11 juli 1999
BENEDICTUS AV NURSIA, ABBOT
EUROPAS SKYDDSPATRON

 

Se din moder


Vi firar den helige Benedikts dag. Året är 1999, det år som vår påve proklamerat som ett Faderns år. Vi skall snart höra ett föredrag över ordet i Johannesevangeliet: " Visa oss Fadern...." . Förvisso funnes det mycket att säga om Fadern i den helige Benedikts regel. Men jag har valt att i stället predika över ett annat ord ur samma evangelium, Jesu ord från korset till Johannes: "Se din moder" . Och därmed försöka säga något om Marias och moderlighetens plats i det benediktinska och kristna livet.

På ett sätt gör jag det lättare för mig än den som skall tala om Fadern. Maria är synlig, en människa bland människor. Fadern är osynlig och höjd över allt skapat. Men alldeles lätt är det ändå inte. Jungfru Maria är inte ens nämnd vid namn i regeln. Och i Benedikts liv hör vi inte mycket om kvinnor. Hans amma följer honom i ett första skede, men han lämnar henne när han flyr till grottan i Subiaco. Mot slutet av hans liv hör vi dock om hans syster Scholastica. Men i regeln står det inte ett ord om varken Maria eller om någon annan kvinna. I förstone ger regeln ett kärvt s.k. manligt intryck. Munkarna är sin abbots andliga söner, som ska lära sig att göra krigstjänst hos Herren Kristus, den sanne konungen.

Ändå är munkens liv alltigenom marianskt. Jungfru Maria är det klarast lysande föredömet, också för munkar. Hon var ju själv lärjunge innan hon blev de troendes moder. De grundläggande dygderna för munken, och för varje kristen, lyssnande, lydnad, tystnad och ödmjukhet, ser vi ingenstans så tydligt som i jungfru Maria. Att leva i Marias efterföljd är inte att göra något särskilt, utan att göra det grundläggande helt och utan förbehåll. Att lyssna och bli havande med det gudomliga Ordet. Att avsäga sig den egoistiska viljan och låta hela livet bli ett ja till Guds vilja. " Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske mig efter ditt ord" . Att upptäcka tystnadens välsignelse. Om Maria gäller det Benedikt säger om den vise, som känns igen på de få orden (RB 7:61). Ingen har heller så klart visat på ödmjukhetens vidunderliga mysterium som den saliga jungfrun. Därför är hela vårt liv som kristna marianskt. Varje steg på vägen till Gud är ett steg i Marias fotspår.

Men jungfru Maria är inte bara ett föredöme och exempel. Hon är inte bara den främsta av lärjungar. Hon är också en bild för kyrkan; kyrkan som vår moder, som föder oss genom dopet, som fostrar och ger oss näring från vaggan till graven, som tröstar, förmanar och vägleder. Kyrkofäderna lär oss att det som sägs om kyrkan också kan sägas om Maria. Hon är kyrkans oöverträffade förebild och mönster i tro och kärlek (2 Vatikan-konciliet, LG 53). Hon är "allhelig" , som de ortodoxa säger, liksom kyrkan är helig. Men därmed får kyrkan personliga drag. I Maria ser vi kyrkan som person, som moder. Hon födde den son som är den förstfödde bland många bröder (Rom 8:29). Därför är hon också kyrkans och de troendes moder. Därför gäller Jesu ord till Johannes alla Jesu lärjungar: Se din moder. Det hon gjorde som moder för sin son i Nasaret, det gör hon på ett andligt sätt för oss som blivit hans bröder och systrar.

Liksom hon av fri vilja samtyckte till att bli Guds sons moder och troget höll fast vid detta ända till korset, fortsätter hon nu som andlig moder till alla kyrkans barn. Hon är, säger konciliet, "en moder för oss i nådesordningen" (LG 61). När hon upptogs till himlen lämnade hon inte sitt uppdrag. Genom sina förböner utverkar hon för oss de andliga gåvorna. Hur skulle hennes son kunna motstå sin moders böner, han som lydde henne på jorden, och som lärt oss att lyda våra föräldrar?

"I sin moderskärlek bär hon omsorg om sin sons bröder som ännu är på pilgrimsfärd under faror och lidanden" , säger kyrkan. Därför åkallas hon som "förespråkerska, beskyddarinna, hjälparinna och förmedlarinna" (LG 62). Eller som påven Paulus VI sade: "Maria lägger sig ständigt vinn om att på ett moderligt sätt föda fram och föröka det gudomliga livet i de enskilda människorna" .

Något av detta klingar med i namnet för detta kloster - Mariavall. Ordet vall betyder inte bara äng eller betesmark. Vall betyder också fästningsvall och förskansning. Där människor kan ta skydd. Som otaliga troende tagit sin tillflykt till Maria i nöd och betryck. Under hennes skyddande mantel, som en ikon framställer det. Sub tuum praesidium (under ditt beskydd), som en Maria-antifon lyder. Eller som vi bett under vandringen genom skogen: Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår dödstund.

Maria är vår andliga moder. Teologin har ofta sett en särskild relation mellan den helige Ande och jungfru Maria. Från bebådelsen, då Anden överskuggar henne, till den första pingstdagen, då hon deltar i pingstundret i apostlarnas mitt. Konciliet säger att hon är "liksom danad av den helige Ande" (LG 56). "Det är Maria som på vår jord är tecknet på Andens moderliga kärlek", säger en karmelitbroder (Wilfrid Stinnisen).

Maria har del i Andens ödmjukhet, den Ande som alltid hänvisar till Fadern eller Sonen. Därför är det kanske inte så underligt att det inte direkt finns något uttalat om denna moderlighet i Benedikts regel. Inte heller Anden nämns mer än på ett fåtal ställen. Men verkligheten finns där.

När abboten "efter tid och omständigheter skall blanda mildhet med stränghet och än visa mästarens allvar, än faderns godhet" (RB 2:24), då kunde det lika väl ha stått faderns allvar och moderns godhet. Och hur skulle någon kunna blanda rätt annat än genom Andens vägledning? När abboten tar sig an felande bröder, skall han visa största omsorg och bruka alla medel. Han ska skicka bröder som liksom i hemlighet skall trösta den ostadige brodern, uppmuntra honom till ödmjuk gottgörelse och trösta honom, så att hans sorg inte blir så stor att han går under (RB 27). Ser vi inte här en moders omsorg och uppfinningsrikedom?

Eller i bilden av klostrets förvaltare (RB 31). Han skall vara som en far för hela kommuniteten. Men det kunde lika gärna ha stått: han skall vara som en mor för hela familjen. Han skall ska ha omsorg om allt. Han skall inte bedröva bröderna. Om han måste avvisa en olämplig begäran, så skall han inte avvisa honom med förakt och göra honom bedrövad. Han skall ge honom ett vänligt ord till svar. Med all omsorg skall han ta sig an sjuka, barn, gäster och fattiga. Inget av klostrets egendom skall han anse för obetydligt att ta hand om. Han skall se till att ingen blir upprörd eller bedrövad i Guds hus. Är detta inte vad vår moder Maria gör i Guds kyrka, hon som är de bedrövades tröst och det goda rådets moder?

Vilket inte betyder sentimental vekhet eller brist på mod. Andens och Marias viktigaste uppgift är att fostra och vägleda oss till kärleken. Och här tycks munkfadern Benedikts syster Scholastica vara modigare än sin broder. När hon vid deras årliga samtal ville fortsätta att tala utöver vad klostrets regler föreskrev och Benedikt rakt inte ville bryta reglerna, då åkallar hon den himmelske Fadern. Det regn som bryter ut gör det omöjligt för Benedikt att återvända till klostret. Gregorius den Store, som återger händelsen, säger att den förmådde mer som älskade mer. Systern blir en moder för sin egen läromästare och övervinner därmed broderns återstående rädsla. Ty kärleken driver ut räddhågan.

Så finner vi, när vi ser efter, den andliga moderns närvaro både i regeln och i Benedikts liv. Att Maria inte är nämnd vid namn i regeln kan ha flera orsaker. En är kanske Benedikts diskreta skygghet att tala om det som lätt kan missförstås. En annan är måhända att han vill låta oss själva upptäcka denna moderliga närvaro. Som en lydnad för den korsfästes uppmaning: Se din moder.

Den helige Ande har lärt kyrkan att vörda henne "som ett barn älskar sin kärleksfulla mor" (LG 53). Låt oss fördjupa vår kärlek till den saliga jungfrun Maria. För att steg för steg också upptäcka hennes moderliga omsorg om alla sina barn. Amen.