Kortpredikan

– 1 Thess 3:7-13 Ps 90:3-4,12-14,17 Matt 24:42-51-

Aposteln Paulus har genom Timotheos fått rapport om det som har hänt bland de kristna i Thessalonike. Nu berättar han för dem vad det har betytt för honom.

Han har fått nytt mod i alla sina svårigheter och lidanden. Han in­te bara tackar Gud för dem. Han säger: ”Nu lever vi, när ni står fasta i Herren”. Han tackar för ”all den glädje” som väcks i ho­nom.

Han ber att denna väg till dem skall hållas öppen, en väg med påver­kan i båda riktningarna. Han vill återse dem för att föra dem ännu vida­re på den vägen.

Det är inte bara något mellan människor. Det blir en bild för det nya livet de fått del av. Det föregriper till och med den dag, ”när vår herre Jesus kommer med alla sina heliga”.

Av samma skäl uppmanar Jesus sina lärjungar att hålla sig vak­na. Han gör det med bilden av en tjänare som fått uppgiften att hålla uppsikt ö­ver husfolket och ge dem mat i rätt tid. Tjänaren får en drastisk varning: ”När ni minst väntar det, då kommer Män­niskosonen”.

Men detta drastiska och yttersta pågår hela tiden, när vi ”minst anar det”. Och där vi minst anar det. Inte minst i det som händer mellan oss.

Det är genialiteten i Benedictus regel. Det yttersta och eskatolo­giska pågår hela tiden mellan bröderna/systrarna. Ofta när/där vi minst anar det.

Det är för att öppna våra ögon som han uppmanar oss att över­bjuda varandra i lyssnande, lydnad och tålamod, i uppriktig kär­lek.

Det är hans sätt att ”rätta till bristerna” i vår tro. Han vill öppna våra ögon för att Herren kommer redan nu.

Sakramentalt är det samlat i den heliga eukaristin, som är både när­va­ro och fö­re­grip­ande. Vi får del av hans kropp och blod för att upptäcka och bli det vi får del av, som lemmar i hans kropp – ”till dess han åter­­kommer i här­lighet”.