– 1 Joh 4:11-18 Ps 72:2,10-13 Mark 6:45-52 –

”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.”

En bild både för människans utsatta villkor och för tron. Män­niskans liv är utsatt för verkliga stormar. Tron vittnar om att Jesus är starkare.

Tron gör som lärjungarna i båten. De hör hans ord: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.”

Invävda i Jesu ord, ”det är jag”, ljuder or­den till Mose vid den brinnande busken, och därmed den Gud vars namn stavas ”JAG ÄR”.

De som lyssnar till evangeliet hör Jesu ord. Johannes beskriver senare vad det leder till: ”Någon bekän­ner att Jesus är Guds son”.

Därför utkämpade Kyrkan en lång och hård strid för tron på vem Jesus är. Kampen fortsätter för att människan behöver den sanna tron.  

Denna tro är långt mer än ord. Jo­hannes säger om den som tror och bekänner: ”Gud förblir i ho­nom och han i Gud”. Markus be­skriver sam­ma kraft så: ”Jesus steg i båten, och vinden lade sig”.

Johannes förklarar det som ett Andens verk. Därför ger tron en visshet som är starkare än alla kastvindar: ”Han har gett oss sin Ande, och där­för vet vi att vi förblir i honom och han i oss”.

Tron fortsätter i kärleken till nästan. ”Om vi älskar varandra, är Gud all­tid i oss”. Bröderna skall, enligt Regeln, överträffa varandra i ömsesidig aktning och inbör­des lydnad. Ytterst är det en avspegling av den ömse­sidiga aktning och kärlek som råder mellan Fadern och Sonen och den helige Ande.  

Munken håller ut i den kampen för att låta rädsla och fruktan er­sättas av kärlek. Benedictus säger att det är An­dens verk i den som följer öd­mjukhetens väg. ”Om vi älskar varandra, är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.”

En fortsättning av vad som hände i båten.

Vi firar det i den heliga eukaristin.

”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig.”