"Övergång" 
VÅR HELIGE FADER BENEDICTUS´
himmelska födelsedag - 21.3

Vi firar vår helige fader Benedictus´ himmelska födel-sedag, hans "lysande övergång till himlen", som kollekt-bönen uttrycker det. Det latinska ordet för "övergång" är "transitus", det begrepp som också sammanfattar påsken och dess innebörd. Vi firar därmed vår helige faders påsk, hans övergång till himlen, och föregriper så den högtid som nu närmar sig. Också i bönen efter kommunionen hör vi anspelningar på denna övergång. "Herre, du som lät den salige Benedictus stiga upp till dig, styrkt av dessa mysterier...". Associationerna går snarast till himmelsfärden, som ju fullbordar Kristi påsk.

Den helige Gregorius berättar att munkfadern, när denne såg slutet nalkas, lät sig bäras av sina lärjungar till kyrkan. Där stärkte han sig för sin död genom att mottaga vår Herres kropp och blod. "Så stod han", säger Gregorius, "stödd av sina lärjungar, med händerna lyfta mot himlen och överlämnade under bön sin ande". Munkfaderns död är inte bara slutet av hans liv, det sammanfattar hela hans liv.

Också när han tar det avgörande steget är han omgiven av sina bröder. De som varit hans lärjungar får i detta ögonblick stödja sin lärare och fader. Han har ju skrivit sin regel för cenobiter, "det starkaste slaget av munkar" (RB 1:13). I regelns början är abboten fader och lärare, och hans bröder är fr.a. lärjungar. Mot slutet av regeln träder abboten mera i bakgrunden och de bröder som fostrats av honom kan leva också i inbördes lydnad och axla ett större ansvar. Någon tid före sin död har ju Benedictus själv av sin syster Scholastica fått en lektion i den kärlek som är större än regeltrohet. De olika lemmarna stöder varandra i en ömsesidig växelverkan. I bakgrunden vill Gregorius också låta oss ana bilden av Mose, när han på berget ber för dem som strider mot amalekiterna. När Moses händer blir tunga får han stöd av Aron och Hur (2 Mos 17:12).

Samtidigt är bilden av den döende Benedictus en bild av munken och nunnan i kallelsens mest genuina position. Han står och ber. Ståendet är den vaksamme väktarens hållning. En av de äldsta beteckningarna för munkarna var: "de stående". Vi hör det i 19:e kapitlet: "Låt oss alltså tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst" (RB 19:6-7). Också med kroppen besvarar vi prologens maning: "Låt oss äntligen stå upp, ty Skriften väcker oss med orden: ´Det är dags för oss att resa oss ur sömnen´" (prol 8). Varje kväll lyder vi uppmaningen: "Kom, lova Herren, alla ni Herrens tjänare, ni som står i Herrens tempel natt efter natt. Lyft era händer mot helgedomen och lova Herren" (Ps 134). In i det sista håller Benedictus jordens pelare stadiga (Ps 75:4), samtidigt som han spanar efter den väntade morgonrodnaden (Ps 130:6).

Därför håller han sina händer lyfta mot himlen. Vi anar den vision han mottagit vid ett tidigare tillfälle, stående i ett torn, högst uppe i klostret. Gregorius berättar hur Benedictus nattetid har stigit upp före de andra. Stående vid fönstret ser han ett ljus som fördriver allt nattens mörker. Det blir så ljust att det överträffar dagens ljus. Där ser han för sina ögon hela världen samlad och innesluten i en enda solstråle.

Denna vision föregriper hans lysande övergång till himlen, det mysterium som vi besjunger vid det nytända påskljuset, då "natten skall lysa som dagen, och mörkret vara som ljuset" (Exsultet; Psalt 139:12). Samtidigt händer något med honom själv. Hans vidgade hjärta vidgar också hans synförmåga, så att han kan se tillvaron i Guds perspektiv, med Guds ljus. "I ditt ljus ser vi ljus" (Ps 36:10), som psalmisten uttrycker det. Världen blir inte oviktig, men han ser världen "i dess enhet", som Gregorius förklarar det. Världens motsägelsefulla mångfald och splittring har återförts till dess enhet, i Guds eget eviga ljus. Det ljus som blivit människa i Kristus, honom i vilken allting är sammanfattat, allt i himlen och på jorden (Ef 1:10). När Benedictus i sin dödsstund lyfter händerna mot himlen, är det detta ljus han sträcker sig mot.

Bedjande överlämnar han sin ande. I samma ögonblick har två andra bröder en vision. De befinner sig på olika platser, men ser en gata, som från klostret i östlig riktning når ända till himlen. Gatan är belagd med mattor och upplyst av otaliga lampor. Det är den väg på vilken den helige Benedictus stiger upp till himlen, sin uppståndne Herre till mötes. Den väg han egentligen följt hela sitt liv, men som nu når sitt mål.

Det är den vägen han anvisar för oss, hans lärjungar, när han manar oss att göra oss främmande för denna tidsålders gärningar och ingenting föredra framför kärleken till Kristus.

Låt oss fira vår fader Benedictus´ lysande övergång till himlen, som en förövning till vår Herres påsk, så att vi på den salige Benedictus "mäktiga förbön alltid låter kärleken driva oss att med goda gärningar gå vidare mot det eviga livet" (bön efter kommunionen). Amen.