– 2 Mos 23:20-23a Ps 91:1-6,10-11 Matt 18:1-5,10 –

Gud har skapat allt, både synligt och osyn­ligt, både materia och ande.

När Gud frälser människan tar han hjälp både av materiella verk­tyg i sakramenten, av människor och av andliga medhjälpare. Till de andli­ga hör skydds­äng­larna.

Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel med uppgift att skyd­­da och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att ingen i himlen skulle vara fri från mödan att bekymra sig om henne. 

”Her­ren skall ge sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vä­gar.” Det är Gud som befaller dem, men änglarna lyder, de har förnuft och fri vil­ja. ”Låt oss alltså vara hängivna och tacksamma mot dessa väldiga hjäl­pare”, säger Bernhard av Clairvaux.

I första läsningen uppmanades vi: ”Hör hans (ängelns) röst, var inte mot­­­strävig mot honom”. Skyddsängeln liknar samvetet, som människan kan lyda eller avvisa och sluta att lyssna till. När hon följer samvetet hör hon allt bättre. På samma sätt med skyddsänglarna.

När jag räddas ur en olycka beror det inte på att jag har ”tur” – jag har en skyddsängel.

Människan lär känna dem genom att läsa om dem i Guds folks historia, både i Gamla och Nya Testamentet. Hon ber om deras skydd:

”Du Guds ängel som alltid står inför den heliga Treenigheten, upphör aldrig med din bön för mig, din medtjänare. Du som blivit satt att vaka över mig liv, hjälp mig fram till Guds eviga rike, där jag med dig får sjunga inför den allra­högste: Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet”. (Oremus)

”Änglarna är trofasta, visa och mäktiga, varför skulle vi vara ängsli­ga?”

I den heliga eukaristin omger de altaret. De bär fram Kristi eviga offer till altaret i höj­den ”in­för din gudomliga härlighets åsyn”.

Till slut skall de föra de trogna till Abrahams sköte.   

Så att de helt kan instämma i änglarnas jubel och eviga tillbedjan.