Kortpredikan

– Hes 37:21-28 Jer 31:10-12b,13 (resp.psalm) Joh 11:45-56 –

Många av judarna hade kommit till tro när de gått ut till Maria i Betania och sett Jesus upp­väcka Lasaros. Det kunde hota den politiska balan­sen.

Men Kajafas är realpolitiker. En man, Je­sus, får off­ras för folket. Ända­må­let får hel­ga medlen, även om priset är en männi­skas liv.

Vår tro säger oss att Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst. Den skru­­pelfrie Ka­ja­fas talar inte ”av sig själv”. Enligt evangelisten Johan­nes talar han profe­tiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Redan profeten Hesekiel hade sagt det. Han ingöt hopp i de för­skingra­de och uppgivna i Babylon. De bortförda skall förenas och åter få bo i sitt land under en och samma herde. Samtidigt antyds något nytt och större. Fridsförbundet skulle vara ”ett evigt förbund”.

Det kunde bara en profet säga. Sannolikt förstod han inte själv hela in­nebör­den i vad han sade.

I Uppenbarelseboken möter vi åter Hesekiels ord och bil­der. Johannes låter pro­fe­ten uttrycka den yttersta och fullbordade meningen i de profetiska löf­tena.

Vår tro säger att allting är fullbordat och sammanfattat i Kristus. Det är det vi skall fira den kom­mande veckan. Men redan i förväg ser vi det övergripande mönstret.

Den stora och kosmiska planen lyser också fram på ”mi­kroplanet”, i det lilla, i det dagliga livet med oss själva och tillsammans under vår korta stund på jorden.

Vår tro uppenbarar att hela tillvaron är påskpräglad. Det må se­dan gäl­la Coro­nakris eller vårt konkreta liv tillsammans och med oss själva, in­te minst när fi­enden försöker splittra och förvränga med sina lögner.

Med våra liv som insats är vi kallade att vittna om detta nya liv, att lära känna oss själva och låta den sanna människan växa fram. Att bära var­andras kropps­liga och moraliska svagheter med största tåla­mod, vilket är svårare än att inta en stad.

Benedictus ger oss det enkla verktyget både för att dö från det gamla och leva det nya: ”Inte före­dra något fram­för kärleken till Kris­tus.”

Eukaristin ger oss all den nåd vi behöver: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”.