Jes 49:1-6 Ps 139:1-3-13-15 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeter­nas. En ”vass pil, dold i ett koger”.

Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tyd­ligare. Prästens kallelse måste bekräftas och helgas av Kyr­kan. Pro­feten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han el­ler hon är född.  

Det gör den inte lättare. Je­remia klagar bittert över sin ­kal­lelse. Han är utvald utan att vara tillfrågad. När han klagar, får han inget ge­hör. Profeten avvisas av de flesta. Och när han tas emot upp­höjs han lätt utöver det han är värd. Johannes måste säga att det inte är han som är Messias. Men kallelsen ger en unik närhet, direkt och oför­med­lat.

Profeten vet det. När han tänker: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”, så kan han också fortsätta: ”Dock, min rätt är hos Herren och min lön hos min Gud”.  

Salomo säger att Visheten ”frambringar profeter och vän­ner till Gud”.

Också i vänskapen ryms en nära och tät gemenskap. Vänner är som en själ i två krop­par.

Johannes talar om sig själv som ”Brudgummens vän”, som glä­der sig åt brudgum­mens röst: ”Den gläd­­jen har nu blivit min helt och fullt”.

Varje kristen har en profetisk kallelse. Den frigör en sida av var­je män­niskas mysterium. Dem vi firar som profeter har därför något att säga varje människa. De påminner om det yttersta: ’Min lön är hos Gud’. De talar sanning i hjärtat och med munnen. Och blir Guds vänner.

Profet och vän – vilken kallelse!