– 2 Kor 4:1-2,5-7 Ps 96:1-3,7-8a,10 Luk 22:24-30 –

Gregorius är en av kyrkans stora påvar.

Själv ville han inte bli påve. Han var mystiker och ville förbli munk. Hans skrifter har på­ver­kat hela den västerländska mystiken. Men fol­ket i Rom visste att han ha­de de gåvor som kyrkan behövde, också i jordiska ting, och han ställde sig till Kyr­kans förfogande.

En påve, och varje ledare, skall vara ”tjänarnas tjänare”. Han får inte stöta bort de svaga. Ibland måste han lyssna till ”ovä­sentligheter”, som Gregorius säger, men utan att dras in i detta ”pratan­de”, aldrig svika sitt uppdrag. 

Han ställde höga krav på sig själv, men också på de andra herdarna i kyrkan. De skall vara som väktar­na/spa­narna hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett ”högt ställe” så att de kunde se.

Detta ”höga ställe” var deras eget liv, som skulle va­ra ett före­döme för hjorden. Föredömet har sin källa i det ljus som ly­ser upp de­ras e­get hjär­ta med ”kunskapen om Guds härlighet”. Annars spri­der de ba­ra e­get ljus och blir vindflöjlar eller i värsta fall despoter.

Samma villkor gäller varje människa, som är väktare över sitt eget liv. Förstånd och vilja skall stå på ett ”högt ställe” och styra krop­pen med alla dess böjelser, trots att kroppen är svag.

Vi har skatten i kroppens ler­kärl. Men det förblir en skatt. Tron vet att den som ger uppdraget också ger kraften.

Och mer än så. Han är själv med. Hans prövningar fortsätter i krop­pens lemmar. Därför kan Jesus säga till apostlar­na: ”Ni har stannat kvar hos mig i mina prövningar.”

Den som sviker har lämnat platsen vid Jesu sida. Då hänger fortsätt­ningen på att han återvänder till den platsen och inväntar det ljus som lyser upp hjär­tat.

Måtte Jesus en gång kunna säga till oss: ”Ni har stannat kvar hos mig i mina prövningar.”

Därför firar vi den heliga eukaristin.