Kortpredikan Jungfru Marie Bebådelsedag – Herrens Bebådelse

Jes 7:10-14 Ps 40:7-11 Heb 10:4-10 Luk 1:26-38

För det inre sinnet kan det verka förvirrande att fira Bebådelsen så nä­ra påsk. Bilder och ”tonen” i dagens högtid ”låter” mera jul än påsk. Men påsken förutsätter julen och inkarnationen når sin fullbordan i vår Herres död och uppståndelse. 

Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.”

Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.

Högtiden firas i den heliga eukaristin. Bönen börjar: ”Utgjut, Herre, din nåd i våra hjärtan”.

Leo den store förklarar innebörden i inkarnationen: ”Universums Herre dolde sitt ma­­­jestäts omätlighet och antog tjänargestalt. Den odöd­lige böjde sig under dödens lagar, men förblir sann och evig Gud”.

Om han inte varit Gud, hade han inte kun­nat försona och gudom­liggöra människan. Om han inte varit människa hade människan inte kunnat få del av hans försoning och nya liv.

Maria visar och vittnar om hur Guds nåd förs vidare. Hon blev havande genom att höra, genom att tro och genom sin över­låtelse.

Nåden både förberedde och fullbordade hennes överlåtelse: ”må det ske med mig ef­ter ditt ord”.

Marias svar var så odelat att hon också kan stödja vårt Amen. Hon lita­de på ängelns ord: ”Ingenting är omöjligt för Gud”.

Må vårt ”Amen” i den heliga kommunionen vara sant, odelat och fyllt av trons förtröstan, så att vi genom nåden förvandlas till den barmhärtig­het vi själva behöver och får ta emot.