Kortpredikan SS John Fisher, biskop, o Thomas More, martyrer

– 1 Mos 13:2,5-18 Ps 15:2-4b,5 Matt 7:6,12-14 –

Abraham, eller Abram som han först hette, var generös och lät sin bror­son Lot välja var han ville bo, när landet blev för trångt för deras växan­de boskapshjor­dar. Denne valde den rika Jordanslätten.

Abrams frikostighet blev snabbt belönad, om än i hoppet. Han fick lyfta upp sina ögon och se i alla väderstreck och dessutom över tidens gränser. Hans säd skulle bli som stoftet på jorden. I honom skulle alla släkten på jorden bli välsignade.

Denna allomfattande plan tycks stämma dåligt både med or­den om att inte kasta pärlor för svinen, och ännu mera med talet om den trånga por­ten och den smala vägen, som endast ett fåtal tycks finna.

Jesus måste ha vetat vad han sade. Människan behöver både det ena och det andra.

Kyrkan är både helig och katolsk. Heligheten behö­ver kallelsen till katolici­tet för att inte bli trångt sekterisk. Men hon behö­ver också kallelsen till helighet för att inte förlora sältan och det yttersta allvaret.

Detta är inte en lek med ord. Vi ser det hos helgonen.

I 1500-talets Eng­land blev John Fisher och Thomas More martyrer för sin tro­het mot påven och kyrkans tro på äktenskapet.

De var inga ”påvefanatiker” utan humanister med sinne för både natu­rens och kulturens skönhet. De arbetade för att reforme­ra kyr­kan.

Men de mot­satte sig Henrik VIII:s ogil­tiga äktenskap och vägrade att er­kän­na kung­en som kyrkans överhuvud, medan andra menade att det inte var så ”farligt”. Här var de omutliga och kom­­pro­misslösa.

I fängelset skriver More ett brev till sin dotter, fyllt av ka­tolsk klarsyn och varm mänsklighet.

”Jag vill inte misströsta om Guds godhet, hur svag och bräcklig jag än känner mig. Hans mildaste godhet skall beva­ra min själ.”

Han tröstar sin dotter med trons varma klar­het: ”Inget kan in­träffa utan att Gud vill det. Men det som han vill är verk­ligen det bästa, hur ont det än kan tyckas oss.”

Det har han lärt sig vid Jesu kors, som är unikt och ”exklusivt”, och just därför omfattar allt och alla.

Vi firar det i varje eukaristi.