Kortpredikan – S. Teresa av Jesusbarnet, jungfru, kyrkolärare
– Job 19:21-27 Ps 27:7-9c,13-14 Luk 10:1-12 –
Mitt i Jobs förtvivlan, han ber sina vänner att tiga med sin tröst, mitt i detta nästan 40 kapitel långa mörker, uttalar han de profetiska orden: ”Jag vet att min förlossare lever och att han till slut skall stå fram över stoftet.”[1]
Orden fann tidigt ingång i kyrkans begravningsliturgi och togs emot som en profetisk förutsägelse om uppståndelsen. ”Kyrkan tror som hon ber.”
Jobs ord uttrycker ett hopp som går utöver vad han själv har kunnat tänka ut eller sannolikt inte ens själv förstod: ”Sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri från mitt kött få skåda Gud”.[2]
Kyrkan säger att ”det nya är fördolt i det gamla”. Den genom Kristus uppenbarade tron finns redan i det Gamla Förbundet, men ”fördold”.
I påskvakans Exsultet sjunger kyrkan om uppståndelsen och ser den ”fördold” redan i psaltaren (139:12): ”Natten skall bli lysande som dagen”.
Lilla Teresa nådde trons förtröstan när hon upptäckte kärlekens ”lilla väg”. Hon ville bli präst, missionär, martyr etcetera, men dessa vägar var ju stängda för henne.
Då böjde hon sig ner i sin intighet och lyftes så högt att hon kunde nå sitt mål. Genom aposteln Paulus upptäckte hon att kärleken var det avgörande i alla kallelser. Utan kärlek skulle inte apostlarna förkunna och martyrerna vägra att utgjuta sitt blod. Det är inte stordåd som krävs, men att göra allt i kärlek.
Så blev hon både missionens skyddshelgon och kyrkolärare.
Hon kunde också bejaka det lidande och det mörker som drabbade henne.
Den förtröstan som tog sin boning i henne är ljuset som lyser i mörkret och som redan Job vittnade om: ”Jag vet att min förlossare lever”.
[1] Bibel 2000: ”Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden”.
[2] Bibel 2000: ”Här, med min kropp, vill jag skåda Gud”.
