FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 63:16b-17; 64:1-8 1 Kor 1:3-9 Mark 13:33-37

Tiden

Vad är tiden? Så länge ingen frågar oss så vet vi, men när vi skall redogöra för vad tiden är, då får inte bara vi utan även filosoferna problem. Däremot kan vi uppleva tiden intensivt och på olika sätt. För det väntande barnet kan tiden vara outhärdligt lång. För de älskande flyger tiden iväg. Många sysslar med att fördriva tiden, med tidsfördriv. Vi kan läsa om förgången tid, läsa historia. Ofta lärorikt och nyttigt, rentav nödvändigt för att förstå nutiden. Redan Predikaren vet att "ingenting är nytt under solen" (Pred 1:10). Vi kan längta tillbaka till gångna tider, kanske till en lycklig barndom, men det slutar lätt i drömmar om den tid som flytt. "Tiden krymper", säger aposteln (1 Kor 7:29). Tiden går - det är en banal men bister sanning. Vi kan inte hålla kvar den. Tiden kan t.o.m. upplevas som grym, som en grym best som slukar det lyckliga ögonblick, som människan vill hålla kvar. Grekerna gav tiden ett gudanamn, Kronos, en best som obönhörligt slukar tiden och för människan närmare slutet. Hedonismen drar sin slutsats: ’ät, drick och njut så mycket du kan, ty snart är tiden förbi’. Om detta vore allt, då vore människans stund på jorden ett hjärtskärande försök att fylla ut livstiden med sådant som ändå till slut skall tas ifrån oss.

Kristen tro bekänner något annat, något som förvandlar tiden. Vi tror att tiden är skapad av Gud. Själv är han "den Evige", den som står över tiden. Gud har skapat sol och måne för att "skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år" (1 Mos 1:14). Denne Gud har, "när tiden var inne", sänt "sin son, född av kvinna" (Gal 4:4). Det är denna födelse vi bereder oss att fira under adventstiden. I ljuset av Gamla Testamentets profeter ser vi fram emot Messias födelse i tiden. Vår förväntan växer ju närmare vi kommer. Ett ljus och ett hopp har tänts i tiden.

Ty detta människobarn som gått in i tiden, visar sig vara Herre över den. Hans tid på jorden slutade inte med döden. Han uppstod på tredje dagen. I påsknattens mörker tänds påskljuset, på vilket kyrkan ristar ett av hans namn: Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Kyrkan tror och bekänner att han skall komma tillbaka en gång vid tidens slut och sätta sigill på tiden och historien. Det är hans andra ankomst, hans slutliga advent. Särskilt i början av adventstiden är det denna ankomst som firas. Med hela kosmos väntar vi och bereder oss. Det förvandlar väntan till längtan. "Fyll oss med längtan efter din stora dag", bad vi i kollektbönen. "Han skall komma åter i härlighet och kraft", som vi skall sjunga i prefationen till dagens eukaristi. Han skall komma för att döma levande och döda, för att "skilja mörkret från ljuset", som en gång i begynnelsen. För att driva ut ondska och mörker, för att upprätta sitt eviga rike och skänka oss allt vad han har lovat. Denna slutliga ankomst ger tiden dess allvar och mening, dess höghet och lyftning. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan.

Det skulle vi inte veta om inte tidens Herre själv gått in i tiden och uppenbarat sitt rådslut och sin plan. Men han blev människa i tiden. Han kallade människor, lärde dem att följa honom, att leva i tro på honom, i hopp om hans återkomst, i kärlek till hans minsta bröder, att "med kärlekens gärningar gå Kristus till mötes", som vi också bad i kollektbönen.

Mellan hans första ankomst och hans slutliga har han lovat att komma till oss på olika sätt genom sin Ande i sin heliga kyrka. Han kommer i Kyrkans heliga år, där de troende får leva sig in i de olika händelserna av hans jordeliv. Hans tid på jorden vävs därmed in i vår tid och helgar den. Att följa vår Herres liv under kyrkoåret är att låta hans liv prägla våra liv. Hans tid på jorden fortsätter i kyrkans tid, den kyrka som är hans kropp. "I oss vill han förverkliga sin födelses och sitt fördolda livs mysterium när han tar gestalt i oss och på nytt föds i våra själar. Han har för avsikt att i oss fullborda sitt lidandes, sin döds och sin uppståndelses mysterium, ty han låter oss lida, dö och uppstå med honom och i honom." (Jean Eudes)

Kyrkoåret ger den formlösa tiden struktur och innehåll. Söndagen präglar den följande veckan. Den är en uppståndelsedag, ett tecken på tidens fullbordan. Därför är varje väg till söndagsmässan en väg mot denna fullbordan, och blir ett botemedel mot meningslöshet och förtvivlan. I varje mässa bekänner kyrkan: "Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet."

Ett kloster är avskilt för att helga tiden, en plats där man avsätter tid för Gud (vacare Deo - jfr RB 48:22). Regeln är mån om att bönerna skall bes på sina bestämda tider. Varje procession fram mot Herrens altare är en övning i att förvandla hela livsvandringen till en procession på väg mot tidens fullbordan. Varje troende har hjälp av att ordna sin tid så att det första förblir det första och tiden inte förlorar sin riktning.

Men de steg vi tar är bara hjälpmedel för att upptäcka det ännu viktigare, att det egentligen är Herren som kommer oss till mötes. Varje tidebön påminner om det. "Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp." I sitt ord och särskilt i den heliga kommunionen kommer han in i vår livstid, in i våra kroppar. Varje bön är både ett rop och en bönhörelse. "O att du slet itu himlen och steg ner", ropar profeten. "Vi vissnar alla som löv och likt vinden sveper våra synder bort oss." (Jes 64:1, 6) Varje bön får honom att "stiga ner", även om vi inte erfar det direkt. Ingen bön kan egentligen bes om inte Herren redan kommit till bedjaren och ingett honom kunskapen om och viljan att be.

Herrens ankomst sker på tusen sätt. I människor vi möter, i allt som händer. Det som "händer" oss får ett ansikte, en mening, en närvaro. Herren kommer för att fylla och helga varje tid med sin närvaro. "Jag är med er alla dagar intill tidens slut." Men vi upptäcker det inte om vi inte håller oss vakna, genom ständig bön och ett okuvligt hopp. "Aldrig sluta att hoppas på Herrens barmhärtighet", säger Benedictus.

Tiden går, men Herren kommer. Hans nåd är som den gnistrande, nyfallna snön på marken, som det leende vi tar emot hos den som möter oss i kärlek, som den uppgående solen - också i de "tomma" tiderna. Allt som möter oss är, enligt Augustinus, antingen en tröst eller en prövning. Herren tar all tid i sin tjänst. Han är mäktigare än den tid som bara flyter fram och rinner bort. Han är Herre över tiden. Han förvandlar "kronos" till "kairos". Det sistnämnda ordet använder NT för de tillfällen då Gud besöker oss (Luk 19:44; jfr Gal 4:4, som talar om "tidens fullbordan"). Han har stigit in i tiden, gjort den gravid genom att själv bli närvarande i den.

Därför vakar och väntar de troende, trygga i all oro. Vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår Frälsares Jesu Kristi ankomst.

Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.

Amen.