– 1 Kor 7:25-31 Ps 45: 11-12,14-17 Luk 6:20-26 –

Paulus talar om att leva ”i världen som om vi inte levde av den”. Hans ord doftar frihet. Ett trotsigt oberoende av de makter som tycks styra den här världen och lätt får makt också över de troen­de.

Samma frihet hör vi i Charles de Fou­caulds bön: ”Vad som än hän­der, tackar jag dig”.

Ignatius av Loyola talar om ”indifferens” (indifferentia), en frihet som inte är lik­giltighet, men beredskap att göra Guds vilja, ”vad som än händer…”

Cassianus talar om att varken bedras av framgångar, ”när alla berömmer er”, eller slås ner av motgångar och fjättras av bedrö­velse och själv­ömkan.

Jesus prisar dem saliga som de flesta beklagar, dem som ”är fat­tiga och som hungrar, dem som ha­tas, stöts bort och avskys”.   

Det efterfrågar både vår förbön för de drabbade och barmhärtig­he­tens gärningar för att bistå. 

Men det viktigaste får inte fattas.  

”Framför allt som ska bevaras, må du bevara ditt hjärta!”

Psalmisten visar vägen: ”Glöm ditt folk och din faders hus, så att konungen får ha sin lust i din skönhet”. ”Din faders hus” motsva­rar ”den värld som går mot sitt slut”.

Någon behövs som lär oss att be: ”Vad som än händer, tackar jag dig.”

Och inte bara lär oss. Han ger oss sin egen frihet, när vi tar emot honom i den heliga eukaristin och ingenting föredrar framför kär­le­­ken till honom.