inte heller den som handlar i lydnad är befriad från eget ansvar. Förvaltaren i Benedictus regel skall fullgöra sin tjänst i lydnad, "enligt abbotens uppdrag", men ändå "med omdöme", eftersom han ska "avlägga räkenskap på domens dag". (RB 31)

Den lön som utlovas är fullkomligt rättvis, men får inte jämföras med medaljer och jordiska belöningar. Evangeliet är ingen snabbkurs i självförverkligande eller i konsten att lyckas i affärer, vilket talet om talenter kunde få oss att tro. Tjänaren belönas inte för att han har lyckats, utan för att han varit god och trogen. För att han tagit emot och förvaltat sina gåvor av Gud - som är god och trofast.

"Vi har inga skyldigheter mot köttet" säger aposteln (Rom 8:12). Vi är inte slavar under de krav som begär, konventioner eller trender sprider omkring sig. Vår frihet har sin källa i att vi tagits i tjänst av en Herre, den sanne Konungen. (RB prol 3) Denne Herre inbjuder fariséer och skriftlärda, publikaner och syndare att vända om från slaveriet under de många makterna till att leva ett nytt liv som Kristi tjänare, under en enda Herre. De största gåvorna vi fått är tron, hoppet och kärleken. Ingen av dem får grävas ner. Den enda människa som Jesus personligen lovat paradiset är en rövare, som i elfte timmen frågade efter Herrens godhet. Aposteln uppmanar oss att hålla fast vid just detta, Herrens godhet. Men där blir han, i likhet med sin Herre, omutligt allvarlig: "Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du borthuggen" (Rom 11:22).

Här finns orsaken till domen över den som grävt ner sitt pund i jorden. Det är frestande att tycka synd om honom. Men hans rädsla är inte så ömkansvärd som den ger intryck av. Han är inte bara lat och oföretagsam, han använder sina krafter och funderingar till att bedöma sin Herre. När han säger att hans Herre är "en hård man, som skördar där han inte har sått", då ljuger han. Han vill leva sitt liv på egna villkor, samtidigt som han försöker ge ett sken av gudsfruktan. Den hållningen började när den första människan i rädsla gömde sig för Gud. Men denna rädsla är följden av att han valde misstro och olydnad framför tro och lydnad. Därför är det helt i sin ordning att hans talent ges åt någon som vill ta emot gåvor.

Den räddhågade hållningen möter hos den som av rädsla vägrar att ta ett eget ansvar och ändå lägger skulden på andra eller på annat. Eller hos den som av rädsla att göra fel inte gör någonting. Eller hos den som visserligen aktar sig för grava överträdelser, men ära blind för sina underlåtelser.

Evangeliet förkunnas för att befria från denna rädsla. Det första steget är att våga se den. Det andra är att be om hjälp, hos en klok själasörjare och hos honom som är den Starkare, men som kallar på dem som är tyngda av bördor. Det är ingen mänsklig duktighet det handlar om. Men de orena motiven i vårt inre behöver vändas rätt och helgas.

Den ödmjuke finner kraft i eukaristin, där det sker ett saligt utbyte. Den Starke tar sin boning i den svage. Den svage får kraft att börja använda de gåvor han tagit emot.

"Var frimodiga och oförfärade i era hjärtan, alla ni som hoppas på Herren". (Ps 31:25).

Amen.