ENHETENS MYSTERIUM

Vad är egentligen enhet?

Föredrag under Böneveckan för Kristen Enhet
Hässleholm 16-18/1 2004

 

Inledning - Begreppet enhet När vi hör ordet enhet eller ordet en går associationerna i första hand till sociologin eller till matematiken. (Möjligen också till administration och organisation - det finns militära enheter och allmänna enheten t.ex. på Länsstyrelsen.) En - det betyder räkneordet en (1), till skillnad från 2, 5 eller 7. Enhet är det som sociologin beskriver när den säger att det är dålig enhet inom det borgerliga blocket eller inom det socialdemokratiska partiet. Här betyder enhet att man är samstämd och står nära varandra i ideologiskt hänseende eller kan göra gemensam sak i olika frågor. Enhet betyder här snarast enighet.

I ingetdera fallet, varken i matematiken eller i sociologin, finns det något mysterium i begreppet. Räkneordet ett (1) är inte två (2) och två inte ett. En bok är en bok och två böcker är två böcker. Någon enhet finns varken hos den enda boken eller hos de två, inte ens om man skulle ställa dem närmast varandra i bokhyllan. Går vi däremot från matematiken och sociologin till filosofin och teologin så ska vi snart märka att det blir mera spännande.

Bläddrar vi i bibeln från dess begynnelse så möter vi redan i dess 2:a kapitel enhetens mysterium, där det står att "en man skall överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött"[1]. Här ställs både matematiken och sociologin på huvudet. Av två personer, av två storheter, blir en enhet. Inte bara ett tillfälligt sammanboende eller viss samverkan (som sociologin kan beskriva), utan det kommer till stånd en verklighet som inte fanns förut. En enhet - som är mer än samverkan och enighet, mer än summan av delarna, som är en självständig storhet, vilken kyrkan senare ska kalla äktenskapets sakrament och om vilken Jesus säger: "Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt"[2]

Enheten är alltså något mer än delarnas närhet till varandra, något mer än ett avtal mellan två parter, något mer än partnerskap. Enheten är en verklighet i sig. Äktenskapet är inte bara något som mannen och kvinnan åstadkommer. Det är något som redan finns där och som de går in i och som gör dem till man och hustru. "Utan enhet vore mångfald omöjlig. De många delarna är delar av en helhet (t.ex. i kroppen)"[3]

Ändå - och det är den andra sidan av mysteriet - mannen förblir man och kvinnan kvinna. Likaså förblir de två individer med var sin egenart. I enheten förblir olikheten, ja den rentav växer till i visst hänseende. Till skillnad från när två vattendroppar förenas med varandra. Där så sker blir det, paradoxalt nog, meningslöst att längre tala om enhet. Vattendroppen blir större till sin kvantitet, men om enhet kan man inte tala. Enhet förutsätter olikhet och åtskillnad. Enhet är alltså något annat än nivellering av olikheter. I enheten absorberas inte delarna. Tvärtom, enheten förutsätter viss olikhet. Diktaturen och den påtvingade uniformiteten skapar alltså inte enhet utan upphäver den. Chrysostomos kan på ett ställe uttala en veritabel förbannelse över försöken att upphäva skillnaden mellan man och kvinna. Skillnaden är given för enhetens och kärlekens skull.[4]

Vi har tagit äktenskapet som exempel på enhetens mysterium. Tillvaron är fylld av sådana mysterier. Människan själv utgör en enhet av kropp och själ, en person, som är något mer än summan av kropp och själ. Ändå kan vi bara möta personen i hennes kropp resp. själ.

Ett hem är mer än huset och dess inventarier.

Ett kloster eller en kommunitet är en enhet. Ett mysterium, som är något mer än summan av systrarna eller bröderna. Varje nytillkommen syster/broder påverkar helheten (positivt eller negativt). Samtidigt går novisen in i det som är större och som finns där oberoende av henne/honom. Detta "mera" är det som klostrets överordnade representerar och förkroppsligar, samtidigt som den överordnade aldrig är skild från sina systrar eller bröder.

Kroppen och dess lemmar är ett annat enhetens mysterium. En kropp kommer inte till stånd genom att olika lemmar fogas till varandra. Kroppen är något "mer" än summan av sina lemmar, ändå kan vi bara se den i dess lemmar. Den "består" av sina lemmar.

Gamla och Nya Testamentet utgör en enhet, där Nya Testamentet är fördolt i det Gamla och det Gamla uppenbarar sig i det Nya. Åtskillnaden är tydlig i detta fall, enheten svårare att upptäcka.

Kyrkans enhet är något mer än summan av hennes delar. Hon är inte bara en församling (congregatio), utan också den som församlar (convocatio). Kyrkan är inte bara de människor som fått sitt barnaskap genom dopet, hon är också modern som föder människor till det nya livet. Därför kan Maria, som ju är en bild, en "typos", för kyrkan, kallas både den främsta bland de troende och alla troendes moder. Kyrkans enhet är mer än samförstånd och samverkan mellan hennes medlemmar. Enheten är, som den helige Fadern sade vid den ekumeniska gudstjänsten i Uppsala domkyrka, en den Helige Andes gåva. Ändå, eller just därför, upphävs inte olikheten mellan hennes medlemmar, utan just i kyrkans enhet finner var och en sin rätta plats och egenart.

Enhetens väsen kan vi inte fånga in. Vi kan inte ens i vår tanke föreställa oss den. Så snart vi försöker tänka oss enheten hänvisas vi till enhetens komponenter. Vi kan inte säga: "Här är enheten"[5] . Vi kan bara nu och då, glimtvis, ana enhetens verklighet i de lemmar som ingår i och utgör enheten. Vi kan ana, intuitivt, enheten i en familj, i ett kloster, på en arbetsplats, i en skolklass, i församlingen, i kyrkan, men då har vi redan förstått att det vi ser i lemmarna och deras inbördes förhållande är något mer än vad matematik och sociologi kan registrera. Då är vi enhetens mysterium på spåren. Skapelsen vittnar om sin Skapare, både på naturens och nådens plan. Enhetens mysterium är ett utflöde av den Heliga Treenigheten.

Vi kan sammanfatta det sagda i två, till synes, motsägande påståenden: 1. Enheten är en verklighet i sig, något mera än summan av sina delar. Enhet är en förutsättning för delarna. 2. Enheten är aldrig skild från sina delar. Inte heller upphäver den mångfald och egenart. Tvärtom tydliggörs mångfalden av enheten.

De två teserna kan sammanfattas på följande sätt. Enhet och mångfald betingar varandra. De utgör varandras ömsesidiga förutsättning.

1. Enhetens källa - den Heliga Treenigheten.

Att meditera över den Heliga Treenigheten kan tyckas vara en specialitet för teoretiker. Ändå gör sig alla troende någon slags föreställning om Gud, även om det ofta sker omedvetet. Denna föreställning får konsekvenser inte bara för hur de ser på tillvaron och sin plats i den, utan också hur de lever det liv som givits dem.

Med stor förenkling kan vi beskriva tre olika "gudsbilder" så här. a. Om man ser Gud som uteslutande annorlunda och upphöjt avlägsen, vilket är tendensen i olika slags fundamentalism, så får det till konsekvens att människan egentligen kommer "utanför" Gud och förblir skild från honom. Avståndet mellan Gud och människa blir sådant att det aldrig kan uppstå någon gemenskap. b. Ett motsatt alternativ innebär att man tänker sig Gud helt och hållet "inom" denna tillvaros ramar. Gud uppfattas som helt "immanent", till skillnad från den tidigare antydda helt "transcendenta" gudsbilden. Vi är då i närheten av det mångguderi, där människan försöker manipulera tillvarons olika "makter" och "krafter". I praktiken har människan då gett upp, eller aldrig nått fram till, tron på en Gud, vilket får till följd att människans eget liv går i bitar och aldrig når sin djupaste enhet. c. Ett tredje alternativ är olika slags panteism, där Gud blir identisk med världsalltet. Förhållandet mellan människa och Gud blir som vattendroppens i förhållande till havet. När människan "förenas" med Gud upplöses hon som person och försvinner.

Utanför, splittrad eller upplöst? - Svaret på dessa omöjliga alternativ är tron på den Heliga Treenigheten.

Gud är en, men inte ensam. Guds enhet utesluter inte flerfald, ja inte ens olikhet inom denna enhet. Broder Wilfrid Stinissen säger: "Vi får tänka oss Gud som gemenskap, familj, vänskap".[6] Thomas Merton uttrycker det så: "Den ende Guden existerar inte avskild och ensam i sin enhet: Han existerar som Fadern och som Sonen och som den Helige Ande".[7]

Att vara den ende kunde ju uppfattas som en gudomlig variant av individualistisk själviskhet. En gudomligt upphöjd superindividualist, som dessutom på grund av sin upphöjdhet och makt tvingar alla andra och allt annat till underkastelse. "Gud i sin Treenighet av bestående relationer undgår i oändlig grad varje skugga av själviskhet", säger Tomas Merton.[8]" De tre personernas kärlek, som är en enda, består i ett oändligt rikt utgivande av sig själv, vilket aldrig tar slut och aldrig slutgiltigt tas emot, utan alltid ges fullständigt och endast tas emot för att bli fullständigt delat ... I Gud kan det därför inte finnas någon själviskhet, därför att Guds Tre Jag är tre bestående relationer av osjälviskhet, överflödande och överströmmande av glädje vid utgivandet av det Enda liv som är deras".[9]

Det är denne Gud som säger: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika".[10]

Låt mig citera hur en kvinnlig tysk mystiker från 1200-talet, Mechthild av Magdeburg, på ett medvetet antropomorft, nästan barnsligt sätt, beskriver tillkomsten av detta inomtrinitariska beslut.[11]

Mechthild börjar med att berätta hur änglarna skapas på förslag av den Helige Ande, som slår an sin harpa och sjunger:

"Herre, käre Fader, ur dig själv vill jag ge dig ett välvilligt råd: Vi borde inte längre leva så ofruktbart. Låt oss ha ett skapat rike och forma änglar efter min likhet, så att de med mig blir en ande. Människan skall vara det andra, ty, käre Fader, glädje kallas det allena, att man lever i kärlek förenad med outsäglig fröjd inför din åsyn". Då sade Fadern: "Du är en ande med mig. Vad du råder och önskar behagar också mig".

Sedan kommer turen till människan. Den evige Sonen tar till orda:

"Käre Fader, också min natur skall bära frukt! Genom en underbar begynnelse låter vi skapa människan efter min bild. Fastän jag förutser stort jämmer, vill jag dock evigt älska människan." Då sade Fadern: "Min Son, också hos mig rör väldig lust mitt gudomliga bröst och jag ljuder helt av kärlek. Låt oss visa fruktsamhet, så att man älskar oss igen och fattar en smula av vår stora härlighet".

När rådslutet är avslutat står det:

"Då böjde sig den Heliga Trefaldigheten till att skapa alla ting och skapade oss, med kropp och själ, av outsäglig kärlek ... ".

Detta är, uttryckt med en sublim antropomorfism, det rådslut genom vilket vi har kommit till. Vi är skapade av och ur enhetens mysterium. Vad är då naturligare än att också det mänskliga livet bär på samma mysterium?

Och vad är naturligare än att kyrkan, i sin uppgift att hela och förena den genom synden trasiga och splittrade mänskligheten, också är präglad av samma mysterium? Med ett känt citat av den helige Cyprianus säger konciliet: "Så framträder hela kyrkan som 'folket vilket hålls samman utifrån Faderns och Sonens och den Helige Andes enhet'".[12] Eller som Anders Arborelius uttrycker det: "Guds egen gemenskap breder ut sig över jorden ... ".[13]

I evangelierna ser vi antydningar om Treenighetens mysterium, även om läran därom växer fram först så småningom. Fadern vittnar, t.ex. vid Jesu dop, om kärleken till sin älskade Son. Kärleken tar en egen gestalt i duvan, symbolen för den Helige Ande, och Sonen överlåter sig fullständigt åt Faderns rådslut. Särskilt i Johannesevangeliet vittnar Sonen ständigt om att han inte lär något annat, ja inte ens vill något annat än vad Fadern vill. "Jag och Fadern är ett".[14] Sonens "mat" är att göra sin Faders vilja.[15] Anden, som ska sändas, är inte något nytt företag. Han ska sändas av Fadern och vittna om Sonen. De tre gudomliga personerna liksom "överträffar varandra i inbördes aktning[16] . De hänvisar hela tiden till varandra. De är fullkomligt ett med varandra. Ändå är det tre personer. Enheten utesluter inte att Fadern som Fader är en annan än Sonen eller att Sonen som Son är annorlunda än Fadern, eller att Anden som Ande kan beskrivas som kärleken mellan Fadern och Sonen. Men olikheten förminskar inte enheten, utan är ett utflöde av den.

Att meditera över denna fullkomliga enhet mellan de olika personerna i den Heliga Treenigheten är att meditera över det vårt hjärta innerst inne längtar efter. Varken underkastelse under en makt som tvingar mig eller absorbering av en storhet som upplöser min person, utan frivillig överlåtelse i kärlek och glädje, han i mig och jag i honom, så att de splittrade tendenserna i mig bringas till enhet. Budskapet om en Gud i Gamla Testamentet: "Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en", följs omedelbart av budet att älska honom med hela sin varelse och alla sina krafter.[17] Budskapet om den ende Guden motsvaras av möjligheten för människan att nå enhet i sitt liv genom kärleken. Thomas Merton uttrycker det så: "Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting annat än delaktighet i det liv som är Treenighetens. Där skall vi en gång leva helt och hållet i Gud och i varandra som Guds personer lever i varandra".[18]

Den kända trinitariska ikonen med motivet hämtat från de tre männens besök hos Abraham i Mamres terebintlund[19] , där de tre männen framställs som en fullkomlig inbördes gemenskap, är också öppen mot den som betraktar bilden. Människan är kallad att inträda i Treenighetens eget överflödande liv.

2. Enhetens mysterium - genom kärleken

Hur är enhet möjlig mellan två eller flera personer, utan att de absorberas av varandra och utan att någon tvingar de andra till underkastelse och därmed förgriper sig på deras frihet? Vad är det som förenar två eller flera självständiga och fria personer?

Svaret är, som var och en vet, kärleken.

Det gäller både Gud och människor. Det som förenar de tre personerna i den Heliga Treenigheten är ingen opersonlig mekanik eller kall naturlag, det är kärleken. "I Guds inre är enhet och kärlek synonymer".[20] " Enhet är kärlek och kärlek är enhet" säger Hugo av S:t Victor. "Så stor är kärleken att den är enheten. Så stor är enheten att Faderns och Sonens väsen är ett och detsamma".[21] I Guds inre är denna kärlek en sådan absolut enhet att den är en egen person, den Helige Ande.

Den skapelse som framgått ur denna kärlek är skadad av synden. Och synd betyder "söndring, splittring, särskiljande, disharmoni, ofrid"[22].

De falska eller fåfänga försöken att åstadkomma enhet blir antingen harmlös anpassning i snällhetens namn, där man inte vågar se verkligheten som den är i sitt söndrade tillstånd. "Vi kan väl ändå vara vänner ... låt oss sluta bråka ... vi har väl ändå det mesta gemensamt ... man behöver väl inte ta det så allvarligt ... ". Eller tar man till våld och utövar makt genom att tvinga den andre till "enhet" genom att förgripa sig på hans frihet. Varefter oppositionella yttringar betecknas som hot mot enheten och friden/freden.

Thomas Merton liknar den genom synden splittrade situationen vid en kropp med benen sönderbrutna.[23] Det enda medel som kan bota och ena denna sönderbrutna kropp är kärleken. "Så länge Guds kärlek inte får förtära oss står vi i motsatsförhållande till varandra", men, och därom handlar det nu: "genom att kärleken accepterar återföreningens smärta börjar den läka alla sår.[24]

Hur kan kärleken övervinna splittring och tvedräkt? Hur kan den åstadkomma enhet mellan mig och min broder? Vi begränsar oss nu till förhållandet mellan mig och min nästa.

Johannes Chrysostomos säger: "Det är kärleken som får dig att glädja dig över hans goda, som om det vore ditt och att bära hans bördor som dina egna ... Kärleken gör att vars och ens goda blir gemensamt för alla".[25]

Den negativa varianten är avunden. Den gör oss fattiga. Den tänker på den andre med mig själv som centrum. Därmed blir en jämförelse något som skiljer oss åt. Kärleken gör att jag ser på min broder ur hans egen utgångspunkt, på vad som är bra för honom. - Ändå är det jag som gör det. Jag absorberas inte av den andre, utan som en självständig människa ser jag på tillvaron ur hans synpunkt och befrämjar det som är gott för honom. Därmed uppstår enhet. Broder Wilfrid uttrycker det så: "En självisk kärlek eliminerar den andre. Äkta kärlek respekterar och befruktar den andre i hans egenart."[26].

Ingenting förenar människor så som när de delar glädje och lidande.[27] Men, märkligt nog, kräver det mer att glädjas med den andres glädje än att sörja med hans sorg. Det kräver mera storsinthet. Att sörja med honom gör dig barmhärtigt stämd, men genom att glädjas med honom gör du dig fri från avund och missunnsamhet. Att förenas med den andres glädje - kärlekens väg till enhet.[28]

Chrysostomos räknar självklart också med skyldigheten att förmana den broder som går felaktiga vägar. Han frågar om det finns något större bevis på vänskap än att inte förhålla sig likgiltig för sin medbroders fel?

Kanske behöver vi också påminnas om att kärleken är något annat än nyckfulla känslor. Wilhelm av St. Thierry: "Anden, utgjuten i våra hjärtan, drar oss till Gud genom att stävja det onda och stödja det nyttiga, genom att förena Gud med oss och oss med Gud. Han förenar oss med Gud genom den goda vilja som han uppväcker i oss. Det är kraften i denna goda vilja i oss som kallas kärlek. Kärleken är sålunda ingenting annat än den kraftfulla och rätt inriktade viljan".[29]

När vi ber: "Uppehåll mig med villighetens ande"[30] , så är det en bön om Guds hjälp, men en bön som engagerar min egen innersta frihet, min egen vilja.

I samma ögonblick som jag låter kärleken i mitt hjärta styra och leda mitt liv händer det som Benedikts regel beskriver som ett vidgande av hjärtat[31] , vilket är detsamma som att bli delaktig av enhetens mysterium.

Förklaringen, i den mån det kan förklaras, ligger både i mig och i min nästa. Att inte älska är att vara skild från mitt djupaste väsen. Att leva själviskt är ju att leva i en illusion, med ett centrum som inte existerar, mitt själviska jag. Det är att sabotera min djupaste identitet, vilken är Guds, den Treeniges, avbild i mig, ett flöde av ständigt mottagen och utgiven kärlek.

För att komma till mig själv måste jag gå ut ur mig själv och mitt falska jag. "Den som förlorar sitt liv för min skull skall vinna det".[32]Eller med aposteln Paulus: " Har vi dött med Kristus skall vi också leva med honom".[32]

Men mysteriet gäller en relation, alltså är också min broder indragen. Låt oss ta ett annat exempel. Hur görs t.ex. ett arbete i enhet? Hur kan samarbete bli något mera än å ena sidan konformism och anpassning, å andra sidan underkastelse? Det kan gälla ett skapande arbete, inredning av ett rum, förberedelse av en fest, en lektion, bearbeta och nyskapa musik ...

Något enkelt svar finns naturligtvis inte. Enhet förblir ett mysterium. Men några oundgängliga förutsättningar kan antydas. Uppriktighet i förhållande till den andre. Om någon börjar samarbetet med att "bedriva politik", dvs. inte står helt bakom det han säger, uppstår i varje fall ingen enhet. Respekt för den andres uppriktighet. Det ska finnas tydliga indicier för att inte ta den andres ord för vad de utsäger. Beredskap att ändra sig efter insedd sanning, dvs. att inte låta sig styras av prestige, vilket inte får förväxlas med uppgivenhet. Falsk anpassning kan jämföras med vattendroppen som absorberas av den andra droppen, vilket upphäver möjligheten till enhet. - Om enheten ändå inte kommer till stånd, trots de antydda förutsättningarna? - Då återstår att vänta, att "förbida Herren", att vara stilla, bejaka smärtan, offra den ytliga lusten att "känna" frid, i kärlek "acceptera återföreningens smärta", förbida det mysterium som kräver mig helt och ändå fullständigt övergår alla egna krafter och möjligheter.

När jag har svårt med min broder eller med en grupp människor eller kanske med hela den församling jag tillhör? Svårt, så att det stör mitt inre - alltså något mera än de dagliga förtretligheter och irritationer som försvinner med lite tid, eftertanke och humor. Så svårt att jag är konstant irriterad och frestas att tänka, ja rentav göra, ont. Då enheten är hotad. Frestelsen är oftast tvåfaldig. Antingen att gripa till maktutövning, alltefter mina förutsättningar, eller att mäla mig ut ur gemenskapen, dvs. att fly.

Det är då kärleken prövas. Evangeliets vägvisning är tydlig nog. Vänd andra kinden till! Löna ont med gott! Ge och ni ska få! Överträffa den andre med hedersbevisningar! Bär den andres svagheter med största tålamod!

Alltså något mera och något annat än anpassning, något mera än moral. Ett äventyr för att återupptäcka och realisera den enhet Gud har givit oss när Kristus på korset dödade ovänskapen.[34] Korsets kraft är ju ingjuten i mitt hjärta genom den Helige Ande, som är kärlekens förenande band. Men bara jag, i min frihet, kan ta emot den och låta den ta gestalt.

Det jag gör när jag motstår frestelsen att ge igen, att fördöma, att hata, att irriteras och i stället vänder andra kinden till, förlåter, älskar och visar tålamod, är att jag lämnar mitt falska jag och återfinner mitt sanna, dvs. Kristus i mig. Jag upptäcker att det är Kristus som älskar i mig.

Samma kärlek väcks i min broder.

Så uppstår en enhet som övergår all kunskap, som går vida utöver all mänsklig tillgivenhet. Den kärlek som jag älskar med och som väcks till liv i min broder är den Helige Ande, kärlekens förenande band.

3. Enhetens mysterium i människan själv

Också inom människan själv kan vi tala om enhet eller splittring.

Förhållandet mellan kropp och själ blir ibland till en plågsam splittring eller spänning mellan mig själv och min egen kropp. Kroppen blir en "börda" eller något som genom sina reaktioner drar iväg med mig dit jag inte vill. Det görs ju idag mycket för att människan ska "bli vän med den egna kroppen". Tendensen idag tycks å ena sidan bestå i en nyvaknad vilja att vårda kroppen, på gränsen till kroppsdyrkan, samtidigt som det igen blivit tillåtet att tala om både andliga och religösa behov.

Benedikts regel har mycket att säga om kroppens förhållande till själen. Ödmjukhetskapitlet berör även kroppshållning och skratt. Hela kapitel reglerar behovet av mat, sömn och kläder. En principiellt viktig formulering möter i kapitel 19 "Om hållningen vid psalmsången", där det sägs att vår själ ska vara "samstämd med vår röst"[35] . Det inre ska bringas i enhet med det yttre. När klostret ordnar "det yttre", när det reglerar tid och rum, ska detta återspegla den inre kallelsen.[36] Ur asketisk synpunkt stakas måttfullhetens väg ut mellan den slapphet som gör människan till slav under oordnade kroppsliga behov och den askes som blir till självändamål eller, än värre, göder ett förakt för kroppen. Vi ska inte fördjupa oss i detta ämne, bara hänvisa till den ovan nämnda commixtio- riten som en symbol för Kristi och vår uppståndelse och därmed hoppet om en förhärligad kropp, en kropp i total enhet med anden. Ett hopp som stärks av kyrkans tro på Marias upptagning till himlen med både kropp och själ.

Enhet genom omvändelse. I liknelsen om den förlorade sonen står det att denne "kom till besinning". Ordagrant: "han kom till sig själv". Han blir ett med sig själv. Detta är ångerns och omvändelsens frukt. Synden gör människan till en främling för sig själv. Omvändelsen återställer människans inre enhet.

I Romarbrevets 7:e kapitel beskrivs synden som om den nästan vore identisk med människan. "Jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag." Människan tycks så fångad av syndens makt att hon nästan blir ett med synden. Men så följer den nödvändiga åtskillnaden, som visar att människan och synden inte utgör något enhetens mysterium. "Om jag gör det jag inte vill ... då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig". I den följande versen beskrivs ånyo synden så att det nästan uppstår identifikation mellan människan och det onda: "Jag vet att det inte bor något gott i mig", men så kommer den viktiga distinktionen: "det vill säga i min köttsliga natur". Och längre fram: "Om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig ... i mitt inre bejakar jag ju Guds lag". Detta inre bejakande av Guds vilja är frukten av det dop som tecknats i 6:e kapitlet och av det nya liv i Anden som beskrivs i 8:e kapitlet.

Frälsningen beskrivs i bibeln som ett helande av människan. "Lova Herren, min själ, ... han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister."[37] " När de omvänder sig till Herren, skall han bönhöra dem och hela dem."[38] Att ångra sina synder har en enande och helande effekt, varigenom människan i sin frihet och med sina inre krafter, eftertanke, minne och vilja, tar avstånd från synden, den splittrande faktorn. Det kan behöva viss tid, så att känslan "hinner med". Att sörja över sin synd, och inte bara "drämma till sig själv" eller skynda igenom en formell bekännelse, är därför en viktig faktor för att själv återfå inre enhet och helhet. "Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade".[39]

Omvändelsens helande kraft gör att människan kan förenas med och tacka för hela sitt förflutna liv, det som fört henne fram till nuet. Människan försonas med sitt förflutna och kan ta emot det i tacksägelse. Människan blir ett med sig själv, med hela sitt liv. Finns det bitterhet över något i det förflutna, så är denna enhet ännu inte fullbordad. Men bitterheten kan bearbetas. Ofta behöver man "sortera", så att den egna synden skiljes ut från det jag inte rått över. Då ser jag tydligare vad som kan läggas under bekännelsen och vad som hör hemma under tacksägelsen, vad jag måste bekänna och vad jag får tacka för. Vilket hjälper människan ut ur den "gråa zon", där människan hindras av inre splittring och tungsinne utan att förstå varför. Aposteln och de andliga vägledarna talar ju ytterst konkret om att "tacka för allt"[40] . Att även synden kan "integreras" är ett särskilt enhetens mysterium. Synden i sig kan naturligtvis inte förenas med Gud, men till frälsningens mysterier hör att Gud tar även synden i sin tjänst. "Där synden blev större, där överflödade nåden än mer."[41] Påsknatten besjunger "den saliga skulden", "felix culpa". Enhetens mysterium mellan människans brist och Guds fullhet, mellan människans fattigdom och Guds överflöd.

Enhet genom helgande. Frälsningen är mer än syndernas förlåtelse. Genom Guds nåd, som ingjutes i människan, sker en verklig förnyelse och ett helgande av människans innersta (renovatio et sanctificatio[42] ). En ny människa växer fram. Enheten är mer än summan av delarna. Frälsningen är mer än ett borttagande av synden.

Den helige Benedikts regel antyder detta "mera" i prologens utsaga om "det vidgade hjärtat". I ödmjukhetskapitlet talas om att nå "den kärlek som driver ut fruktan".

Aelred av Rievaulx, den heliges Bernhards mest självständige lärjunge, har sammanfattat kärlekens skola i tre steg[43] :
  a. Samlad i mig själv (colligitur ad se), i min innersta frihet, där jag är älskad för att i frihet besvara kärleken. Samlad i den tystnad och stillhet där jag förstår vems tjänare jag är och vad han kallar mig till.
  b. Att gå ut ur mig själv (extenditur extra se) i kärlek till min broder. Ut ur det som annars skulle bli en ny slags själviskhet om den inte nådde sin djupaste enhet genom sin skenbara motsats, kärleken till nästan.
  c. Att ryckas ut över mig själv (rapitur supra se). Valet och överlåtelsen kan inte nöja sig med mindre än Gud själv. "Inte föredraga något framför Kristus."[44] Enhetens mysterium i sin mest ofattbara dimension. "Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig."[45] Enheten mellan mig och Kristus är total, ändå är jag inte absorberad. Jag kan fortfarande säga "jag". Ja, först nu har jaget nått sin djupaste enhet med sig själv genom att leva i fullkomlig enhet med Kristus, Guds väsens avbild.

De antydda tre stegen finns även i den helige Benedikts liv och regel. Det första steget när han lever i eremitisk avskildhet i grottan i Subiaco. "Solus in superni spectatoris oculis habitavit secum" - ensam inför den högste åskådarens ögon levde han med sig själv. Det andra steget, att gå ut ur sig själv, möter vi i hela regeln om det gemensamma livet, med kulmen i 72:a kapitlet om "Den goda ivern". Det tredje steget, att gå ut över sig själv, möter vi i gudsmannens kosmiska vision, där han ser hela världen liksom sammanfattad i en enda solstråle. I ljuset från Guds oskapade ljus vidgas ögats vinkel och människan får kontemplationens föraning om hur verkligheten ser ut i Guds perspektiv. "I ditt ljus ser vi ljus."[46] Avbildens enhet med urbilden.

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Referenser

  1. Gen 2:24
  2. Matt 19:6
  3. Thomas av Aquino
  4. Texte der Kirchenväter III/317.
  5. Jfr hur Jesus avvisar tanken på att med ögonen fånga in Guds rike - Luk 17:21
  6. Hör du vinden blåsa? s.116
  7. Vägen till kontemplation. s.33
  8. 3 a.a.s.33
  9. a.a.s.34
  10. Gen 1:26
  11. Gudomens strömmande ljus, Kat.bokförlaget 1980, s.31f
  12. Lumen Gentium 4
  13. Trosmeditation s.136
  14. Joh 10:30
  15. Joh 4:34
  16. Rom 12:10
  17. Deut 6:4
  18. a.a.s.34
  19. Gen 18
  20. A.Arborelius, Trosmeditation s.122
  21. Wilhelm av St.Thierry
  22. Anton van Hooff i predikan 15/8 1989
  23. Vägen till kontemplation s.35
  24. 5 a.a.s.37
  25. Arborelius a.a.s. 149
  26. Hör du vinden blåsa? s.116
  27. Rom 12:15
  28. Johannes Chrysostomos
  29. Vägledning, utg.A.Härdelin s.111f
  30. Ps 51:14
  31. Prologen 49
  32. Matt 16:25
  33. 2 Tim 2:11
  34. Gal 2:16
  35. RB 19:7
  36. Anton van Hooff: Tid och rum som avbild.
    Signum 9-10/88
  37. Ps 103:3
  38. Jes 19:22
  39. Matt 5:4
  40. T.ex. Ef 5:20
  41. Rom 3:20
  42. Tridentinska kyrkomötet
  43. Charles Dumont: Seeking God in Community according to St Aelred.
    Cistercian Studies 4/1971 s.302
  44. RB 72:11
  45. Gal 2:20
  46. Ps 36:10