2 Mos 22:21-27 Ps 18:2-4,47,51ab 1 Thess 1:5-10  Matt 22:34-40

Älska och gör det du vill

Så lyder titeln på en bok som kom ut för några år sedan.[1] Den handlar om den så kal­­lade krop­pens teologi, om förhållandet mellan man och kvinna. Men bokens titel kan också vara en ingång till det evangelium vi nyss har hört om det dubbla kärleksbudet. När människan älskar gör hon det hon egentligen vill och är skapad att göra. Kärleken är den luft där hon kan an­das. Kärleken gör henne levande, medan bristande kärlek kväver och hatet dödar henne. Detta har sin grund i att Gud har skapat människan för att han ville det, av kär­lek. Han ’vil­­­le’ henne. Hon är ska­pad till Guds avbild, till att besva­ra och återspegla hans kärlek. Vi märker det ge­nom den ange­nä­ma doft som omger kärle­ken. De vackraste sångerna, dik­terna, böckerna och konstver­ken hand­lar om kärle­ken. Människan kan ha invändningar mot tron, men knappast mot kärleken.

    Samtidigt är ordet kärlek förmodligen det mest missbrukade av alla ord. Kärleken reduceras till en käns­la, i värsta fall ett begär. Om kärleken bara är en känsla blir ju Jesu ord obegripliga. Han säger: ”Du skall älska Herren, din Gud; du skall älska din nästa”. Men känslan kan man inte befalla. Alltså måste kär­leken vara något annat. Men en befallning? Vart tar då friheten vägen? Gud tvingar ingen att lyda hans bud. Den som däremot lyder, och fortsätter att göra det, skall upp­täcka att den­na lydnad är vägen till befriel­se och glädje. Den som älskar lyder budet av glädje och av egen vi­l­ja. Hon älskar och gör det hon vill. Hon upp­täc­ker att kärlekens börda är lätt, som Jesus säger på ett annat ställe.

    Varför känns det då ofta så svårt och mödosamt att älska och leva i kärleken? Hin­d­ren ligger hos människan, säger fäderna.

    Det första hindret är okunnighet om vad kärlek är. Att älska någon är att vilja det som är bra för den and­re, och att praktisera denna välvilja. Drivkraf­ten är inte känslan utan viljan, som i sin tur är styrd av kunskap och insikt om vad som är bra för den an­dre. Också den som förmanar en syndare, måste göra det av kär­lek. En klas­sisk de­finition på kär­lek är en rätt inriktad och kraftfull vilja. Rätt inrikt­ning får den­na vilja ge­nom att lyda Guds bud. ”Den som älskar mig”, säger Je­sus, ”håller mina bud”.

    Budet att älska är det första och viktigaste budet. På det hänger hela la­gen. Alla bud måste sty­ras och formas av kärleken. ”Låt oss i kär­lek hålla fast vid sanningen”, säger apos­teln. Utan kärlek blir allting skevt och snett och utan värde.

    Kärleken är en gu­domlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i egois­mens fängel­se. Av kärlek befaller han oss att återvända till kärleken. Människan kan vägra att lyssna. Välja att vara suveränt oberoende, till priset att förbli inlåst i sig själv. Budet öppnar dörren för att befria hen­­ne, men hon måste själva stiga ut ur fängelset. Den som älskar Gud och sin näs­ta blir rättvänd, befriad från inkröktheten i det egna, trånga jaget. Kärleken kallar hen­ne ut i verkligheten, storsintheten och fri­heten. Kärle­ken vidgar hennes hjärta. Lilla Theresa skri­ver: ”Jag har lärt mig att glöm­ma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig.” Var­je gång vi glöm­mer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till större fri­het och större gläd­je. Den som älskar li­der med den som lider. Kärleken gläder sig över den andres gåvor. Och upptäcker att det egna hjärtat vidgar sig. Det som först var en plikt för­van­d­las till en vana och en lust. Cassianus säger att all disciplin och all mö­da sker för kär­lekens skull. Vi är på jorden för att lära oss att älska. Det är den nödvän­diga för­be­redel­sen för det eviga livet, där det bara finns plats för dem som älskar. Den som inte älskar kommer inte att stå ut i himlen. Den som avvisar kärleken öppnar dörren till den eviga döden.

    Då anar hon också varför kärleken till nästan inte är det första budet, utan behöver kärleken till Gud. Kärlekens källa är inte människan – den sekulära människans illu­sion – utan Gud. Det är Gud som av kärlek givit människan livet. Det är hans Son som av kärlek återupprättar henne och förlåter hennes synder. Det är Guds Ande som ingjuter kärleken i hennes hjärta för att hon skall leva i kärleken.

    Hon lär sig också skilja mellan det destruktiva självföraktet och den sunda ångern över självisk­het och verklig synd. Hon kan vila och vara trygg i Guds kärlek till henne själv. Hon kan älska sin nästa som sig själv, men nu inte av egoistiska skäl, utan för att Gud älskar henne.

    På denna kärleks väg utspelas den avgörande och slutliga kampen. Ju mer män­niskan erfar och upptäcker sin oförmåga att leva i kärlek, desto mer frågar hon efter den. Hon föredrar ingenting före kärleken till Kristus.

    Kärlekens yttersta hemlig­het är att förenas med den man älskar, att bli ett med den älska­de. Därför är den äktenskapliga föreningen en bild för all kärleks mål. Därför finns det en linje från det enkla leendet och den vardagliga kärleken till mystikerns erfarenhet av kärlekens förening med Gud.

    Därför bad vi i kollektbönen om att kärleken skall växa i oss. Aposteln säger: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig,”. Bruden i Höga Visan sjunger: ”Min vän är min och jag är hans.” Varje eukaristi föregriper det, när vi får del av hans kropp och blod. Han i oss, vi i honom. ”Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet.”

    På den vägen växer människan till allt större insikt om det vår boktitel uttryckte: ”Äls­ka och gör det du vill”.

    Amen

---

[1] Syster Sofie OP: Älska och gör det du vill. Kroppens teologi för unga. Catholica 2017.