– Apg 9:1-20 Ps 117 Matt 13:54-58 –

Frälsning på Damaskusvägen. Samtidigt firar vi Sankt Jo­sef ar­betaren.  

Bön och arbete. Benedictus helgar och upphöjer arbetet genom att in­fo­ga det i munkens dag­­liga rytm. Bönen hjäl­per munken att bli en bättre arbetare, och arbetet hjälper honom att bli en bättre bedjare.

Arbetet har sin möda, och Benedictus tar hänsyn till brö­der­nas svagheter. Samtidigt vet han att sysslo­löshet är själens fiende.

­Enligt Johannes Paulus II ”finner den kristne (i arbetet) en liten del av Kristi kors och tar den på sig för återlösning­ens skull, så­som Kristus tog på sig sitt kors för oss. Tack vare det ljus som tränger in i oss från Kristi uppståndelse får vi i arbetet en skymt av det nya livet, det nya goda; vi får liksom ett förebud om ”nya himlar och en ny jord”, som människan och världen har del i just genom arbetets möda. Genom mödan – men aldrig utan den!”

Han som är ”uppståndelsen och livet” låter sig också kal­las ”snic­karens son”. 

Det bländande ljusskenet på Damaskusvägen förvandla­de Sauls liv. Samtidigt förblev han tältmakare och var stolt över att inte lig­ga någon till last.

Benedictus säger: ”Först då är bröderna verkliga munkar, om de lever av sina händers arbete, liksom våra fäder och apostlarna”.

I varje mässa bär vi fram bröd och vin, frukter av jor­den och vin­stocken – och av ”männi­skans arbete”.

Att fira eukaristi är att upptäcka en när­varo, en frid och en glädje. Ock­så i arbetet väntar den på att bli upptäckt.

Med gåvorna bär vi fram oss själva och vårt arbete, ”för att Gud skall för­härligas i allt”.