5 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 58:7-10 Ps 112:1,4-8a,9 1 Kor 2:1-5  Matt 5:13-16

Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.

Det är inte lite som Jesus säger om sina lärjungar i Bergspredikan. Han har in­lett den med Saligprisningarna, som en slags portal för hela predikan. ”Saliga de som…” Men så fort­sät­­­ter han med ett direkt tilltal: ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”

    Alla vet vad salt är bra för. Det hindrar förruttnelse och det ger maten smak. Alla vet ock­så vad ljus betyder. Utan ljus blir det mörkt. Men Jesus talar varken om ett av­gränsat mat­förråd eller om ett rum av flera. Han säger att lärjungarna är jordens salt. Det är salt för he­la värl­den. Lärjungarna är världens ljus. Ljuset skall lysa för ”alla i huset”, det bety­der för al­la människor. I slutet av Matteus´ evangelium ger Je­sus sin generalorder: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Men redan här i början av Bergspredikan hör vi: ”Ni är jordens salt. Ni är värl­dens ljus”.

    Vi vet att Jesus kallar sig själv ”världens ljus”. Utan honom vore uppdraget till lärjungar­na hopplöst och omöjligt. Fäderna på det senas­te konciliet uttrycker samma sak, om än försiktigare. I den text som handlar om Kyr­kan, Lu­men gentium, säger de först: ”Kristus är folkens ljus”, men så fortsätter de: ”hans härlighet ”av­speg­lar sig i kyrkans ansikte”. I Bergs­predikan ger han hela sitt uppdrag vida­re till den skara lär­jungar har ser framför sig. På dem och på deras efterföljare hänger det att jor­­den hindras från förruttnelse. På dem beror det att världen inte förblir i mörker. Vilket sa­botage mot Guds plan blir det då inte om saltet förlorar sin sälta eller om ljuset placeras un­der bänken. Om kyrkan anpas­sar sig till världen, då har värl­den ingen nytta av kyr­kan. Om ljuset sätts under bän­ken sjunker värl­den ner i mörker.

    Är det så allvarligt att vara lärjunge och att vara kyrka? Beror det på mig att ljuset lyser i den omgivning där jag lever? Då blir inte bara pedofilskandalerna skandalösa, då kan jag som kristen inte längre ha tron som en privatsak. Mitt liv kan spela en avgörande roll för bå­de grannar, vänner och anförvanter. Varje lärjunge och varje församling blir en mis­sio­när för världen och i den närmaste omgivningen.

    Den som lär känna helgonen anar hemligheten. De påverkar sin omgivning utan att dra uppmärksamheten till sin själva. De var ofta inte framgångsrika eller särskilt duktiga, inte ens moraliskt perfekta. En annan kraft verkade i dem. Ett ljus skymtade fram. I and­ra läs­ningen hör vi hur Paulus var svag och rädd och full av ängslan när han predikade i Korinth. Hans förkunnelse övertygade inte med väl­talighet och mänsk­lig vishet. Han ville bara för­kunna den korsfäste Kristus. Martyrerna vitt­nar om samma hem­lighet. Deras gläd­je fick människor att börja fråga efter den kraft som fick dem att älska och förlåta sina böd­lar. Martyrerna återspeglar det ljus som tändes på korset. Det lyste inte genom att impone­ra och blända, utan genom att förtäras. Han gav liv genom att ge sitt liv. Saltet fullgör sin upp­gift genom att låta sig su­gas upp av den mat det blandas med. Vår Herre gav liv åt värl­den genom att ge sitt liv åt den.

    Det är lätt att höra fel. Jesus säger inte: ’Ni skall vara salt och ljus’. Det säger pelagianer och moralister. Han säger: ”Ni är jordens salt och världens ljus”. Han konstaterar ett fak­tum. I detta faktum lig­ger hela kraften. I kortform säger han: Bli vad ni är! Hans apostel Paulus säger: ”Gud har köpt er och priset är betalt. Förhärliga då Gud i er kropp.” Det gör inte uppmaningen över­flödig, men uppdraget häm­tar all sin kraft från honom som har köpt oss fria och fört oss ut ur mörkrets välde in i lju­sets rike. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger Jesus. Men det betyder inte att lärjungen ingen­ting kan göra. Tvärtom. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger samme apostel. Ingen är kal­lad att lysa med eget ljus, men de som fått del av ljuset måste hålla det brinnande, i tan­ke, ord och handling. I lärjungens liv finns inget status quo. En flämtande ljuslåga kan lätt slockna. Hebreerbrevet varnar för det tysta avfallet. Hur har inte västvärlden under lång tid drä­­nerats på det som tidigare var dess salt och ljus? Vi kan sörja över kulturens förvirring och gudlöshet, men det finns större skäl att sörja över det lärjungaskap och den kyrka som förlorat sin sälta. Je­­sus själv frågar om han vid sin återkomst skall finna tro på jorden?

    Utmaningen kan göra oss rädda och ängsliga. Kallelsen kan verka bedövande. Själ­ve Paulus berättade om sin räds­la och ängslan när han först talade i Korint. Men det var inte formuleringsförmåga eller egen styrka det hängde på, utan på Guds kraft. Och den kraf­ten kom från den korsfäs­te. ”Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kris­tus, den korsfäste Kris­tus.” Utan den kraften hade hans besök i Korint varit verk­ningslöst.

    Alla är inte apostlar, men alla är lärjungar. Vi har ögonen på oss – och det är som det ska. Det gäller inte bara, eller ens främst, våra ord. Det gäller hela vårt sätt att leva. Vi hör­de i första läsningen: ”Bryt ditt bröd åt den hungrige, och skaffa de fattiga och hus­villa hus­rum, kläd den nakne, var du ser honom”. I klostret koncentreras det i den inbördes kärle­ken, i lydnaden och i det ömsesidiga tålamodet, som fäderna kallar det vita martyriet. Men där utlovas ett ljus, också för den som utsätts. ”Då skall ljus bryta fram för dig som en mor­gonrodnad”. Redan hos profeten hör vi det Je­sus skall tala om i domsscenen. ”Vad ni har gjort mot dessa minsta, eller inte gjort, det har ni gjort mot mig.” Profeten varnade ock­så för sådant man lätt blir blind för, att peka finger, att håna och förtala. Vår påve Francis­kus talar ofta om skvallret som en svår synd. Benedictus påminner om umgänget med gäster och be­sökare som en slags mission. Aposteln Paulus säger: ”Lägg alltid era ord väl och ge dem säl­ta”. Ock­så affärer skall göras upp ”så att Gud blir förhärligad i allt”. Bene­dic­tus sät­ter ett universalverktyg i våra händer: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kris­tus”.            

    Jesus formulerar kallelsen: ”Ert ljus skall lysa för människorna, så att de ser era goda gär­ningar och prisar er fader i himlen.” Längre fram i Bergspredikan skall han fördöma hyckle­riet, inte minst i dess fromma varianter. Det är Fadern som prisas, inte de som utför gärningarna.

    Lärjungen upptäcker det när han håller ut i lidande och bön. Vi hörde profeten säga: ”När du ro­par skall han säga: ’Se, här är jag’”. Vi är lärjungar därför att vår Herre har kallat oss utan någon egen för­tjänst. Han fortsätter att göra det. Hans tålamod är gränslöst. Han ger oss inte bara trons ljus, han ger också hopp och ingjuter sin kärlek.

    Låt oss träda fram till ljuset för att på nytt bli upplysta. Låt oss be om frimodighet att inte sätta det ljuset under bänken utan på hållaren, antingen det väcker motstånd eller öppnar ögonen. ”Ni är jordens salt. Ni är världens ljus.”

    Amen.