1 Joh 1:5-2:2  Ps 124:2-5,7-8 Matt 2:13-18

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan.

Därmed vittnar kyrkan om sin tro. Hon tror som hon ber.

Hon vet att Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­dens”. Kristi offer, korsets kraft, har förtrampat ondskans väl­de och ibland blir det synligt också utanför de troendes skara, också ”i förväg”.

Sådan är vår tro på jungfru Marias obefläckade avlelse. Den skedde ”men tanke på att Kristus skulle dö för alla människor”.

Utan att själva veta det vittnar de oskyldiga barnen om det ljus som lyser i mörkret. Inte heller de medvetna och ”starka” marty­rerna vitt­nar om sig själva, utan om det ljus som mörkret inte har makt över.

Vi frambär denna mässa för dem som förvägras sin gudagivna och mest basala rättighet, rätten att leva.

En kyrkofader frågar: ”Varför blir du rädd, Herodes, när du hör om konungens födelse?”

Rädslan är en dålig vägvisare och kan föra rejält vilse. Vi ber för de kvinnor som lyssnat till usla vägledare och får lida för det, men läm­nas ensamma. Det finns hjälp att få! Också indirekt bejakan­de av abort ger delaktighet i synden.   

Rädslan styrs av okunnighet om Kristi avsikter. Kyrkofadern sä­ger, med adress Herodes: ”Han kommer inte för att störta dig utan för att övervinna djävulen”.

Låt oss därför be, om insikt och om barmhärtighet, men också om mod att följa insedd san­ning.