Juldagen

Den trefaldiga födelsen

"Vad skall det bli av detta barn?" Så reagerade grannar och vänner när Johannes Döparen föddes. Ibland hör man nyblivna pappor berätta vilken omvälvande upplevelse det är att få ett barn. När en människa blir till väcker det förundran och glädje. En ny människa! Något utöver det som mänsklig kraft och intelligens kan åstadkomma, något utöver materiella och tekniska underverk. Vem kan förklara vad livet är? Denna förundran gäller också barnet i Betlehem. Det står att herdarna förundrade sig. När Gud sänder en frälsare, då gör han det genom att låta ett barn födas. Ändå får det inte stanna vid detta. Då krymper julens evangelium och blir snart ointressant och kraftlöst. Ser vi oss omkring i den kristna uppenbarelsen så kan man tala om en trefaldig födelse.

I evangeliet hörde vi Johannes säga att "Ordet blev människa". Det är hans sätt att tala om barnets födelse. Men i början har han sagt att detta Ord fanns "i begynnelsen, hos Gud". Barnet i krubban har funnits från början. Har var, som teologin säger, "preexistent". När den tidiga kyrkan skulle försvara och förklara Jesu innersta väsen, att han både blev en människa som vi och samtidigt gudomlig, då valde man en bild från det mänskliga livet, födelsen. Man sade att han var "född" av Fadern. I trosbekännelsen ska vi snart bekänna om Jesus att han är "född av Fadern före allt tid". Med denna bild bekänner kyrkan att Sonen är fullkomligt ett med Fadern. Han hör inte till det som Gud har skapat, utan allting har "blivit till genom honom". I andra läsningen hörde vi att Gud "har skapat världen genom honom". Därför är han "utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen". Därför kan Jesus säga att den som har sett honom har sett Fadern. Därför kan kyrkan sjunga i ingångsantifonen att barnet är "Väldig Gud och Evig Fader". Så förstår kyrkan ordet i psaltaren: "Du är min son, jag har fött dig i dag." Det är Guds "idag", det som övergår alla dagar och därför gäller alltid. Därför säger Skriften att han är "sänd" av Gud. Därför faller vi ner i tillbedjan inför barnet i krubban och inför hostian på altaret. Sonen, född av jungfrun här i tiden, är "född av Fadern" före all tid.

Det är mot denna bakgrund som julen blir så ofattbart stor. Den som är född av Fadern i all evighet blir själv ett embryo, ett foster och föds som ett barn. Den Evige, som skapat tiden och rummet, går själv in under tidens och rummets begränsning, vid en bestämd tidpunkt i historien, när Augustus var romersk kejsare och Quirinius ståthållare i Syrien, på en bestämd plats i geografin, det Betlehem, som ännu spelar en roll i politiken. Detta skiljer Jesu födelse från myter och sagor. Dessa säger, "Det var en gång...", men de svävar över tiden och rummet. - Den "som möter upp himmelens vidd med sina utspända fingrar" (Jes 40:12), griper nu som ett hungrigt barn efter sin moders bröst. Den som tronar på himmelens skyar med jorden som sin fotapall, lindas och läggs i en djurkrubba.

Sådan är den kristna tron, drivkraften till de vackraste julpsalmerna, till Händels Messias och Bachs Juloratorium. Vad händer när en hel kultur fortfarande njuter av denna musik, men inte längre tror på dess innebörd? Teologerna har det svårast. Antingen betvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara hade ett sken av mänsklighet, att han bara liknade en människa, att han var en "förklädd Gud". Tron reduceras till saga och myt. Eller också förnekas hans gudomlighet och Kristus förminskas till en människa, låt vara den störste. I detta dike mumlar man otydligt om Jesus som den störste av profeter, men tar själv anstöt av kyrkans tro på honom som "sann Gud av sann Gud". Kyrkan bekänner att Gud verkligen föds i Marias barn. Därför faller vi också idag på knä vid det moment i trosbekännelsen som uttrycker det. Det är den andra födelsen.

Den tredje födelsen antyds av Johannes i evangeliet när han säger att "de som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn, som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon man vilja, utan av Gud." Avsikten med att Gud blivit människa är att göra oss människor till Guds barn, att gudomliggöra oss. Det är julens saliga utbyte. Guds Son blir människoson, för att göra oss människor till Guds söner och döttrar. Det som Sonen var av naturen blir människan genom nåden, delaktig i hans eget förhållande till Fadern. Vi blir "söner i Sonen". Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att få samme Fader som han har. Den uppståndne säger: "Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud" (Joh 20:17). Med honom vågar vi säga: "Fader vår..." Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt, våra begränsade jordiska villkor: möda, sorg, hunger, törst, smärta, ensamhet och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, gemenskap, salighet och evigt liv. Som vi skall sjunga i prefationen: "Ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet". Detta övergår den ursprungliga paradisiska lyckan. I kollektbönen hörde vi att Gud inte bara skapat oss på ett underbart sätt, utan "ännu underbarare" har återställt sin bild i oss. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ner och "hämta upp oss" från den plats där vi befinner oss. Han föddes av kvinna för att vi skulle födas på nytt, av Gud. Därför är det vårt nya liv, vår nya födelse, vår "nova nativitas", vi firar denna dag. Jesus föds i människans hjärta. Förgäves blev han född i Betlehem, om han inte föds i våra hjärtan.

Tron och julglädjen fortsätter i efterföljelse, i att hålla fast vid Jesus också när vägen går vidare, mot Jerusalem, mot lidande och död. Vid Jesu sida blir allt som händer, vad det än är, ett led i Guds vilja och plan. Också det svåra, det jag inte förstår eller vill vrida mig ur eller fly ifrån - det är som sig bör om det går lärjungen som hans mästare. Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjliga, men tar det i sin tjänst och förvandlar det. När vi framskrider i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Benedictus. Det vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Jesus föds i människans hjärta.

Profeten Jesaja manar sina modlösa landsmän, när de ser Jerusalems ödeläggelse efter återkomsten från fångenskapen: "Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk,... hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss".

Den som av evighet är född av Fadern föds i tiden av jungfrun Maria. Detta sker för att han också skall födas i sina lärjungar och bli den förstfödde av många bröder.

Amen