– Jer 15:10,16-21 Ps 59:2-5a,10-11,17-18 Matt 13:44-46 –

Den helige Olav var kung och krigare, men ägde en hängiven tro. Han stupade vid Stik­lastad i Norge år 1030 och uppfattades snart som mar­tyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgä­ves.

Trons folk bekräftade det. Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, dit hans kropp för­des, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka på nära håll.

Ingen gestalt i GT, med undantag av Job, är så plå­gad under sitt uppdrag som profeten Jeremia. Han var avskydd av folket och dess ledare. ”Ve mig, min moder, att du har fött mig, mig som är till kiv och träta för hela landet!”

Han upplever sig också som övergiven av Gud. ”För din hands skull har jag måste sitta ensam”.

Han klagar bit­tert: ”Varför skall jag då plågas så oupp­hörligt, och varför är mitt sår så oläkbart?”  

Ett litet ljus antyds i profetens inre. ”När jag fick dina ord, blev de min föda, ja, dina ord blev för mig mitt hjärtas fröjd och glädje”. Profeten tuggar i sig Guds ord och det ger ifrån sig glädje.

Det kärva budskap han förkunnar för folket att Jerusalem skall ödeläggas måste drabba honom själv: ”Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter och bli min tjä­nare. Jag skall göra dig till en fast kopparmur, ty jag är med dig och vill hjälpa dig, säger Her­ren”.

I mörkret ser profeten en skymt av skatten i åkern och av den dyr­­ba­ra pärlan. Han härdar ut och håller fast vid Guds ord och den kal­lelse han fått.

Profetens öde förebådar vår Herres påsk. Samma öde skymtar fram i den helige Olav och alla helgon. Munkarna och varje troen­de känner igen sin kallelse i profeterna och martyrerna.

Vi firar det i varje euka­risti.