Kortpredikan

– Hes 37:21-28 Jer 31:10-12b,13 (resp.psalm) Joh 11:45-56 –

Kajafas är realpolitiker. Många har kommit till tro när Jesus upp­väckte Lasaros. Det kan leda till att de politiska villkoren hotas. En man, Je­sus, offras för folket. Ändamå­let får hel­ga medlen, även om priset är en människas liv.

Moralteolo­giskt står läkarna i dagens kris inför samma dilemma när de måste välja vem som skall få del av begränsade resurser, trots att varje människa har en okränkbar värdighet. Ingen önskar det valet, men det görs redan, vid till exempel abort.  

Vår hisnande tro säger att Gud tar Kajafas politik i sin tjänst. Ka­ja­fas talar inte ”av sig själv”, han talar profetiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Redan profeten Hesekiel hade sagt det. Han ingjuter hopp bland de för­skingrade i Babylon. De bortförda skall förenas och åter få bo i sitt land under en och samma herde. ”Min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.”  Samtidigt antyds något nytt och större. Fridsförbundet skall gälla ”för evigt”.

Det kunde bara en profet säga. Sannolikt förstod han inte själv hela in­nebörden i vad han sade.

Inte minst i Uppenbarelseboken möter Hesekiels ord och bil­der. Profe­ten ser den yttersta och fullbordade meningen i löftet.

Vår tro säger att allting är fullbordat och sammanfattat i Kristus, vars påsk vi skall fira den kom­mande veckan.

Trons gåva ger kallelsen att vittna om det hopp denna tro rym­mer. Bland dem som lever ”utan Gud och utan hopp”.

Vi behöver inte förstå hur Coronakrisen hänger ihop med Guds plan, men vi kallas att bära var­andras kroppsliga och moraliska svagheter med största tåla­mod.

Finns det någon väg till detta tålamod och detta hopp?

Benedictus ger oss det sublima och samtidigt enkla verktyget: ”Inte före­dra något fram­för kärleken till Kris­tus.”