TROFASTHET

Människan i det utgående andra årtusendet utsätts för ständigt nya intryck och lockas att starta ständigt nya projekt. Visserligen är det inte något helt nytt. Redan aposteln Paulus konstaterar i Athén att man där ägnade "all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen"[1]. Vår tid ger emellertid förutsättningar, tekniskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt, att ständigt ge sig in i något nytt. Människan byter inte bara kläder, dataprogram och fritidssysselsättning, utan också yrke, bostad, partitillhörighet och partner i ett alltmer accelererat tempo. Ungefär som man skiftar mellan olika TV-program. I en febrig oro att inte "missa" något. Den s.k. nya andligheten kännetecknas bl.a. av att man prövar än det ena, än det andra, utan att binda sig vid en bestämt tro, ännu mindre vid en kyrka. Redan tonåringen har haft upplevelser och prövat på sådant som man under tidigare generationer inte hann med under ett helt liv. Den moderna människan har allt svårare att binda sig på ett slutgiltigt sätt. Fenomenet drabbar inte bara familjeband, utan också religiösa löften till klosterliv eller kyrkliga ämbeten.

Trofasthet låter i en sådan atmosfär inte särskilt lockande. Snarast ger det associationer till något trögt, fastlåst och gammaldags. Förknippat med en sida av moral och tro som man ser med lätt förakt på. Det lockande ligger i det dynamiska och nya, det som andas uppbrott, öppenhet och rörlighet. Det verkar ju ha framtiden för sig. Den kristne frågar rentav: Tillhör vi inte det nya förbundet? Säger inte han som sitter på den himmelska tronen: "Se, jag gör allting nytt"?[2]. Den som var med vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i Uppsala det magiska året 1968 kommer ihåg inledningspredikan över just detta tema. Var inte ledstjärnan för Andra Vatikankonciliet i början av 60-talet "aggiornamento", förnyelse? Den karismatiska väckelsen utlovade detsamma. De följande decennierna präglades av förväntansfullt uppbrott mot "det nya", både i kyrka och samhälle.

Idag, trettio år efter "1968", är stämningen dock en annan. Luften tycks ha gått ur de radikala parollerna. Det "nya", både i samhälle och kyrka, visar allt tydligare ålderstecken: trötthet, besvikelse, förvirring. Det dynamiska och nya gav inte alltid vad det lovade. Ändå fortsätter många att tänka i samma banor. Man omhuldar fortfarande drömmen om den politiska utopin eller tanken på det snabba andliga genombrottet. Men - ombyte och förändring är inte utan vidare förnyelse. Att det är ombytlighet som ofta prytt sig i förnyelsens fjädrar ser man på frukterna. Ty ombytlighetens dotter heter: besvikelse. Och hennes barnbarn: leda, förvirring och upplösning. Redan den mänskliga erfarenheten vet att det mänskliga livet kräver trohet och pålitlighet. Om vi som människor inte kan lita på varandra, om det som sades igår inte gäller idag, när ombytligheten blir ett sätt att leva, då upplöses det mänskliga samlivet, då glider livets byggstenar isär. När inte den mödosamma konsten att leva tillsammans lärs på nytt i varje generation, hamnar vi i en individualism, där var och en får förverkliga sitt eget "livsprojekt" och förskansa sig i sitt eget privata hus.

Men också den enskildes hus vacklar utan trofasthet. Om människan inte lär av de erfarenheter hon gjort, om hon inte är trogen mot och följer den sanning hon insett[3], om hon vänjer sig vid att slarva med ord och löften, också mot sig själv, om "det nya" hon går in i inte har vuxit fram ur det gamla, om hon hoppar från tuva till tuva, om människan inte kan tacka för hela sitt liv, då vacklar huset, då vet människan snart inte vem hon är. Hennes liv går i bitar och hon står till slut med en hög växelmynt som livets slutsumma. När krafterna och lusten för "nyheter" tar slut, upplöses livet som den döda snigeln i gräset. För den trolöse slutar livet i upplösningens helvetiska intighet.

Finns det ögon och öron för att återupptäcka trofasthetens hemlighet? Teorier enbart hjälper inte. Inte heller bara moraliska appeller. Endast den trofaste känner trofasthetens hemlighet. Endast den ödmjuke kan göra den till sin.

Ett benediktinkloster kan ses som sinnebilden för trofasthet. Redan byggnaden talar om fasthet och stabilitet. Till de benediktinska löftena hör att man lovar "stabilitas", att förbli i klostrets gemenskap livet ut[4]. Den helige Benedictus beskriver med bitande ironi det slag av munkar som kallades "gyrovager", en slags andliga vagabonder, som livet igenom drog från land till land, från kloster till kloster, men som aldrig blev bofasta, eftersom de var "slavar under sina egna önskningar och gommen lockelser"[5]. Om en präst eller en munk från ett annat kloster begär inträde måste han, för att bli antagen, förplikta sig att stanna i klostret[6]. Munkfadern gör i ett särskilt kapitel en förteckning på den andliga konstens verktyg och säger som avslutning: "Den verkstad, där vi flitigt skall arbeta med allt detta, är klostrets avskildhet och det beständiga livet i gemenskapen (lat.stabilitas in congregatione)"[7].  - I mångas öron låter det som något sterilt och inlåst. Vad är trofasthetens hemlighet?

Den yttre stabiliteten är inte något självändamål, den är inte målet, men ett medel att förbli trofast i inre hänseende, mot Gud. Inte heller kan trofastheten förstås moraliskt, som ett högt ideal att försöka uppnå. Trofastheten är en kallelse att besvara. För att bli lik honom som kallar.

Ty - Gud är trofast. Som en klippa[8]. Han är inte ombytlig. Han ljuger inte[9]. Hans ord är att lita på. De ändras inte. De förgår inte[10]. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse[11]. Tydligast ser vi Guds trofasthet när han ingår förbund med sitt folk och sedan förblir trogen detta förbund. Förbundet ingås på Guds fria och suveräna initiativ. Gud är inte bara helig och upphöjt oföränderlig. I kärlek och barmhärtighet frågar han efter människan och erbjuder henne åter och åter sitt förbund[12]. I handling visar Gud att han är trofasthet och kärlek, i en oupplöslig enhet. Han är "rik på kärlek och trofasthet"[13].  Det ena ordet,  hebr."hesed", lat.misericordia, betyder nåd, kärlek, barmhärtighet. Det andra, hebr."emet", lat.fidelitas, betyder sanning, pålitlighet, tro(fast)het. Guds barmhärtighet, som historiskt och konkret visar sig däri att han ingår förbund med folket, är sann, pålitlig, trofast. I psaltaren 136 återkommer det som omkväde i varje vers: "evigt varar hans nåd". Man kunde översätta det så: "hans förbundstrohet är evig".

De två orden, kärlek och trofasthet, står ofta bredvid varandra i bibeln[14]. De belyser och bekräftar varandra. Det är Guds kärlek som är trofast. Hans trofasthet består i hans kärlek. "Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet", sjunger psalmisten[15]. "Hans trofasthet räcker ända till skyarna"[16]. I alla sina gärningar är han "trofast och rättfärdig"[17]. Han är "en trofast Gud som inte sviker"[18]. Hela den bibliska tron är sammanfattad i Guds trofasthet[19] och når sin fullbordan i Jesus Kristus, i vilken alla Guds löften får sitt slutliga och eviga ja[20]. Han är fylld av "nåd och sanning"[21]. De två orden, "nåd och sanning", motsvarar de gammaltestamentliga begreppen "kärlek och trofasthet". Lika lite som i GT handlar det i NT om en upphöjd, i sig vilande trofasthet. Trofastheten har trätt in i människans historia, blivit människa, Marias son, död och uppstånden, som lovar att vara med sitt folk alla dagar intill tidens slut[22]. I honom stiftas det nya och eviga förbundet mellan Gud och hans folk, det förbund som bekräftas och firas i varje eukaristi[23].

Problemet genom hela den bibliska historien och i kyrkans hela historia är folkets och människans trolöshet. Att hon faller för frestelsen att bryta förbundet[24]. Ty Gud binder inte sitt folk genom tvång, utan endast genom att fråga efter folkets egen trofasthet. Hur skall människan annars bli lik den Gud, som i frihet ingått förbundet med oss? På människan ankommer att vara trogen förbundet, att hålla fast vid Guds nåd och därigenom förvandlas och bli lik Gud i hans trofasta kärlek. Så att trofastheten blir en andra natur i oss. I bibeln kallas de troende ofta helt enkelt för "de trogna"[25]. Redan tidigt fick de kristna detta rykte, att de var att lita på, också i affärer och i det mänskliga samlivet. Som de tjänare, till vilka Gud vid domen kan säga: "Du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre"[26].

God och trogen. En människa som blivit lik den Gud som är kärlek och trofasthet. Som blivit det hon skapats till, Guds avbild. Augustinus(+430) leker med orden om Guds och människans trohet, eftersom den uttrycks med samma ord. "Enligt den tro(fidem) vi bekänner, är vi trogna(fideles) mot Gud. Enligt den tro(fidem) genom vilken vi fått löftena, är även Gud trogen(fidelis) mot oss[27].

Det är Guds trofasta nåd vi binder oss vid när vi avlägger och förnyar dop- och konfirmationslöften. När man är trogen i sitt äktenskap. När man håller givna löften och står för sitt ord. När man är trogen i vardagens småsaker, trogen mot sin nästa, mot vänner och arbetskamrater, trogen i bön, läsning och gudstjänst. Trogen mot det ljus man fått, mot sin inre ledstjärna, Guds helige Ande, och därmed mot sig själv. Och därigenom bevaras hel och odelad, förblir densamme, genom alla yttre förändringar i livet. - Men hur ser det ut i praktiken?

Hur blir människan trofast? - Det svar vi hör från de erfarna rymmer en märklig spänning. Det tycks vara både enkelt och svårt att lära sig trofasthet. Enkelt där det verkar svårt(1:a steget), ändå krävs det något av oss, ja egentligen allt(2:a steget), vilket till slut visar sig vara nåd, också det(3:e steget).

När trofasthet ger intryck av ett upphöjt och avlägset ideal, något för atleter och redan fullkomliga, påminns vi om att trofastheten har sin grund i tron. Redan språkligt har vi sett att orden har samma rot. Trofasthet växer ur tron. Inte bara som en intellektuell akt, men också som förtroende för och förtröstan på Gud. "Abraham trodde på Gud..."[28]. "Genom stillhet och förtröstan blir ni starka"[29]. Människan blir delaktig av Guds trofasthet genom tron.

Nu och då under historien har Gud skickat människor som förmått tala enkelt om det som blivit krångligt och komplicerat. I vår tid torde Teresa av Jesusbarnet(+1897) spela en sådan roll. Hennes "lilla väg" är enkel och begriplig för alla. Gud kräver inga stordåd, men kärlekens trohet i det lilla. Ett och ett halvt århundrade tidigare fullgjorde prästen Jean-Pierre de Caussade(+1751) samma uppgift. Han säger: "Om arbetet på vår helgelse verkar erbjuda oöverkomliga svårigheter så beror det på den felaktiga föreställning vi gör oss om fullkomligheten. I verkligheten kan man härleda fullkomlighet till ett enda: att troget lyda det som Gud visar vara sin vilja. Och denna trohet, såväl i vårt görande som i vårt låtande, är lika möjlig för alla"[30].

Grundmönstret, som också Caussade hänvisar till, är jungfru Marias svar på den kallelse hon fick: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord"[31]. Det "enkla" består i att Gud aldrig begär något av oss, som han inte samtidigt ger kraft ett lyda(1:a steget). Ändå krävs det ett svar av människan. Ett svar som samtidigt öppnar dörren för denna kraft. Detta svar är tron, förtroendet och lydnaden för vad Gud befaller. Inte bara en gång utan som ett mönster för hela livet(2:a steget). Själv prisar Maria Herren för det han gjort genom sin ringa tjänarinna. Också hennes egen trofasthet visar sig vara nåd(3:e steget).

Konkretare blir det när vi ser på löftet om stabilitet i ett kloster. Det liv som levs i kloster är ju bara en förtätad form av det "vanliga" kristna livet. Därför kan det tjäna som pedagogiskt exempel. Klosterlöften t.ex., tjänar samma ändamål som alla riktiga löften i det mänskliga livet: att få hjälp mot den egna ombytligheten. Ett "religiöst" löfte har dessutom innebörden att det binder vid det som en juridisk formulering har kallat "det bättre"[32], "bättre" än situationen utan löfte, en hjälp att förbli trofast, ytterst vid Guds kärlek. För alla kristna gäller ju att man bundit sig vid Herren. Munken/ nunnan binder sig, på grund av sin svaghet och sin längtan, än konkretare vid klostret och dess regel. Men allt kristet liv följer vissa, ofta oskrivna, lagar: bön, läsning, gudstjänst, offer osv. Klostret är därför, trots vad klosterlivet kräver, och trots att det ofta ger intrycket att vara något för "de starka", ett barmhärtighetens sakrament för svaga människor, som annars löpt risken att gå vilse genom sin egen ombytlighet. Klostret är för munken/nunnan vad kyrkan är för den kristne. Den plats där vi binder oss vid buden, för att förbli i nåden. Men samma mönster gäller för alla kristna. Utan trohet mot buden är kärleken en illusion. Jesus förenar kärlek och trohet mot buden i en oupplöslig enhet: "Om ni älskar mig, kommer ni att hålla mina bud... Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig... Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek..."[33]. I klostret blir detta konkret i förpliktelsen att följa dess regel. Troheten mot regeln leder förvisso inte automatiskt till den inre trofastheten, men är ett hjälpmedel för att nå den. Om troheten stannar i det yttre, leder det till formalism och fariseism. Men anspråket att äga en inre trohet, som dispenserar från den yttre, är illusoriskt. Då åtskiljes det som Gud har förenat. Det är inte särskilt svårt att upptäcka när enheten lösts upp, i formalism eller svärmeri. Svårare, men betydligt mera spännande, är det att upptäcka enheten, trofasthetens hemlighet.

"Förbli i cellen och cellen skall lära dig allt". - Så länge vi lever frestas vi av trolöshet i olika former. När den första förälskelsen har bleknat och ingenting tycks hända i den andliga tillväxten. När monotonin tycks kvävande och de "nya projekten" utanför dörren lockar. När eremiten frestades till mera synliga och "nyttiga" insatser fick han rådet: "Förbli i cellen och cellen skall lära dig allt". När bönen tycks stum och bokstäverna döda, när tröghetens och ledans demon(acedia) ansätter, det ökenfäderna kallades "middagsdemonen", och som de kände igen i psaltarens ord om "farsoten som ödelägger vid middagens ljus"[34], då säger de erfarna vägledarna: fly inte! desertera inte! då tar du bara demonen med dig. Den uthålliga troheten, däremot, rymmer en kraft, som besegrar modlöshet, självömkan och klenmod. Den helige Benedictus vidtar konkreta åtgärder för att inte den tröge brodern(frater acediosus) skall vara sysslolös eller prata bort tiden i stället för att läsa uppmärksamt[35]. "Sysslolöshet är själens fiende", säger munkfadern, och bestämmer att "bröderna på bestämda tider skall ägna sig åt arbete med sina händer, likaså åt läsning på bestämda tider"[36]. "En munk som arbetar överfalles av en demon, medan en arbetsskygg överfalles av otaliga demoner"[37]. Men dessa yttre åtgärder bygger på vissheten att troheten, i detta fall vid arbetet och den andliga läsningen, öppnar dörren för outtömliga kraftförråd.

När någon tror att gräset skulle vara grönare på andra sidan staketet, t.ex. i ett annat kloster med andligare medlemmar, eller med en annan make/maka eller i ett annat samfund, påminns vi om att det enda som kan förändras är det egna hjärtat. Ingen kan fly från sig själv. De ofullkomliga medbröderna, vars "kroppsliga och sedliga svagheter skall bära med största tålamod"[38], är oftast den bästa hjälpen för att växa i sann helighet. Medan drömmen om den fullkomliga gemenskapen är illusorisk.

Detta utesluter inte att man i traditionen också kan tänka sig legitima skäl att byta kloster. Men då efter noggrann prövning av motiven. Giltiga skäl har ansetts vara en urartad klosterdisciplin eller att söka sig till ett "strängare" kloster, ofta från ett s.k. "aktivt" till ett "kontemplativt"[39]. I linje med löftets innebörd att binda sig vid "det bättre".

Trofast uthållighet i bönen uppmanas vi ofta till[40]. Men ofta uppfattas det som enbart en fråga om moralisk uthållighet, och, när ivern mattats, som ett ouppnåeligt och tyngande ideal. Var har nu den andliga förnyelsen tagit vägen? Skulle inte bönen komma spontant? - Det är utan tvekan ett faktum att både bibeln och traditionen manar till uthållighet i bönen. Den kristne måste lära sig, inte bara att be, utan också att hålla ut i bönen. Lättjan och bekvämligheten tar död också på bönen. Ändå räcker det inte med disciplin. När ökenfäderna uppmanade till bön i livets alla tänkbara situationer, öppnar de också dörren för bönens hemlighet. Enkelt kan det uttryckas så: Redan bönen rymmer något av bönhörelse. Ingen bön kan egentligen bedjas om inte Gud ingivit människan viljan och lusten därtill. Varje bön är ett tecken på Guds dragande och förekommande nåd, på hans trofasthet. Dock inte så att människans frihet och "medverkan" elimineras. Det är tvärtom så att först genom människans bön, kamp och uthållighet, når denna Guds nåd sin fullbordan. När människan besvarar Guds trofasthet, upptäcker hon dess realitet.

Johannes Cassianus(+430), som förmedlat ökenfädernas erfarenhet till eftervärlden, öppnar dörren för hemligheten när han talar om den korta bön som ständigt upprepades av dessa fäder: "Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp"[41]. Texten talar för sig själv.

Den inser sin svaghet men vet att den blir hörd. Den litar på den hjälp som finns här och nu - den som alltid åkallar sin hjälpare vet att han är nära. Den glöder av hängiven kärlek. Den känner, inser och räds hotet från ovännernas försåt. Den vet att den dag och natt är skyddad. Den erkänner att ingen befrielse finns utan hjälp från försvararen.

Denna vers är den ointagliga muren för dem som kämpar mot demonernas anfall, en ogenomtränglig rustning, en pansrad sköld. Den lämnar ingen i andens domning(acedia) och bekymmer eller i bedrövelse och depression utan hopp om räddning och läkedom. Den pekar på honom som alltid ser vår kamp och åkallar honom och visar att han inte är frånvarande när vi bönfaller honom. Om vi gjort framsteg i det andliga livet och hjärtat gläder sig, manar den oss att aldrig förhäva oss och bli uppblåsta av vår lycka: den vittnar om att inget finns kvar om Gud inte skyddar det. Den bönfaller honom att inte bara "alltid" hjälpa, utan också att han skall "skynda" sig.

Den här versikeln är nödvändig och nyttig för oss alla, i vilken situation vi än befinner oss. Den som längtar efter hjälp, alltid och i alla avseenden, inser att Guds hjälp behövs inte bara i motgång och bedrövelse utan också i framgång och glädje. Ber man om befrielse från sorgen, så ber man också att få stanna kvar i glädjen och vet hur skört allt mänskligt är. Utan Guds hjälp kan ingen ens existera.[42]

 

Svårigheter och motgångar - här tar vi hjälp av ett stycke ur den helige Benedictus regel:
"Ödmjukhetens fjärde steg består i att man... tyst och medvetet bevarar tålamodet också i svårigheter och motgångar, ja, till och med när man utsätts för allehanda oförrätter, och att man härdar ut utan att tröttna eller gå sin väg. Ty skriften säger: ´Den som håller ut till slutet skall bli räddad.´ Och vidare: ´Var oförfärad i ditt hjärta och förbida Herren.´ Och för att visa att den troende bör uthärda allt för Herren, även motgångar, låter Skriften de lidande säga: ´För din skull blir vi dödade hela dagen, vi räknas som slaktfår.´ Och trygga i hoppet om gudomlig vedergällning fortsätter de med glädje: ´Men i allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.´ Och på ett annat ställe säger Skriften: ´Du prövade oss, o Gud, du luttrade oss med eld såsom silver luttras;..."[43].

Det hela kan i förstone göra ett krävande intryck, som om det bara gällde att bita ihop tänderna och hålla ut. Maningen till uthållighet utesluter inte "förnuftiga åtgärder", varken att uppsöka läkare när man är sjuk, att stå fast i det som gäller rättvisan eller att försöka lösa de missförstånd och spänningar som kan lösas med klokhet och lite humor. Inte heller är det något alibi för den fege att vika undan i en felaktigt uppfattad ödmjukhet, allra minst om ilskan och bitterheten växer inombords. Den utesluter inte heller möjligheten att öppna sitt hjärta för den andlige fadern/modern/vännen, kapitlet talar om detta i det följande stycket. Kanske behövs det rentav kvalificerad terapi.

Men sådana åtgärder är inte heltäckande. Varje kristen kommer i situationer där alla sådana hjälpmedel är uttömda. Där det inte finns något annat alternativ än att ge igen, hänge sig åt agg och bitterhet, fly,... eller att följa den väg som heter tålamod. Det märkliga hos den helige Benedictus är inte bara hur grundligt och utförligt han motiverar sin vägledning. Ännu märkligare är den atmosfär som hela stycket är präglat av. "Var oförfärad i ditt hjärta... i allt detta segrar vi...". Redan den moraliska erfarenheten vet att det i saktmod och tålamod ryms en kraft och öppnas en väg till frid. Medan vrede och hämnd inte ger vad det i förstone tycks lova. Den som vredgas blir i hjärtat ockuperad av en främmande makt, medan den saktmodige tar sitt hjärta i besittning. I enlighet med löftet, så som det ofta utläggs i äldre tradition: "Saliga de saktmodiga, de skall besitta landet"[44]. Den tålmodige tar sitt land, sin kropp och sitt hjärta, i besittning, och låter det inte ockuperas av främmande makter. Redan här anar vi att det som i förstone tycktes svårt och krävande, i själva verket är enkelt, eftersom det öppnar dörren till ett hemligt krafttillflöde, till ett sant herravälde.

Men ännu tydligare blir mönstret när vi ser tålamodet i ljuset av Kristi efterföljelse, att troget följa honom, också när hans väg övergår från den handlande till den lidande lydnaden. Kristus har genom sitt lidande tagit på sig alla motgångar och alla svårigheter, all orätt och allt lidande. Det har efter hans död och uppståndelse förlorat sin förmåga att skilja oss från friden. Genom påsken är hela tillvaron förvandlad. Men detta, som vi bekänner med tron, upptäcker vi först när vi själva går samma väg som han. När vi håller ut i trofasthet, förenar våra prövningar med hans och därmed får del av hans trofasthet. Benedictus´ undervisning har en omisskännlig påskprägel. "I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss". De svårigheter som vi i förstone bara vill skaka av oss, som tycks vittna om opersonliga makter och ett eländigt öde, bär på en djupare mening. Gud tar dem i sin tjänst, för att ge oss del av något, som vi annars inte skulle fått del av. "Du prövade oss, o Gud, du luttrade oss med eld såsom silver luttras". Det uthålliga tålamodet, som i förstone verkar vara svårt och tungt, öppnar dörren för påskens kraft. Trofastheten visar sig vara motsatsen till död sterilitet. Det är tvärtom den som gör människan ständigt ung på nytt. Vi anar innebörden i Jesu ord om att hans kors också kallas ett milt ok[45].

Företalet till Benedictus´ regel avslutas med en slags sammanfattning av trofasthetens hemlighet. Nykter, men ändå hoppfull. Fyra ord förekommer, vilka alla på latin börjar med samma bokstav: perseverantia - uthållighet, patientia - tålamod, passio - lidande och participatio - delaktighet. "Så vill vi aldrig dra oss undan Kristi undervisning, utan hålla fast vid hans lära intill döden i klostret(i kyrkan) och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike"[46].

Människans trolöshet - Guds trofasthet. Hur gör vi då med vår trolöshet, större eller mindre? Betyder den att vårt liv är dömt att gå i bitar? Är det endast den redan trofaste som vågar hoppas? Den helige Benedictus sätter det avgörande redskapet i våra händer, när han i sin uppräkning avslutar med följande maning: "Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet"[47]. Eller med apostelns Johannes ord: "Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet"[48]. Den trofasthet människan uppmanas att öva intill döden, är att hålla fast vid Guds trofasta barmhärtighet, efter apostelns ord: "är vi trolösa, förblir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv"[49]. Maningen till trofasthet, kravet att förbli trogen, visar sig vara dörren till nåden, till Guds innersta, till hans trofasthet. "Det svåra" är vägen till "det enkla". Finns det då något skäl att inte förbli trogen?

Pilgrim - juli 1997

Referenser
  1. Apg 17:21
  2. Uppb 21:5
  3. jfr Jak 1:22-24; Matt 7:26-27
  4. Den Helige Benedictus Regel (RB) 58:17
  5. Den Helige Benedictus Regel (RB) 1:10,11
  6. Den Helige Benedictus Regel (RB) 60:9;61:5
  7. Den Helige Benedictus Regel (RB) 4:78
  8. 5 Mos 32:4
  9. 4 Mos 23:19
  10. Jes 40:8
  11. Rom 11:29
  12. 4:e eukaristiska bönen i den katolska mässan
  13. 2 Mos 34:6, nya översättningen
  14. 1 Mos 24:49; 47:29; Jos 2:14
  15. Ps 25:10
  16. Ps 36:6; 108:5
  17. Ps 111:2
  18. 5 Mos 32:4
  19. Ps 89
  20. 2 Kor 1:20
  21. Joh 1:14
  22. Matt 28:20
  23. Luk 22:20
  24. ex. Ps 78:8,57
  25. Ps 31:24; 1 Mack 3:13; Syr 1:14; Vish 3:9; Matt 24:45.
     I NT dock oftast 'troende'.
  26. Matt 25:21
  27. De spiritu et littera
  28. 1 Mos 15:6
  29. Jes 30:15
  30. "Överlåtelsen åt Guds försyn", Cavefors förlag, s.17
  31. Luk 1:38
  32. Katolska kyrkans lagbok can.1191 - §1
  33. Joh 14:15,21; 15:10
  34. Ps 91:6
  35. Den Helige Benedictus Regel (RB) 48:17f
  36. Den Helige Benedictus Regel (RB) 48:1
  37. Johannes Cassianus, Instituta 10:23
  38. Den Helige Benedictus Regel (RB) 72:5
  39. Skillnaden mellan 'aktivt' resp. 'kontemplativt' är idag relativiserad
  40. ex. Rom 12:12
  41. Ps 70:2
  42. Collationes 10:10; övers.:A.Piltz
  43. Den Helige Benedictus Regel (RB) 7:35-40
  44. Matt 5:5
  45. Matt 11:29f
  46. Den Helige Benedictus Regel (RB) prologen 50
  47. Den Helige Benedictus Regel (RB) 4:74
  48. 1 Joh 1:9
  49. 2 Tim 2:13