Trettondedag jul – EPIFANIA

Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6  Matt 2:1-12

”Du som led­de de vise män­nen, led också oss.”

Evangeliet på Trettonde dag jul är älskat och mångbesjunget. ”Stjärnan från Betlehem le­der ej bort, men hem…”. Ur berät­telsen har det vuxit fram en flora av sånger och dikter, bilder och sedvänjor, som gett händel­sen en alltmer sago­liknande karaktär. De vise män­nen har blivit tre kungar, klädda i lysande kläder, ofta som representanter för alla de då kän­da kon­ti­nen­terna. Men Matteus berättar ingen saga. Han anger geo­­grafiska platser, Je­ru­sa­lem och Betlehem. Herodes är känd från den ”vanliga” historien. Ändå behöver vi inte skämmas för det sagolika som vuxit fram kring det som faktiskt hände. Katolska röster, bland annat J.R.R. Tolkien, författaren till Sa­gan om ringen, kallar det en ”sann saga”. Evan­geliets his­to­riska kärna be­kräf­tas av modern astro­no­mi, som känner till en ovan­lig konstel­lation på him­la­val­vet under året för Jesu födelse.[1] Vår förre påve Benedikt XVI klargör i sin bok, Jesus från Nasaret, att evange­liet inte är skilt från den verk­liga historien. Det är skill­nad på en saga och en ”sann saga”.

De vise männen, eller stjärntydarna som Bibel 2000 kallar dem, var för­modligen både astronomer och astrologer. Antik stjärntyd­ning menade att varje människa hade sin egen stjär­na. De säger att de har sett ”hans stjärna”. Det är historiskt möjligt att de kände till Bi­leams pro­fetia i Fjär­de Moseboken: ”En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” De­­ras sö­kan­de leder dem till Jerusalem, judafolkets huvudstad. Där frågar de ren­hjärtat var den nyföd­de konungen fanns. Deras fråga tas på allvar, men kung Herodes blir oro­lig. Han anar en konkurrent och rådfrågar den bibliska sakkunskapen. Profeten Mika har för­ut­sagt att det från Betlehem skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärnty­dar­na låter sig upp­lysas av detta pro­fetord. Därmed får de vägledning för det sista och av­gör­ande väg­styc­ket. De beger sig till det oan­senliga Betle­hem. Dit hade de inte hit­tat utan pro­­fetens vägledning.

Stjärntydarnas egna iakttagelser och överväganden fullbordas av Skriftens ljus. Det mänskliga sö­kan­det kommer näs­tan ända fram. Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo, men ett steg i förtroen­de, i överlåtelse, i trons lydnad för den uppen­bara­de sanning­en. Människans sökande mås­­­­te fullbordas av Guds egen ledning. Annars blir tron inte stör­­­re än vad människan själv kan tänka ut och begripa. Jesus säger i Jo­han­nes­evan­ge­liet: ”Ingen kan kom­ma till mig, utan att Fa­dern som har sänt mig drar ho­nom”.

Katolsk tradition har stor respekt för det mänskliga sökandet, både i andra religio­ner, i fi­losofi och all ärlig forskning. Människan är en sökare och hon uppma­nas att söka. Sam­tidigt behöver hon det till synes mot­satta, tron på att Gud själv sö­ker och leder människan. ”Jag tror för att förstå”, säger den högt bildade och begåvade Augustinus. Benedik­tin­mun­ken den helige An­selm ber: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och vi­sa dig för den som söker dig; ty jag kan in­te söka dig om du inte lär mig, inte heller kan jag fin­na dig om du inte visar dig.” De vise männen är våra fö­redömen inte bara ge­nom sitt upp­rik­tiga sökande, utan ock­så genom att de låter sig ledas. Deras kunskaper för­ledde dem inte till högmod. Som psalmisten säger: ”Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”. Därför ber vi i dagens kollektbön: ”Du som led­de de vise männen, led även oss…”.

Gud ledde de vise männen förbi ondskans anslag. De kunde ha dragits in i He­­­­­­rodes be­drägliga för­sök att utnyttja vad de sett. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyss­nar artigt till hans ord, men argumente­rar inte. De fortsätter den väg de förts in på. Det står att stjärnan gick före dem ända fram till den plats där barnet var. Genom en dröm blir de till­sag­da att ta en an­nan väg tillbaka från Betle­hem. Herodes lämnas åt sitt eget ursinne. Su­veränt leder Gud, trots alla anslag. ”Den svekfulle möter han med list.”

Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi in­sett, den inre stjärnan, det ljus som upplyst vårt samvete. Ty sam­­vetet är inte sin egen vägledare. Det behöver hjälp av Skriften och Kyrkans un­dervis­ning, inte för att köra över samvetet, utan för att fostra, väg­leda och finjustera (kalibrera) det, så att det blir den inre vägledare människan behö­ver.  

Det kan kräva beslutsamhet och mod att följa sitt samvete när människan är van att låta sig styras av okända mak­­­ter, inte minst människofruktan. I en hymn frågar kyrkan: ”Hero­des, varför är du rädd?” Rädsla att förlora makten styr hans hand­­lan­de. Helt i onödan. Ty den världsliga makten har inget att fruk­ta av detta barn. Inte heller av barnets kyrka. Tvärt­om! Stat och lagstiftare behöver ljus och vägled­ning för att kunna fullgöra sin lagstiftande upp­gift och inte låta sig styras av tillfälliga opi­n­­ioner. Också den enskilde styrs lätt av räd­s­la, vilket är en usel vägvisare. Rädsla för­dunk­­lar sikten. Människan behöver inte bara ljus, utan också mod för att välja rätt i olika vägskäl. Alternativet är att bli medskyldig till det on­da. Känslan av rädsla är ofta bara naturlig. Men känslan får inte styra. Den som saknar mod be­höver be om det. Ett gam­­malt råd är att hand­la som om hon hade mod. I efter­hand upptäcker hon att hon hade mer mod än hon trodde. Tron säger oss att Gud leder den som ber om vägled­ning. Jesus säger ofta: ”Var inte rädda!” I mot­gångar behövs fast­het och uthållighet. I tveksamma lägen bör man vänta och be om klarhet, in­hämta råd hos nå­gon hon litar på, kanske ett besök hos jungfru Maria, ”Det goda rådets mo­der”. Att följa sitt av Herren upplysta samvete fyller män­ni­skan med frid och glädje, lik­som de vise män­nen fylldes av ”stor glädje” när de såg stjärnan. Sådana människor får ljuset att sprida sig. Apos­­­teln Paulus sä­ger: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kun­ska­­pen om Guds här­lighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”.

Mitt i den värld där ondska, maktlystnad och hyckleri dominerar, där så många tycks fega, blin­da och döva, genomför Gud sin plan med hjälp av dem som låter sig ledas av ljuset från barnet i krubban. Suveränt och stilla, mitt i historien, utan att medierna upptäc­ker det.

När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och hyllar det. De fram­bär sina gåvor. I deras tillbedjan ser vi den sanna vis­heten. Tillbedjan är att erkän­na och följa den san­ning som Gud givit oss. Inte bara en gång, utan ständigt. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.

Vi tillber det gudomliga ljuset i de euka­ristiska gå­vorna på altaret inför våra ögon. Härlig­heten lyser fram ”under sakramen­tets slöja”, som vi skall be i slutbö­nen. Ljuset lyser fram ur hans självutgivande överlåtelse åt Faderns vilja, hans offer för alla människor, levande och dö­da.

Vårt deltagande i den heliga mässans offer är också vår bön för oss själva och för alla som sitter i mörker: ”Du som led­de de vise män­nen, led också oss…att en gång få skåda hans härlighet i himlen”.

Amen.


[1] Jesu födelse inföll dock minst 4 år före vår tideräknings början. Denna beräkning tillkom på 500-talet och byggde på otillförlitliga beräkningar.