Predikan vid begravningsmässa för syster Placida
Kära Systrar och Bröder, kära anförvanter och vänner till syster Placida.
Att begravningsgudstjänsten för syster Placida firas under den pågående pandemin med dess försiktighetsmått är på något sätt passande. Syster Placida var sjuksköterska och gjorde tjänst i klostret som infirmar. Hon var ”förtrogen och van vid sjukdom”, som det står om Herrens lidande tjänare hos profeten Jesaja. Många gånger har jag själv bett om råd av henne i sådana frågor. Man kunde lita på hennes ord.
Men sjuksköterskan ville något mera. Hon sökte friheten hos den Herre hon trodde på och hon ville leva ett liv i bön. Det är, som vi vet, ingen lätt väg. Prövningarna kommer dagligen på besök. Fienden är, som vi också vet, hänsynslös och angriper oss på våra svagaste punkter. Att leva nära sina medsystrar blottlägger alla svagheter, inte minst de som sårar och skadar de andra.
Också den starke aposteln Paulus har bittra erfarenheter, trots bästa ambitioner: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”. Han klagar i sin nöd: ”Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?” Men det slutar inte med det. Aposteln ”tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre”. Det är det förunderliga evangeliet och den nåd det förmedlar. Det skymtade fram ett ljus över syster Placidas ansikte när hon dagen före sin bortgång fick del av Kristi dyrbara blod.
Erfarenheten kan bli en sporre i tjänsten för andra. Brodern i Bondrum och bröderna i grannklostret kan inte glömma alla de påskdagsmorgnar när någon på snabba fötter lämnade sin korg med påskägg och godis vid porten. Det finns många som kan vittna om liknande tjänster.
Men svagheterna är envisa och försvinner inte på en gång, även om generösa tjänster kan bidra till att de hålls i schack. Den verkliga kampen sker inte i offentligheten, kampen för att förankras i tron på Guds barmhärtighet. Vi benediktiner har i vår verktygslåda ordet: ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. Det rymmer allt väsentligt och är formulerat med ”få och förnuftiga ord”. Men tiderna skiftar och för många idag tycks inte en kort maning räcka. Inre blockeringar lägger hinder i vägen. Vi hör ständigt om Guds nåd och barmhärtighet, men hör ändå inte. Fienden viskar i örat att det inte gäller mig.
Då talar Gud med andra ord, genom sina helgon. Ett sådant helgon var Teresa av Jesusbarnet, som påminde hela kyrkan om att gudsfruktan skulle leda till förtröstan på och kärlek till den barmhärtige Guden. Ytterligare ett helgon, närmare oss i tiden, den heliga syster Faustina, har förmedlat bilden av Jesus, ur vars hjärta det lyser och rinner fram strömmar av vatten och blod. På bilden läser vi syster Faustinas ord: ”Jesus, jag förtröstar på dig”. Bilden hänger i idag i många kyrkor, bland annat i vår församlingskyrka i Ystad. Bilden fanns också på skrivbordet i syster Placidas cell.
I sin dagbok återger syster Faustina de Kristi ord som gavs henne: ”Denna dag[1] är min barmhärtighets inre öppet, jag utgjuter ett helt hav av nådegåvor över de själar som närmar sig min barmhärtighets källa. Må ingen själ vara rädd att närma sig mig, om så hennes synder vore (röda som) som scharlakan”.
Vi tackar Gud för vår syster
Placida och ber att hon skall nå fram till den barmhärtighetens källa, vår
Herre Jesus Kristus, som hon förtröstade på. Amen.
[1] Det syftar på söndagen efter påsk som skulle bli Den Gudomliga Barmhärtighetens Söndag.
