Kortpredikan

– 2 Kung 5:1-15  Ps 42:2-3;43:3-4 Luk 4:24-30 –

Naaman, den arameiske härhövitsmannen, hade själv tänkt ut hur pro­feten Elisha skulle bota honom från hans spetälska. ”Jag tänkte att han skulle…”.

Utan sin kloka tjänare hade han gått mis­te om hjälpen. För­do­mar, det är domar ”i förväg”, i kombination med högmod för­blin­dar. ”Gör ingen­ting utan råd”, säger Benedictus.

Naaman tänkte högt: ”Är inte Damaskus floder bättre än alla vat­ten i Is­rael?” Men Gud hade utvalt ett folk och ett land bland alla andra. Det är lika utmanande nu som då.

Gud väljer suveränt sina sätt att rädda människan. Vi kan inte be­stäm­ma villkoren. Tron måste kapitulera. Naaman är vårt före­döme när han ödmjukt lyssnar till det råd han får och följer det.  

I Nasaret ser vi samma problem, men ur Israels synpunkt. Nasa­rets in­vånare är stolta medlemmar i det utvalda folket. De liknar Naaman i hans första reaktion på Elishas ordination. De har blivit högmodiga av att tillhöra Guds utvalda folk.    

När Jesus påminner om att Gud botat Naa­man i Syrien, men inga spet­älska i Israel, blir de ursinniga, driver ut honom och vill störta ner ho­nom utför kanten på det berg som staden låg på. Högmodet har gjort dem hemmablinda och förhärdat dem. En högmodig katolik är lika blind.   

”Jesus gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.”

Guds ord talar suveränt. Det smickrar inte. Det tvekar inte att på­tala obehagliga och djupare liggande laster, främst högmodet.  

Fastetidens hjälpmedel kan jämföras med Naamans klo­ka rådgi­vare. De vill öppna våra ögon för det vi redan har till vår hjälp men blivit blin­da och döva för, bibel, bön, bot och barmhär­tighet.

Gud använder suveränt vilka medel han vill. Han kan använda också en epidemi för att öppna våra ögon för det viktigaste i livet.

”Gud vill inte syndarens död, men att han omvänder sig och får le­va.”