ATT INTE ÅTSKILJA DET GUD HAR FÖRENAT

  1. Vilket är viktigast, att vara klok eller att vara from?

    Vilket kommer först: vishet eller gudsfruktan? Måste man vara klok och förståndig för att få en rätt gudsfruktan, eller blir man klok och förståndig genom att leva i gudsfruktan?

    I Psaltaren (111:10) sägs det att Herrens fruktan är vishetens begynnelse. Bläddrar man i den helige Benedictus┬┤ regel (RB) så märker man snart hur grundläggande gudsfruktan är för det kristna livet. Det centrala kapitlet om ödmjukhet lär oss att det första steget på den vägen är gudsfruktan (RB 7:10). Var, om inte i ett kloster, borde inte gudsfruktan väga tyngre än allt annat?

    Därför är det kanske förvånande när vi i den första läsningen på den helige Benedictus┬┤ dag (Ords 2:1-9) uppmanas att först söka visheten, klokheten och förståndet. "Om du söker efter henne som efter silver..., då skall du förstå Herrens fruktan". Här tycks ordningen vara den att vishet och klokhet ligger till grund och bereder väg för gudsfruktan, medan gudsfruktan i sin tur öppnar förståndet för "rättfärdighet och rätt och redlighet".

    Ofta märker vi inte bara en spänning, utan också en motsättning mellan klokheten och fromheten, mellan förståndet och tron. Men i RB leter vi förgäves efter någon motsättning mellan klokhet och gudsfruktan. En spänning finns, naturligtvis, men denna spänning tycks i stället leda till ömsesidig befruktning. Gudsfruktan hotas inte, utan får hjälp och vägledning av förnuft, eftertanke och klokhet. Samtidigt som förståndet utmanas av gudssökandet att gå utöver sin egen begränsning.

    Ett exempel är vad munkfadern skriver om förvaltaren i klostret (RB 31). Denne skall inte bara äga gudsfruktan och lyda abbotens anvisningar i allt. Han skall också vara vis och kunna handla på eget ansvar och efter eget omdöme. Den egna eftertanken och det egna ansvaret slås inte ut av gudsfruktan och lydnad, utan man anar en enhet. En enhet mellan sådant som lätt går isär och bereder mark för de falska alternativen: förrädisk frigörelse eller räddhågad underordning, kraftlös humanism eller känslostyrd fromhet. Den helige Benedictus ger konturerna av en enhet mellan klokhet och gudsfruktan, där den ena polen når sin fullbordan först med den andra polens hjälp.

    När människor närmar sig ett kloster utifrån tycks några först upptäcka visheten, t.ex. i klostrets goda och mänskligt kloka ordning. Andra attraheras och utmanas av den gudsfruktan som driver människor att söka Gud före allt annat. Men klokheten och fromheten är förenade. De är inte bara varandras vänner. De utgör en oskiljaktig enhet. Det visar oss den helige Benedictus och hans regel. Må vi inte åtskilja det Gud har förenat.


  2. Vilket är viktigast: kärleken till Gud eller kärleken till nästan

    Benediktiner är kända för att vårda sig om gudstjänsten, dess innebörd och skönhet. Ett av tecknen på att en novis verkligen söker Gud är att han visar iver i gudstjänsten (RB 58:7). Gudstjänsten uttrycker vår kärlek till Kristus. Därför kan samma uttryck användas både för förhållandet till Kristus och för förhållandet till gudstjänsten. Munken skall "ingenting föredra framför kärleken till Kristus" (RB 4:21). Men samma uttryck (lat. nihil praeponere) användes om gudstjänsten: "ingenting får gå före gudstjänsten" (RB 43:3).

    I andra läsningen på den helige Benedictus dag (Kol 3:12-17) handlar det dock inte om kärleken till Gud, utan om den inbördes kärleken mellan bröderna. Vi uppmanas av aposteln att klä oss i "medkänsla, ödmjukhet, mildhet och tålamod", att "ha fördrag med varandra" och vara överseende om vi har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit oss skall vi förlåta varandra.

    Ibland uppfattas kärleken till Gud som det mest radikala och krävande, medan nästankärlek uppfattas som åtminstone mera mänskligt begriplig. Det är lättare att tala om moder Teresas arbete i Calcutta än att förklara det kontemplativa livets mening.

    Då är det desto mera lärorikt att se hur den helige Benedictus, som ger gudstjänsten och kärleken till Kristus den första platsen, samtidigt låter sin regel kulminera i ett kapitel om den goda ivern (RB 72), vilket inte bara talar om "att inte föredra något framför Kristus", utan med samma intensitet talar om den inbördes kärleken. Munkarna "skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod". De skall inte bara lyda sin abbot, utan också "överträffa varandra i inbördes lydnad".

    Här är inte bara all svärmisk andlighet utesluten, den som tror sig kunna söka Gud och vända ryggen till nästan. Här anar vi en enhet mellan kärleken till Gud och kärleken till nästan, där den ena hjälper den andra att fullbordas. Det vardagliga och minst glamorösa, tålamodet med min nästas svagheter, avslöjar, för den som har ögon att se med, den enhet mellan kärleken till Gud och kärleken till nästan som Kristus uppenbarat och fullbordat på korset.

    Därför är det inte några konstigheter vi skall spana efter för att upptäcka ett klosters hemlighet, utan det som förenar alla människor, kallelsen att bära Kristi kors i vardagen. Både för att uthålligt bära det och för att upptäcka dess gudomliga kraft. Också om Gudskärlek och nästankärlek gäller att det Gud har förenat får människan inte skilja åt.


  3. Är det kristna livet kamp eller vila? Är klostret en stridens arena eller ett nådens hus?
  4. I evangeliet för denna mässa (Matt 19:27-29) hörde vi Petrus tala om allt det han och de andra apostlarna hade lämnat för att följa Jesus: bröder, hus, föräldrar, barn, privat egendom. I detta mönster känner inte bara klostret igen sig. Varje kristen är kallad att inte låta några jordiska bindningar gå före kallelsen till Guds rike. Klostret liknas i regeln vid en verkstad, där man flitigt skall bruka den andliga konstens redskap (RB 4:75), för att avsäga sig den själviska egenviljan och gå i tjänst (eg. militärtjänst, lat. militia) hos Herren Kristus, den sanne konungen (RB prol 3). Klostret ses alltså som en plats för uthållig övning, ja för kamp, där munken skall "hålla fast vid Kristi lära intill döden och genom tålamod dela Kristi lidanden (prol 50).

    Samtidigt kallas klostret ett Guds hus där man tar emot hans nåd (RB 53:14). Och denna nåd tas inte bara emot i gudstjänst och bön. Klostrets ordning och gestalt är tecken på en gudomlig närvaro. Att lyda den överordnade (RB 2:2), att tjäna bröderna (72:5), att ta emot gäster (53:1,14) och göra tjänst i köket (35:2), att vårda sjuka bröder (36) och deltaga i klostrets överläggningar och beslut (3:3), allt är hjälpmedel för att upptäcka Kristi närvaro mitt ibland oss. Klostrets dagliga rytm av läsning, bön och arbete är en hjälp att upptäcka min verkliga plats i tillvaron och vem det är som hela tiden kallar mig ut ur mörkret och i sin godhet visar mig livets väg (prol 20). - Ändå trollas inte kampen bort. Men kampen är inget självändamål. Den är ett medel för att upptäcka friheten och nå friden.

    Därför är klostret, liksom kyrkan och allt kristet liv, både försakelse och nåd, både kamp och vila. Det första ett oumbärligt medel för att nå det andra. Traditionen har i klostret, också i dess yttre ordning och gestalt, sett ett föregripande av fridens slutliga rike. När hjärtat under den dagliga psaltarsången blir samstämt med rösten står vi redan "i Guds och hans änglars åsyn" (RB 19).

    Några som besöker ett kloster ser bara det sträva och ryggar tillbaka, antingen det gäller arkitekturen eller klosterdisciplinen. Men det sträva är inte något självändamål och därför egentligen inte asketiskt motiverat, utan en hjälp att se djupare än ytskiktet och upptäcka den verkliga skönheten.

    Detta gäller allt kristet liv. När vi förskräcks av att vägen tycks smal och priset högt, så hör vi den helige Benedictus tröstande uppmuntran: "fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningen väg, som i början måste vara smal". Och han fortsätter: "men framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägligaa sötma" (prol 48f).

    Ty även här gäller enheten. När vi följer Kristus och försakar det som hindrar oss att göra Guds vilja, då ändrar kampen karaktär och hjärtat vidgar sig. Kampen ger oss redan här i tiden en försmak av vilan, samtidigt som den låter oss ana den slutliga vilans ofattbara härlighet. Ty den vi följer har i sin person förenat mänsklig möda och gudomlig frid. Han är inte bara vägen, han är också sanningen och livet.

(Den helige Benedictus┬┤ dag 1992 i Mariavalls kloster)