KRISTUS KONUNGENS DAG

Hes 34:11-12,15-17 1 Kor 15:20-26,28 Matt 25:31-46

Den hoppfulla domen

När ett allvarligt brott begås riktas blickarna till polis och domstol. I förhoppning att rättvisa skall skipas. Om ett samhälle saknar fungerande och opartiska domstolar utlämnas det åt godtycke och rättslöshet. Ändå är inga mänskliga domstolar fullkomliga och ingen domare kan rannsaka människans innersta. Mot denna bakgrund kan vi redan med vårt förnuft ana behovet av en yttersta och rättvis dom för hela mänskligheten.

Varje söndag bekänner vi att Kristus "skall igenkomma i härlighet för att döma levande och döda". Denna tro är för många något hotfullt, som man helst inte vill höra talas om. Åtskilliga predikanter har skrämts till tystnad. Men när tron på en yttersta dom försvinner, uppstår ett vakuum i människans syn på och förhållande till livet. Människan lämnas ensam med den orätt, som ständigt gör sig påmind och som långt ifrån alltid klaras upp. Om övergrepp, bedrägeri och orättvisa aldrig får sin dom, förändras långsamt hela synen på tillvaron. Inte bara allvaret försvinner. Människans liv dräneras på sin värdighet. Till slut spelar det ju ingen roll hur hon lever. Värdigheten ersätts av likgiltighet, cynism och förtvivlan. Diktatorerna och bödlarna, lögn och bedrägeri får sista ordet. Utan tron på en yttersta dom går det jordiska livets ekvation går inte ihop. Som någon (Anders Piltz) har uttryckt det: Om vi inte tror på en slutlig och rättvis dom, vad har vi då att säga till koncentrationslägrens offer, mer än att beklaga deras öde, att de hade otur? Och vem skall döma de domare som fällt orättfärdiga domar?

Därför är det inte bara ett allvarligt, utan i grunden ett människovärdigt och hoppfullt budskap, att den som skapat oss en gång skall komma tillbaka för att hålla dom och upprätta sitt eviga rike. Det riket förutsätter att sanningen kommer i dagen, att ondskan avslöjas och drivs ut. Som vi bad i kollektbönen (med bakgrund i Efesierbrevet 1:10): allting skall sammanfattas i honom, samlas, renas och återupprättas. I sin slutliga dom skall världsalltets Konung sammanfatta hela historien och sätta sitt sigill på den. Dagens evangelium ger åt människolivet dess grandiosa storhet.

Evangeliet talar inte resonerande och teoretiskt, utan dramatiskt och konkret. Människosonen, förebådad av profeten Daniel (kap. 7) och född av jungfrun Maria, skall ta plats, inte i krubban, utan på sin härlighets tron, kringgärdad av tusen, sinom tusen änglar. Som en herde på kvällen skilde fåren från de oregerliga getterna, skall Herren skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga. Då skall det bli tydligt var gränsen går mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som bara tjänar sig själv (Mal 3:18). Det ingen mänsklig domstol kan avslöja, sanningen om människan och historien, skall en gång blottläggas. Allt skall sammanfattas av världsalltets Konung.

Det unika i evangeliet är att vad människorna gjort mot de minsta bröderna, det har de gjort mot honom som dömer. Domaren möter redan i den minste. Den 11 november firade vi Martin av Tours, han som delade sin mantel med en frysande medmänniska. När han sedan möter Kristus då är denne klädd i just den manteln. De minsta bröderna är lemmarna i Kristi kropp, säger Augustinus. Det vi gör mot dem gör vi mot kroppens huvud, Kristus. Den förhärligade Kristus är till sitt huvud på Faderns högra sida, men i sina lemmar lider han till tidens slut (Leo den Store). När Saul förföljde de kristna, men stoppas på Damaskusvägen, får han av Kristus höra: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" De utsända lärjungarna får höra: "Den som tar emot er tar emot mig." (Matt 10:40) De kristna barmhärtighetsverken, som de räknas upp i traditionen, har hämtat exempel bl.a. från dagens evangelium. Men för kyrkofäderna handlade det också om hur de utsända lärjungarna togs emot. Origenes nämner de andliga gärningarna, att ge någon mat med Guds ord, att kläda sin rådvilla nästa med ett gott råd, att besöka den som fångats av förvillelse med sanningen.

Vi som hör detta evangelium blir fullkomligt jämlika. Makthavare och småfolk, påvar och lekmän, lärda och olärda, alla ställs inför Guds fullkomligt rättvisa dom, den som sammanfattar hela vårt liv. Det går inte att beräkna och planera. Då förblir människan sin egen herre. De rättfärdiga har handlat så att den vänstra handen inte vetat vad den högra gjort. De orättfärdiga trodde att allt var i sin ordning. Deras underlåtelse avslöjar att de bara tjänat sig själva. I förhållandet till de minsta, avslöjas människans innersta, hennes hjärta, hennes förhållande till Gud. Vi kan inte använda detta evangelium för att döma någon annan. All dom har Fadern överlåtit åt Sonen, åt honom ensam. Inte ens kyrkan har dömt någon människa till evig förtappelse. Inte heller kan vi räkna ut i förväg hur vi skall slippa lindrigare undan. Detta evangelium har ibland kallats de sekulariserades evangelium. Här står det ju ingenting vare sig om tron eller om att gå i kyrkan. Det tycks bara handla om att göra väl mot sin medmänniska i nöd. Men då försöker man gå domen i förväg. I beräkning utföra "barmhärtighetsgärningar" och sedan förvänta sig den himmelska lönen. Men alla blev förvånade.

Vad skall vi då göra? - Inte spekulera i hur det skall gå. Evangeliet är inget reportage om framtiden. Evangeliet har vi fått för att göra det vi gör i detta nu, lyssna och ta emot. Så börjar det. Den yttersta tiden har redan brutit in. Domen börjar redan nu, när vi lyssnar och lyder, eller stänger till våra öron och glömmer det vi hört. Evangeliet om den yttersta domen väcker en hälsosam gudsfruktan, som lyfter människan ur mörkret och in i ljuset. Sikten klarnar. Vi anar den verkliga omsorgen, att Gud med svartsjuk kärlek frågar efter oss och vårt gensvar. Så dyrbar är människan i Guds ögon.

I evangeliets domsslut är allt oväsentligt bortskalat, endast kärleken räknas. "Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken", säger Johannes av Korset. Alla andra domar och bedömningar faller bort. Egna och andras. Domen över våra gärningar är samtidigt en dom över hur vi lyssnat och tagit emot nåden. "Kristus skall döma människan i enlighet med hennes ja eller nej till nåden." (Katekesen 682)

Amen.