PÅSKVAKA

Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker

Så bad vi när påskljuset tändes. Vi fick våra ljus tända och följde påskljuset in i kyrkan. Vi såg in i påskljusets låga och blev upplysta om dess hemlighet genom att lyssna till Påsk­bud­skapet, Exsultet, den kanske mest innehållsmättade och vackraste av kyrkans liturgis­ka texter. Vi bländades av ljusets väldiga strålglans och bad att hela jordkretsen skulle mär­­ka att dess mörker har skingrats. Vi hörde om natten som ”ensam fick veta tiden och tim­man då Kristus vände åter från de dödas rike”. Själva natten blev ”lysande som da­gen”.

    Till formen inleds Exsultet som en eukaristi med en prefation. Också slutet liknar eu­karis­tin, när Exsultet kulminerar med att påskljuset frambärs som ett välluktande offer ”som bi­na med sin flit har berett och den heliga kyrkan nu får ge som gåva genom sina tjänares händer”. Kyrkan ber att påskljusets låga skall förenas med ljusen på himmelens fäste och aldrig någonsin försvagas”. Kristi påsk förvandlar hela kosmos. Han som är Alfa, alltings begynnelse, skall genom sin påsk förvandla hela skapelsen och bli dess Omega, dess full­bordan i Guds eviga rike.

    Kristi uppståndelse är alltså något vida mer än att han som män­ni­ska blev levande igen. Uttrycket ”återuppståndelse”, som används idag, ger signaler som för­minskar både det uni­ka och allt nyskapande i Kristi påsk, det som vi tror och bekänner.

    Samtidigt var det något konkret och kroppsligt den gången det ägde rum. Graven var tom. Även om den tomma graven ensam inte bevisar något, så är det förutsättningen för den första kristna förkunnelsen. Hade någon kunnat visa fram den döda kroppen hade det inte blivit någon fortsättning. Vi tror på Kristi kroppsliga uppståndelse. När han visar sig för sina lärjungar känner de igen honom. Han är den som blev korsfäst. Samtidigt är det något större och mera. Detta ”större” förklarar de inbördes motstridiga vittnesbörden mel­lan evan­gelisterna. Markus, som vi lyssnat till, berättar bara att kvinnorna lämnar gra­ven ”dar­ran­de och utom sig”. Ett vittnesbörd i sig. Vår förre påve Benedikt XVI säger: ”Uppståndel­sen är något som har hänt i historien, men den spränger historiens rum och når utöver det”. Apostlarnas förvand­ling och den första församlingens tro, bekännelse och liv visar att något avgörande nytt har inträffat.

    Exsultet sjunger att ett ljus har tänts som kan förjaga allt mörker. Men han som kallar sig ljuset visade sig inte för alla. Bara för sina lärjungar. Ljuset sprids genom dem som själva får sina ljus tända och blir upplysta. Så kallades i den tidiga kyrkan de nydöpta, de ”upplys­ta”. Och dopets naturliga plats var just i denna gudstjänst. Därför får också vi möjlighet att förnya våra doplöften. Det betyder att vi först tar avstånd från syndens mörker, det ondas lockelse och från djävulen, mörkrets upphovsman och furste. Utan det sker ing­en­ting, men ändå är det inte avsägelsen som upplyser oss utan tron. Tron på Fadern, So­nen och An­den. Sonen, sänd av Fadern, som har dött och uppstått för att ge oss del av sitt ljus, och på Anden, som får ljuset att tändas i våra hjärtan.

    Därför ber vi: ”Må Kristi ljus för­jaga allt mörker.” Vi vet ju att mörkret ständigt hotar att få makt över oss. Därför firar vi påsk varje år och vi inte bara påminns om Kristi påsk, vi får på nytt se in i Kristi ljus. ”I ditt ljus ser vi ljus”, säger profeten. Utan vår kamp tar mörkret över, men Kristi ljus är starkare och förjagar mörkret. Vi hörde det i den sjätte läsning­en ur Ba­ruks bok: ”Lär dig var det finns vishet, var det finns kraft och förstånd. Då kommer du ock­så att inse var det finns liv och ljus för ögonen, var det finns lång levnad och frid”. Gud lik­nar sina barn vid stjärnor som skall fullgöra sin vakttjänst. ”Han kallar på dem, och de sva­rar: Här är vi! Och lyser med gläd­­je för sin skapare.”

    Älskade systrar och bröder, ”Kristus är uppstånden från de döda! Må hans ljus förjaga allt vårt mörker.”

    Amen.