Apg 15:1-2,22-29  Ps 67:2-3,5-6,8 Upp 21:10-14,22-24a  Joh 14:23-29

En skymt och en försmak av himlen

Det talas sedan länge inte mycket om himlen, inte ens i kyrkan. Några skulle kalla det en flykt från uppgifterna på jor­den. Andra skulle säga att det inte går att säga något. Kan vi föreställa oss himlen? Kan vi veta något om himlen? Något som inte ba­ra är dröm­mar och fan­tasier?

    I dagens andra läs­ning hörde vi ett utdrag ur bibelns sista bok, Johan­nes up­pen­­barel­se. Den lärjunge som Jesus älskade får se in i det yttersta och slutliga. Gång på gång säger han: ”Och jag såg, och se.…” Han vill låta oss se det han såg. Johan­nes har berättat om till­varons dra­matiska och kosmiska slut­strid mellan gott och ont, hur det stora Babylon störtas, sinnebilden för allt ont och o­rent. Nu är striden full­bordad och han ser in i det vi kal­lar him­len eller Guds rike.

    Det han ser kallar han den heliga staden, Jerusalem. Staden kommer ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Det är naturligtvis en bild, men inte vilken bild som helst. Ba­kom bil­­den finns en historisk verklighet, den stad som var målet för Is­raels folk under deras lång­a vandring ur slaveriet i Egypten och ge­nom ök­nen. Kung David gjorde Jeru­salem till huvudstad för alla Israels stammar. Hans son Salo­mo bygg­­de templet, som blev vida be­römt för sin skönhet. Det innersta rummet, det allra­he­li­gaste, var helt be­lagt med guld. Där stod ar­ken med förbundets tavlor, överskuggad av keruber, de förnämsta av änglarna­. Dit in gick översteprästen en gång om året och vis­ka­de det heliga gudsnamnet, som Mose fått höra vid den brinnande busken. Temp­let var Jerusalems centrum och stolt­het. Dit vände man sig i bön. Dit vall­färdade både judar och sökare ur andra folk. Där var de så nära him­len de kun­de komma på jorden.

    Det är denna historiska bakgrund som når sin fullbordan i Johannes vision. Han ser bort­om tid och rum, in i slutmålet. Hela staden lyser som den dyrba­ras­te ädel­sten, som en kris­tall­klar jaspis. Stads­muren har tolv portar med namnen på Isra­els tolv stammar. Dess­utom har muren tolv grundstenar med tolv andra namn, de tolv apost­lar­nas. I him­len råder enhet mellan det gam­la och det nya förbun­det, mellan synagoga och kyrka. De två för­­bun­den har försonats. Det första har fullbordats i det andra.

Och mer än så. Stadens tolv portar öppnar sig i alla de fyra väderstrecken. Staden in­klu­­derar hela till­varon och alla folk. Vi hörde i första läsningen hur apostlarna hade börjat förkun­na evangeliet ock­så för hedning­ar och hur Anden vägledde apostlarna så att hed­ningarna kunde infogas i förbundet mellan Gud och hans folk. ”Folken skall leva i detta ljus”, säger Johannes, de folk som annars skulle ha vand­rat i mörker.

Att de och vi vandrar betyder att vi ännu inte är framme. Under vandringen behöver män­niskan tempel och kyrkor, heliga plat­ser, som är av­skilda och hel­gade för det yttersta, slutliga och himmelska. ”Han har kal­­lat er från mörk­ret till sitt under­bara ljus”, säger en av apos­t­larna.

Också de som kommit till tro på Kristi uppståndelse förstod att de regelbundet be­hövde fira gudstjänst för att förbli i Kristi ljus. De firade det särskilt på den dag då Herren hade upp­­­­­­stått. Uppenba­relseboken kallar den för Herrens dag. Det blev vår söndag. De ville själ­va bli ge­nom­lysta av det ljus de kommit till tro på. Därför firade de eukaristi, som inte ba­ra upplyser för­ståndet och for­mar samvetet. Johannes säger i sitt evangelium att Jesus ger oss sitt liv, sin kropp och sitt blod, så att vi kan se, smaka och erfa­ra. Kommunion kallar vi det, vilket be­tyder gemenskap, delaktighet i ”gudomlig natur”, som en apostel säger.

Det betyder att vi kommer närmare slutmålet, himlen. Det sker både i den heliga euka­ris­tin och i det rena hjärtat. Kyrkan firar eukaristin och den enskilde renar sitt hjärta för att se. Både kyr­kan och den enskilde föregriper himlen. I euka­ris­tin är människan så nära må­let hon kan komma här på jorden. Vi instämmer i samma lovsång och tillbedjan som äng­larna stän­digt frambär i den himmelska liturgin, inför ”allhärskaren och Lammet”. Det är sam­ma Guds Lamm som prästen lyfter över altaret i varje eukaristi. Vi förenas med alla he­liga som har del i sam­­ma eu­karistiska bröd. Denna gemenskap fortsätter när vi lever i kär­lek med varand­ra, när vi bär var­and­­ras bördor och härdar ut med egna och andras svaghe­ter, också under mot­gångar och orättvisor. När det dagliga arbetet görs enkelt och till Guds ära, under den he­lige Josefs vägledning. När vi lyssnar till varandra utan fördomar och kän­­­­ner igen Kristus i den andre. Gud blir allt och i alla. Him­len börjar på jor­den, även när det inte känns så. Vi lämnar steg för steg dödens och mörkrets välde.

På jorden behöver vi heliga platser och tempel.Men Johannes konstaterar, nästan med förvåning: ”Något tempel såg jag inte i staden.” Det ha­de man kunnat vänta sig, men det är mycket logiskt. I den him­mel­ska staden behövs inga tempel, eftersom ”Herren Gud är dess tempel, han och Lammet.” I himlen behövs inga avskilda och helgade platser, inga sakra­ment, ef­ter­­som vi befinner oss vid det mål dit alla tempel och alla sakra­ment har pekat. All­ting är i Gud och Gud är i allt. Det vi smakar i kommu­nio­nen och i de stunder av nåd där allting kom­mit på rätt plats, det når i himlen sin fullbordan.

Inte heller behövs sol eller måne i himlen för att vi ska kunna se. Guds härlighet lyser över sta­den. Det är det ljus som alla jordiska ljuskällor blekt återspeglar, Guds egen här­lig­het. Här ser vi dunkelt, som i en spegel, säger aposteln Paulus. På hans tid var speglarna dunkla. Där skall vi se ansikte mot an­sikte. Vi skulle blän­das och förintas, om vi inte lång­samt övade upp vår syn­förmåga. Den som har svårt att koncentrera sig under en timmes eu­karisti, får det svårt i himlen där allt är eukaristi. De flesta behöver skärseldens rening för att kunna träda in i ljuset. De som le­ver i falsk tro och hyckleri skulle inte stå ut alls med det himmel­ska ljuset. Det är de som definitivt har av­visat lju­set.

Folken skall vandra i detta ljus, säger Johannes. Förlorar vi det himmelska målet ur sik­te blir det allt mörkare på jor­den. Ju större de jordiska problemen blir, desto ivri­gare be­hö­ver vi söka det himmelska ljuset. Utan himlen förlorar livet på jorden både sitt mål, sin me­ning och sitt hopp. De som lever i hoppet gör det ställföreträdande, för de mång­as skull. Med början i den heliga eukaristin och i det rena hjärtat. Redan profeten ha­de sagt det: ”I ditt ljus ser vi ljus.”

Kom, du mitt ljus, och upplys mitt mörker.

Amen.