– Jes 61:1-3a Ps 89:2-5,21-22,25,27 Matt 25:31-40 –

Det finns en smittande glädje i bilden av Mar­tin av Tours.

Det är samma färg och ton som i Jesajas profetia om Herrens tjänare: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och bedrö­vade.

Det skymtar fram när Martin delar manteln med den frysande tiggaren. I drömmen får Martin se Kristus som den frusne, iklädd hans mantel

Mot sin vilja accepterar han att bli biskop. Martin göm­de sig bland gässen, men dessa kacklade och avslöjade honom.[1]

Han for i väg för att stifta fred mellan stridande präster, trots att han var allvarligt sjuk.

Vi hör och ser samma färgton när det inför hans död sägs om honom: ”Han frukta­de inte döden, men vägrade inte att leva.”

Profeten ger förklaringen. De ödmjuka får tillgång till glädje och tröst.

Ödmjukheten är sam­tidigt frimodig. Den flyr inte till själv­ömkan. Men aktar sig än mer för förmätenhet. Ändå fastnar den inte.

Det finns en framkomlig väg, en väg mellan förmätenhet och förtvivlan.

Vägen öppnar sig för den som följer Kristus. Den skymtar fram hos den helige Martin.

Också döden har förlorat sitt grepp över den ödmjuke.

”Han fruktade inte döden, men vägrade inte att leva.” 

---

[1] Men det står inte i Sulpicius Severus biografi om Martin, utan är legend.