Kortpredikan S. Francisco Xavier, präst

– Jes 29:17-24 Ps 27:1,4,13-14 Matt 9:27-31 –

Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, nådde till Indien, Moluc­ker­na, Japan och stod på tröskeln till Kina. Han lär ha döpt tio­tusentals.

Hans iver smittade av sig på de döpta. Han fick var­ken tid att äta eller sova. Så ivri­ga var barnen att lära sig. I brev till sina bröder hem­ma i Europa frå­gar han var­för de be­kym­rar sig mer om ve­ten­ska­pen än om att förmedla ljuset till sjä­lar som le­ver i mörker.

Som i onsdags påminns vi om människans synskada. Det hon ser är oklart och ofta skevt.

Profeten lovar: ”de blindas ögon skall se och vara fria från dun­­­­kel och mör­ker”.  

Två blinda följer efter Jesus och ro­par: ”Davids son, för­bar­ma dig över oss!” De lider av sin blindhet och söker bot. De har tagit ett första steg men de bo­tas inte direkt. Jesus låter dem ropa. Han frågar efter deras tro.

Vi känner igen Guds folks vand­ring i väntan på den utlova­de Messias. Gamla förbundets väg till det Nya.

Men också det Nya Förbundets folk, kyrkan, känner igen sig. In­te minst under adventsti­den tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.

Men också varje människa känner igen sin egen väg genom li­vet. För att hon skall botas från sin blindhet och nå det eviga lju­set.

Kampen intensifieras när hon gått vilse genom synd, orsakad av bristande vak­­sam­het. Hon hamnar i mörker och perspektiven förvrids. Hon måste rann­saka sig och se var hon gick fel. Genom ånger vända om och ta avstånd från dessa vägval.

Eller när hon ställs i nya vägval där hon måste välja, ge ett svar eller göra en bedömning. Hon ser inte klart och frestas att chansa eller låta sig styras av upprördhet eller uppgiven vanmakt. Jesus botade inte de två blinda direkt. Han lät dem ro­pa, tills ti­den var mogen.

Vi känner igen det i Bene­dic­tus beskrivning av ödmjuk­he­­­tens väg. Vägen kul­minerar i det tolfte ste­gets bön om förbarmande. Där händer något och bedja­ren skymtar ljuset.

Profeten har redan formulerat det: De ödmjukas ögon skall ”va­­ra fria från dun­kel och mörker. De skall kän­na allt större glädje i Herren”.

Ju mörkare det ser ut i världen, i kyrkan och i det egna livet, des­to viktigare är det att be­vara hjärtat rent.

Vi går samma väg i varje eukaristi. Vi lyssnar och ber att våra ögon öppnas.

De ödmjuka skall känna allt större glädje i Herren.