– Pred 1:2-11  Ps 90:3-6,12-14,17 Luk 9:7-9 –

I mässan för Alla Sveriges skyddshelgon ber vi för ”Sveriges land och folk”.

Nästan som en kontrast hör vi i första läsningen om alltings tom­het och fåfänglig­het. ”Man kommer inte ihåg dem som levde före oss.” Det ger en kritisk distans till nationell romantik. Allt var förvisso inte bra.  

Ändå uppmanas vi att be för Sveriges land och folk. Katekesen säger till och med att ”kär­leken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärle­kens ordning.”

Foster­lands­kär­lek hör inte till det högsta på kärlekens rang­skalan. Man kan se den som en ut­vidgning av fjärde budet. ”He­d­ra din fader och din moder, så att det går dig väl och du får länge leva i ditt land.” Föräldrar har ofta svikit, men det motiverar inte förakt.

På ett liknande sätt får vi glädja oss över vårt land, över dess språk, histo­ria och kultur.

Med skyddshel­go­nens hjälp kommer både gott och ont, både hjältar och svikare i sitt rätta ljus. Ansgar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hesselblad… 

De hade alla läst Predikaren och älskat den. De visste att land och folk står under tomhetens välde. De har följt sin kallelse att bryta upp och söka den enda nöd­vändiga.

Men inte av förakt för land och folk, utan för att peka på det som alla land och folk pekar fram mot, den heliga Kyrkan och Guds eviga rike.  

”Inget är nytt under solen”, säger Predikaren. Det ger realism i synen på vår historia.

Men helgonen hade sett och förstått något mera. Solens upp­hov och Skapare har kommit! Tron bekänner Kristus som ”ljus av ljus”.

Evange­liet vittnar om en ”nyhet” som aldrig blir gammal.

Vi hör det i varje eukaristi: ”Detta är mitt blod, det nya och eviga för­bundets blod”.

Helgonen visar vägen till en sund och katolsk fosterlandskärlek.