BENEDICTUS AV NURSIA 11/7

 

Tre påminnelser
 

Det är lätt att bli hemmablind. Att bli blind för det som vi hela tiden har inpå oss. Också i ett kloster. Det kan då hända att en gäst eller en god vän säger något som öppnar ögonen på nytt för det man trodde sig "kunna", men som man blivit blind för. Inom loppet av en vecka har några olika vänner påmint om sidor av det benediktinska livet, som det är lätt att bli blind för. Ingenting nytt eller sensationellt, men en påminnelse om vad som finns där hela tiden, det som den helige Benedictus lämnat som arv till oss och hela kyrkan.

1. Någon sade ungefär så här: Det är märkligt vilken välsignelse som finns i att följa en regel, att leva efter en god ordning.

Det är ju vad den helige Benedictus ger oss i sin regel. En god ordning för människan liv i tiden och i rummet. En väl avvägd balans mellan bön och arbete. Biskop Anders talade under vallfärden om människans väsen som bedjare och arbetare. Till skillnad från vad nutiden gör henne till: producent, konsument och patient. Man kunde till bönen och arbetet lägga läsningen, inte minst som förberedelse till bönen. Regeln fördelar dagens timmar för dessa tre huvudsysselsättningar. Vi läser, ber och arbetar.

Detta gäller inte bara för dem som lever i kloster, utan för varje kristen. Och det i sin tur inte bara för att vi är kristna, utan för att vi är människor, med uppgift att bruka och vårda den skapelse som lagts i våra händer, för att helga den och oss som ett offer till Skaparen. Det står om abboten att han skall reglera och ordna allt, inklusive dygnsrytmen, så att det tjänar själarna till frälsning, och bröderna kan göra vad de gör utan anledning att knota (RB 41:5).

Att den yttre ordningen är så viktig beror på att det finns ett samband mellan det yttre och det inre, Det är inte bara själen som påverkar kroppen. Kroppen påverkar även själen. Hur vi använder tiden och vilken ordning vi har i almanackan, på skrivbordet och i våra rum, påverkar det inre. Benedictus är mån om att ingen skall gå sysslolös, sysslolöshet är själen fiende, men också att den som har för mycket att göra skall få hjälp. Lite var stans i regeln finns det andra anvisningar som bygger på detta samband. Före sänggåendet bör man t.ex. inte läsa något dramatiskt eller upphetsande, inte ens ur bibeln (RB 42:4). Förvaltaren skall på bestämda tider dela ut vad bröderna behöver, "så att ingen blir upprörd eller bedrövad i Guds hus" (RB 31:18f). - Innan vi frågar efter andliga orsaker till irritation och bedrövelse bör vi tänka efter om vi lever i en god och mänsklig ordning. Det var den första påminnelsen.


2.
Nästa påminnelse kom från en gäst, som jag frågade varför han gärna besökte klostret. "Det är lättare ett be här", sade han, "för här ber man ju hela tiden".

Jag undrade om han tänkte på den ständiga bönen, men så var det nog inte, åtminstone inte i första ronden. Det var hans reaktion på de regelbundet återkommande tidebönerna. En yttre ordning, som för den som är bunden av den förvisso kan kännas både trög och träaktig. Den kan ju inte skiljas från den inre hållningen. Inför varje tidebön ställs man i ett vägskäl, mellan att be med rent eller orent hjärta. Att ta med sig irritationerna och trögheten in i bönen, och sabotera den, eller att använda det givna tillfället för att vändas rätt.

Munkfadern citerar inte den apostoliska maningen till ständig bön. Han säger att vi skall be "ofta", och "kort". Däri ligger hans realism. Men framför allt skall vi be med ett rent hjärta. Han visar en väg. Vad som sedan händer på den vägen är han fåordig om. Som ville han låta oss själva upptäcka vad som händer när hjärtat blir samstämt med rösten (RB 19:7). Och så kanske min gäst ändå menade mera än jag först trodde, både som en utmaning och som en uppmuntran. "Det är lättare att be här, för här ber man ju hela tiden".

3. Det tredje vittnesbördet från en utomstående gäller liturgin, gudstjänsten. Vederbörande talade om den avskalade enkelheten och renheten i liturgin, och menade att just enkelheten öppnade en springa till mysteriet. "Det hela är så enkelt att man inte kan låta bli att se".

Det vi ser och erfar i gudstjänsten beror på två faktorer. Dels på liturgins yttre gestalt, sång, röster, rörelser, arkitektur, konstnärlig utsmyckning. "Vår" arkitekt, munken Johannes van der Laan, som också gestaltade de liturgiska hjälpmedlen, sade att mycket av hans arbete gått ut på att förenkla.

Men det vi ser och erfar beror också på det egna ögat, på vårt sätt att se. Jesus talar om att se med "ogrumlat öga" (Matt 6:22), vilket betyder ett öga som är enkelt, odelat, helt. Ögat renas från hjärtat, det hjärta som är rent, odelat och helt. Det hjärta som blivit en boning för en enda Herre, den Herre som själv är en, enkel, världsalltets Konung. Teologin lär oss att Gud inte är sammansatt, ännu mindre delad, han är "enkel".

Då blir också bönen enkel, hel och odelad. När de splittrande lasterna förlorat sitt grepp. Då ändrar bönen karaktär. Då är det inte längre människan själv som ber, då har rodret överlämnats till Herren. Då har kampen att inte föredra något framför Kristus övergått i vilan. Då är det hans egen Ande som ber i oss och som för oss till målet. Det mål där Gud förhärligas i allt. Då är faran för hemmablindhet över. Då skall vi se klart, ansikte mot ansikte.

Amen.