Jes 55:1-11  Jes 12:2-3,4bcd,5-6 (Resp.psalm) 1 Joh 5:1-9  Mark 1:7-11

Den viktigaste dagen

Vilken dag är den viktigaste i en kristen människas liv? Svaret är: den dag hon döptes. Det viktigaste dokumentet i hennes CV[1] är hennes dopbevis. Det är långt viktigare än examen och and­ra meriter. Dopdagen är viktigare än både födelsedag, bröllopsdag, prästvignings­dag och till och med pro­fess­dag. Att det är professdagen som firas i kloster beror på att den fullbordar dop­dagen. Det var ingen småsak som hände på vår dopdag. Jesus kallar det att ”födas på nytt”, förutsättningen för att ingå i Guds rike. Vi fick vår identitet som Guds barn. Dopet kanske skedde i stor enkelhet, rentav ett nöddop. Det av­görande är att vi döp­tes i vatten och i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Vi föddes på nytt. Vi blev vad vi är: Guds barn.

    Dagens fest, Herrens dop, visar det tydligt. Johannesdopet var ett renings- och bätt­ringsdop, men något hände vid Jesu dop som vida övergick de andra dop som Johannes förrättade. Det unika var både syn- och hörbart. Anden sänker sig som en duva över Jesus när han stiger upp ur vattnet. Fa­derns röst hörs från himlen: ”Du är min älskade Son”. Guds Son var han förvisso redan från första ögonblicket av sitt jordiska liv, ja, han är det ”av evighet”, men här kun­görs det för oss som får höra evangeliet. Herrens dop uppenba­rar Jesu identitet som Guds älskade Son. Det Jesus är av naturen, ges den döpte genom dopets nåd. Det är inte kon­stigt att den dagen också var en älskad dopdag i den tidiga kyr­kan.

    Men Herrens dop uppenbarar inte bara vem han är. Det klargör också varför han har kommit till världen. Dopet föregriper kulmen av hans liv, hans död och uppståndelse. Att han steg ner i Jordans vatten föregriper att han till slut skall stiga ner i dödens mörka vat­ten och upp­stå genom Guds kraft. Dopet föregriper hans påsk. Också detta gäller för den kristnes dop. Aposteln Paulus undervisar om hur dopet för­enar oss med Kristi död, för att vi också skall uppstå med ho­nom till ett nytt liv, redan nu och sedan i evigheten.

    Dopets gåva ger oss vår djupaste identitet. Dopet gör den döpte till det som Jesus får höra: Du är min älskade son/dotter. Utan egna meriter, alldeles gratis. Profe­ten Jesaja sade det i första läsningen: ”Kom hit och hämta säd utan pengar, för intet både vin och mjölk”. Orden som uttalas över den döpte övergår alla mänskliga tankar och pla­ner. Guds ord utför det vartill det är utsänt. Varje dop rymmer samma kraft som vi ser och hör vid Jesu dop, himlen öppnas och Faderns röst ljuder.

    Dopet kan tyckas väga lätt, men är en massiv verklighet, oberoende av hur det känns. Vi tror på ”ett enda dop till syndernas förlåtelse” i trosbekännel­sen. Den döpte kan aldrig göras odöpt. Sakramentet ger en outplånlig prägel, en vat­ten­stämpel i männi­skans inner­sta. Teologin kallar det ”den heliggörande nåden”. Den förlo­ra­de sonen var sin faders äls­kade son också när han låg bland svinen. Trots att han inte hade någon välsig­nelse av det så länge han stannade där. Det var när han påmindes om det, när han ”kom till sig själv”, som han bröt upp och gav sig hem. Paulus uttrycker gåvan så: ”Medan vi än­nu var synda­re dog Kristus för alla gudlösa”.

    I andra läsningen låter Johan­nes tre vittnen träda fram för att bekräfta Herrens identi­tet: ”An­den, vattnet och blodet, och dessa tre är sam­stäm­miga”. Vattnet syftar på Kristi dop och blodet på hans död. Så hän­visar han di­rekt till rösten från himlen: ”Detta är Guds vitt­nes­börd: han har vittnat om sin son”. Det vittnesbör­det tillämpas i hand­ling på människan som döps och konfirmeras. Rös­ten från himlen sä­ger till den som döps: Jag älskar dig. Det är grunden för vår iden­ti­tet. De tre orden är inte bara de högsta som kan sägas mel­lan män­niskor, de hör ock­så till de ord som män­niskan har störst behov av att höra. Psykolo­gin påminner oss om hur funda­menta­lt det är för barnet. Mer än något annat behöver män­niskan veta sig va­ra älskad. Vet hon det, klarar hon det mesta av både motgångar och prövningar. Människor sviker. Gud gör det aldrig. Tron, som är ett med dopet, ”beseg­rar världen” säger samme Johannes.

Som vanligt gör djävulen karikatyrer, inte minst på det högsta och finaste. Den vanli­gaste vrångbilden av Guds villkorslösa nåd säger att Guds kärlek upphäver buden och befriar oss från kallelsen att hålla oss vaksamma. Sådant leder till ”billig nåd” och slutar i tvivel och likgiltighet. Ty kär­leken är ömsesi­dig. Besvaras den inte stannar den i växten och dör, eller snarare vi dör av att inte besvara kärleken. Johannes, kärlekens apostel, säger: ”Detta är kärle­ken till Gud: att vi håller hans bud”.

Men är man då inte tillbaka på ruta ett? Tillbaka under lagen och kra­ven? Nej, det är en av­görande och ”himmelsvid” skillnad. Johannes beskriver skillnaden så: ”Hans bud är inte tunga”. Jesus säger att hans börda är lätt. Jesu ”bud” är inte främst ett krav eller en lag. Den är ingjuten i våra hjärtan genom den heli­ge Ande, den An­de som kom över Jesus vid Jordan. An­den befriar den troen­de från det tyngande i lagen och för in under den befri­ande nåden. An­den ger iver och lust att göra det goda. Och varje gång vi syndar får vi, som profeten säger, återvända till vår Gud som ”alltid vill förlåta”. Anden känns igen på sma­ken. Det goda görs inte längre av fruktan, utan av kärlek och glädje, också när det kräver självövervinnelse.

Även de kärvaste av våra monastiska fäder, de som tycks kräva det orimliga, de vet bättre än andra att allt handlar om att förbli i nåden. De vet att ingen seger sker utan nå­dens hjälp. Benedictus hänvisar till det när han i prologen talar om ”det goda hos bröderna inte är deras eget verk utan Herrens”.

Det kan ta tid innan lärjung­en upptäcker det, och många tårar måste rinna, – man har talat om ”tårarnas dop” som en väg tillbaka till det ”enda” dopet – men nå­gonstans vet den döpte att hon är nyskapad och älskad. Bara att påminna sig sitt dop kan vara en hjälp. Dop­dagen är den viktigaste dagen i mitt liv.  

I den döptes innersta hörs Faderns rös­t från himlen: ”Du är min älskade son/dotter”.

Amen.

---

[1] Curriculum vitae, ung. livets förlopp – meritförteckning för den som till exempel söker arbete.