Kloster - en skola i konsten att leva

Tomelilla Föreläsningsförening - 7 november 2009

Konsten att leva, levnadskonsten, är inte given genom att människan föds. Hon måste mödosamt lära sig denna konst, under lång tid. Snabbkurser är inte att rekommendera. Inte heller i böcker kan konsten läras. Det finns, som bekant, både okloka professorer och kloka gummor. Levnadskonsten lärs genom erfarenheten, men främst genom att följa deras exempel som själva äger vishet. Den kultur som inte fostrar fram vishet befinner sig på det sluttande planet.

När jag här skall försöka säga något om konsten att leva, och ta min utgångspunkt i det benediktinska klosterlivet, så är det för att dess upphovsman, den helige Benedictus, själv har lärt sig av dem som gått före honom. Han har inte hittat på sin klosterregel själv. Han förmedlar en beprövad erfarenhet. Regeln är heller inte som en bruksanvisning för en ny tvättmaskin. När man läst en sådan, kan den läggas åt sidan. Klosterregeln läses ett stycke i taget varje dag, i alla benediktinkloster runt hela jorden, och dessutom av många av klostrens oblater och vänner. Så har skett i 1500 år. Fortfarande ger den ifrån sig vägledning och kraft.

Klosterliv kan i förstone tyckas vara något avvikande och exotiskt, något avskilt och instängt, rentav något omänskligt. Men avsikten är inte att munkarna skall bli mindre mänskliga, utan mera. Den helige Benedictus kallar klostret en "skola i Herrens tjänst". Vi kunde också kalla det: en skola i konsten att leva.

När man bläddrar i den helige Benedictus regel så förvånas man över hur konkret och praktisk den är. Där talas förvisso om klostrets andliga grundval, om bön och gudstjänst, om lydnad och ödmjukhet, men stora delar handlar om hur man lever och gestaltar det mänskliga livet på ett klokt och mänskligt sätt. Den reglerar och ordnar arbete och olika tjänster för ett liv tillsammans. Den talar om hur munkarna skall äta och sova och hur alla skall hjälpa till i köket, den handlar om munkarnas kläder och skor, om redskap och hantverk, om mat och dryck. Om hur dygnets olika timmar skall användas för bön, läsning och det som skall göras. Men vi kommer snart att upptäcka att denna utsida också har en insida, att utsidan och insidan hänger ihop. Om en till synes så praktisk sak som tiderna för måltider, säger Benedictus att abboten skall "reglera och ordna allt så att det tjänar själarna till frälsning...".

Predis som regeln har en utsida, skall vi ta vår utgångspunkt i människans utsida, i hennes kropp, i dess olika lemmar: fötterna, händerna, munnen, öronen, ögonen och till slut hjärtat. Och snart upptäcka att kroppen inte kan skiljas från själen. Det vore ju döden. Kropp och själ utgör en oupplöslig enhet, där inte bara själen påverkar kroppen, utan också kroppen själen. I kroppen ser vi själen, som i en spegel. Och själen ger kroppen dess form, dess egenart. Redan kroppen säger något om själen. Vi kan avläsa det i ansiktet, i hållningen, i sättet att gå, att arbeta och röra sig. Om den helige Bernhard sade man, att hans sätt att gå var en predikan. Enligt aposteln skall vi förhärliga Gud också i vår kropp (1 Kor 6: 20).

Det antydda samspelet mellan kropp och själ ger regeln ett konkret och principiellt exempel på när den talar om hållningen vid psalmsången. Sju gånger om dagen samlas ju bröderna till gudstjänst, som består i att man sjunger ur bibelns egen psalmbok, psaltaren. Munkfadern säger att vi skall "sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst" (RB 19: 7). Det inre får hjälp av det yttre. Sinnet bringas till enhet med den röst, som hängivet och genom övning lär sig att sjunga psaltarens ord. Förvisso är det psalmens gudomliga ord som är den avgörande faktorn. Men det har också betydelse att vi använder vår röst. Den är ett verktyg, för att göra Guds ord i psaltaren till vår bön. Vi gör orden till våra ord och vår bön, också genom att använda vår fysiska röst. En av kroppens lemmar.

Men vi börjar nedifrån, med fötterna. Våra fyrbenta vänner går med nosen mot marken. Men Skaparen reste oss människor upp på våra fötter, med ansikte och ögon riktade framåt. Redan det säger något om människan, om vi läser i naturens bok. (Förmågan att läsa i denna bok tycks ha gått förlorad för många i vår tid. Ett exempel på denna dyslexi är att många inte längre förstår att det behövs en man och en kvinna för att det skall bli ett äktenskap. Barnet vet det, det kan fortfarande läsa, men ideologier har satt bindlar för ögonen på de styrande.) Människan är skapad för att gå mot ett mål. Hon är på väg. Hon är en vägens människa. Inte för inte talar vi om livet som en vandring. De första kristna beskrevs som dem som "hörde till Vägen" (Apg 9: 2). Att deltaga i en pilgrims-vandring är en koncentrerad övning i konsten att leva, att gå mot ett mål.

Den som gått i kloster kan tyckas låsa in sig, binda sig vid en plats. Men också i klostret är man på väg. Man fortsätter att gå i klostret. Mot olika etappmål. Benedikts regel är fylld av liv och rörelse. När signalen ljuder på morgonen skall munkarna "skynda sig att komma före varandra till gudstjänsten" (RB 22: 6; jfr 43: 1-2). När en gäst kommer till klostret skall de skynda emot honom "med kärlekens hela uppmärksamhet" (RB 53:3). När en munk får ett uppdrag skall han genast lämna sitt eget arbete ofullbordat och med lydnadens snabba steg följa den befallandes röst (RB 5: 7, 8).

Det här sättet att använda sina fötter är inte främst en fråga om moral eller disciplin, utan en fråga om tro. Om att känna igen Kristus i rösten som befaller. Om att leva evangeliet i praktiken. Bakom anvisningen att "lämna sitt eget arbete ofullbordat... och följa den befallandes röst", skymtar Jesu kallelse av sina lärjungar, som "lämnade allt och följde honom" (jfr Matt 4: 20). Det som hände en gång i GalilĂ©en händer på nytt i klostret. Också i gästen som kommer eller den sjuke som behöver min hjälp skall vi känna igen Kristus. Han skall ju en gång säga: "Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig". Vi övar oss i att följa Kristi röst och att upptäcka honom i den som behöver vår uppmärksamhet. Vi skyndar med våra fötter ut ur den egna skenvärlden, där allt kretsar kring mig själv. Någon har sagt att man inte går in i klostret, utan ut i det, ut i verkligheten, ut i livet.

Hela klosterlivet beskrivs som en vandring. Regelns första ord är "Lyssna". Den som lyssnar till den kallande rösten och fullföljer den i handling, gör därmed inte bara något konkret och synligt. I detta konkreta slår han in på en väg i djupare mening. Han återvänder till honom som han "genom olydnadens tröghet gått bort ifrån" (RB prol 2). Regelns slutverser talar om att skynda mot det himmelska fäderneslandet och därigenom nå målet (RB 73: 8-9). Men den inre vandringen får hjälp av den yttre. Människan vi ställer sina fötter i Kristi tjänst (jfr Rom 6:13), och därmed låter handem komma till sin fulla rätt.

Händerna - dessa kroppens vidunderliga redskap, oöverträffade av människans tekniska uppfinnarförmåga, kan användas till mycket. Men händerna kan vi både skala potatis och spela orgel, vi kan både slå och smeka, både gräva i jorden och lyfta händerna till bön. I förbifarten nämner regeln om att synda med händerna (RB 7: 12), och att skriva sin löftesurkund "med egen hand" (RB 58: 20). Mera grundläggande blir det när regeln säger att munkarna skall leva av sina händers arbete (RB 48: 8). Då avser den kroppsarbete, från början oftast lantbruk. Idag handlar det om olika slags hantverk. Men också om de dagliga sysslorna i klostret, i köket, trädgården, med städning och tvätt och andra fundamentala mänskliga sysslor.

Konsten att arbeta, att finna vägen mellan arbetsnarkomani och arbetsförakt, måste läras och övas. I det senare fallet blir arbetet ett nödvändigt ont, som man gör medan man egentligen har sin hjärta någon annanstans. Man arbetar mest för att nå fritiden. Arbetet har förlorat sitt eget värde. Man tar inte arbetet på allvar, utan tänker på eller drömmer om annat. En klyfta har uppstått mellan andligt och världsligt. Man är inte närvarande i det man gör.

Arbetsnarkomanen har glidit ner i det andra diket. Han har givit sig arbetet helt i våld. Han är inte bara hängiven i sin syssla, han har förlorat distansen till den. Arbetet har blivit ett självändamål. Många går i den s.k. väggen redan i unga år. De som är framgångsrika frestas av förhävelse och förakt för de svaga. Benedictus är uppmärksam på när en duktig broder börjar bygga en egen värld kring sitt hantverk. (jfr RB 57). Arbetet dras omärkligt in i ett effektivitetstänkande, som värderar människorna mera efter vad de gör och producerar, än efter vad de är. Mycket i vårt samhälle tycks lida av denna inhumana värdering av människan utifrån vad hon producerar och äger. Vem vill ha ett samhälle av A-människor, där de icke-produktiva sorteras bort, ofta redan före födseln?

Därmed är också sagt att förhållandet till händernas arbete är en mätare på munkens och människans inre balans och enhet med sin kallelse. Det yttre återspeglar det inre. Samtidigt som arbetet påverkar insidan. Arbetet är en hjälp att förbli i inre samling (RB 48: 1), samtidigt som munkarna inte får tyngas av för mycket arbete (48: 9).

Regeln ger ingen teori eller teologi om arbetet. Benedikt gör något mycket enkelt. Han försöker finna vägen mellan slaveri och lättja genom att ange bestämda tider för arbete, resp. bön och läsning. Genom att infoga arbetet i klostrets dagsordning, och därmed i sökandet av Gud. Den som är sysslolös skall få en uppgift. Den som har för mycket att göra skall få hjälp. Den som förhäver sig skall fråntas sitt hantverk. Konsten består i att vara närvarande i det man gör, inte bara för att utföra en funktion, utan vara - medskapare. Så att vi, efter avslutat arbete kan säga som Skaparen i begynnelsen: Se, det var mycket gott.

Det vi spanar efter är vad en svensk konsult i databranschen for till ett buddistinspirerat centrum i USA för att lära sig, men om vilket hon säger: "I tusentals år har nunnor och munkar från olika religioner städat, snickrat och odlat sig till enhet med något som är större än de själva. Arbetet har också varit bön".

Det vi ser av denna enhet i RB skymtar förbi i förbifarten, i det vanliga, vardagliga arbetet.

När bröderna gör sin veckotjänst i köket tjänar de varandra i kärlek (35:1, 6). Inte genom att utföra tjänsten på något särskilt fromt sätt, utan genom att utföra just det denna tjänst kräver. Därigenom "förökas kärleken" (RB 35: 2).

Portvakten skall, när något klappat på eller en fattig ropat, "ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver" (RB 66: 4). Kärleken är inte ett tillägg till arbetet, utan har blivit ett med det. Konsten är att se den människa vi möter eller talar med, se henne utan fördomar.

Arbetet kräver munken fulla närvaro ("i-varo" eller "nu-varo", som konsulten uttryckte det). Knotandet tar bort glädje och arbetslust (RB 5: 16) och gör därmed munken frånvarande. Ändå bygger inte munken upp något eget. Han förlorar inte sin själ i arbetet. Arbetet förblir en tjänst, ett offertorium (frambärandet av gåvorna i nattvardsmässan), infogat i den stora överlåtelsen åt Gud. Arbetet hjälper munken ut ur skenverkligheten kring honom själv, ut i den verkliga kärleken till Gud och sin nästa.

Enheten mellan bön och arbete visar sig i noggrannhet och respekt för de minsta tingen. Allt är heligt, alla klostrets kärl och redskap. Vi går med "vänliga fötter på jorden". Vi lär oss en viss ömhet i våra händers umgänge med både redskap och grönsaker, med dörrar och datorer. Arbetet är förvisso också möda. I vårt anletes svett... Vid sidan om korset når vi inte målet. Men vi kan också ana något av den nya skapelsen i vårt arbete. Här och var skymtar den fram. I våra händers arbete under den Uppståndnes välsignan­de händer. Allt sker runt den öppna klostergården, ofta sedd som en symbol för det återställda paradiset.

Munnen - har olika uppgifter. Med den intar vi föda. Med den talar vi. Med den kysser vi den eller det vi älskar. Med munnen ber vi, bekänner vår tro och prisar Gud.

Låt oss börja med konsten att äta, ty också det är en konst. En väg mellan näringsintag och matfixering. Mellan det som vår tid uppvisar så plågsamma exempel på: annorexi och bulimi. En konst, där också den enklaste måltid blir ett tecken på vår inre människa. Människan som en mottagare av liv. På att vi inte ger oss livet själv, utan hela tiden tar emot det. Och därför kan leva i ständig tacksägelse.

Måltiderna har i klostret en lätt högtidlig prägel. Likaså matsalen. Man äter under tystnad, passar upp på varandra och lyssnar under tiden till någon som läser. Ty människan lever inte bara av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun. Inte av förakt för maten, utan som en hjälp att göra det vi gör.

För att rätt kunna använda munnen till dess högsta bruk, till bön, bekännelse och lovsång, till "få och förnuftiga ord", måste vi först använda öronen. Vi har ju två öron, men bara en mun. Bara det en fingervisning.

Därtill behövs också en viss disciplin. Trädet måste beskäras för att bära frukt. Därför värnar klostret om tystnad. Benedictgus säger att tystnad ibland är bättre än också goda ord. För att sedan kunna urskilja, bland de många rösterna. Och svara genom bön och lydnad. Gå mot målet inte bara med fötterna. Svara på den röst som kallat och kallar. Så att hjärtat kommer i samklang med rösten.

Inte prata, argumentera, tycka, men lyssna sig fram. Mycket i klostrets yttre ram är en hjälp till detta. Läsning, gudstjänst, undervisning i olika former... För att bli helt och hållet öra, för att lära oss att urskilja och känna igen Herdens röst.

Ögonen - här på jorden är lyssnandet grundredskapet, lyssnande i tro. Men människans förnämsta utrustning är sannolikt hennes ögon. Hon är skapad för att förstå och för att se. I himlen ser vi, ansikte mot ansikte. Men tron ger oss en föraning redan här på jorden. Evangeliet öppnar våra ögon för att se Gud i Marias son. Det är det evangelium som levs i kyrkan och i klostret. Ögonen öppnas för att se Kristus i abboten, i den sjuke, i gästen, i medbrodern. Så att vi ser vem vi möter och lever tillsammans med. Så att vi ser vad som händer i det som tycks hända. I tiden och världen. Det märkliga var ju att ökenfäderna blev uppsökta av denna världens mäktiga för att få råd och vägledning. Distansen gav klarsyn.

För att se behövs ett rent hjärta. Saliga de renhjärtade de skall se Gud. Hjärtat betyder i bibeln hela människan, människans centrum. Med hjärtat både lyssnar, tänker, vill och älskar vi. Etappmålet är det rena hjärtat, slutmålet Guds rike. Det rena hjärtat är det hjärta som befriats från de främmande ockupanterna, de laster som gör oss blinda och som för oss ut i oframkomlig terräng och hindrar oss att nå målet, fixerar oss vid skenbilder och det falska jaget.

Saliga de renhjärtade de skall se Gud. Det hjärta som vidgar sig genom kärleken (RB prol. 49).

Den sanna levnadskonsten i Kristi efterföljd gör människan inte bara mänskligare. Den låter henne också ana människolivets slutliga mysterium och storhet. När Benedictus beskrivit sina konkreta verktyg för munkens fötter, händer, mun, öron och ögon, och skall beskriva slutmålet, det mål som går utöver alalt som kan beskrivas med ord, citerar han aposteln Paulus: "vad intet öga sett, vad intet öra hört, vad Gud berett åt dem som älskar honom" (4: 77).

Det märkliga är att, trots detta oerhörda och ofattbara slutmål, det ändå finns en väg att gå, en levnadskonst att lära, som leder mot detta mål.