Kortpredikan
– 1 Kor 15:12-20 Ps 17:1,6-8,15 Luk 8:1-3 –
”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta liv, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.”
Tron på Kristi uppståndelse fanns säkert bland korinthierna, men den hade blivit något rent ”andligt”, något bara för det här livet. De trodde inte på allas uppståndelse från de döda. Tron hade inte fullbordats i hoppet om evigt liv.
Paulus drar bistra slutsatser av denna brist i korinthiernas tro. Då är deras tro ”meningslös”. Han kallar dem ”ömkansvärda”.
Att plocka bort någon del av den tro vi tagit emot är som att ta bort en sten i ett bygge. Hela huset blir skevt och vacklar. Tron är en helhet där alla delar behövs.
Tron förvandlas till ett medel för att göra detta jordiska liv uthärdligare och bättre.
Men utan hopp får vi problem när motgångar, lidande och orättvisor drabbar. Livets ekvation går inte ihop utan tron på uppståndelsen och en slutlig dom. Här på jorden kan vi inte räkna med fullständig rättvisa. Ofta blir det ”värre”, som martyrerna vittnar om.
Lönen för den rättfärdige väntar i sin fullhet på andra sidan uppståndelsen från de döda.
Utan hoppet dräneras både tron och kärleken på kraft. Med hoppet relativiseras bedrövelser och orättvisor. I hoppet kan aposteln säga att hans lidanden ingenting betyder. De har förlorat sin kraft. Martyrerna bekräftar det.
Paulus inte bara förkunnar: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda!” Han fortsätter: ”som den förste av de avlidna.”
Varje söndag bekänner vi: ”Jag väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv”.
I varje eukaristi firar vi det: ”Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekänner vi”.
I den heliga kommunionen får hoppet näring. Hans uppståndelse ”fortsätter” och skall en gång fullbordas i de troende.