Kortpredikan S. Hildegard, jungfru

– 1 Kor 15:1-11 Ps 118:1-2,16-17,28 Luk 7:36-50 –

Dagens läsningar är inte valda för dagens helgon, den heliga Hil­degard av Bingen, men de uttryc­ker väl hennes förhållande till allt skapat, inte minst hennes fascination över människans kropp.

Paulus vittnar om den tro han tagit emot och för vidare, inte minst tron på den kroppsliga uppståndelsen. Evangeliet doftar av kropp­­s­lig närhet. Kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår.

Hildegard kunde tala om samlivet mellan man och kvinna som ett skapelsens mysterium, nästan som ett föregripande av ”kroppens teologi” hos påven Johannes Paulus II.

Men Hildegard av Bingen (1100-talet) var också kontroversiell och upphöjdes först 2012 till kyr­ko­lärare av sin landsman Bene­dikt XVI.

För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon var inte pan­teist. Hon såg, förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena.

Hon säger: ”Allt skapat i världen är liksom en bok, en bild och en spegel av oss”.

Hennes förmåga att se och alla hennes andra gåvor hade for­mats av Skriften, av litur­gin och av kyr­ko­fä­derna.

Hon var gripen av kärlek till Gud och till hans kyrka och kunde ald­rig se sig mätt på den skapade världens skönhet.

Mot slutet av sitt liv kom hon i konflikt med sin biskop, som under lång tid förbjöd både sakrament och liturgisk sång i klostret. Ge­nom list, uthållighet och ödmjukhet fick hon dock biskopen att ändra sitt beslut.

En röst i vår egen tid ber om hennes förbön: ”Be för alla kvin­nor och män som i vår tid söker mening och sammanhang, att de, som du, får ana det som inget öga har sett och inget öra hört, det Paradis som Gud har skapat för oss.”