– Jes 42:5-10 Ps 96:1-6,9-10 Matt 4:13-17 –

Ansgar hade inte stor framgång i sitt missionsarbete. I Sverige, ”hed­­­­­­ning­ar­nas Galileen” som vi kallas genom valet av dagens evan­gelium, skulle det dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt.

Ansgar var både apostel och munk – till det yttre apostel, till det in­re munk. Han blev Nordens apostel, men det betydde inte att han svek sin kal­lel­se som­ munk.

Han sökte ensamheten, han fick sin näring av Guds ord, inte minst psaltaren, han levde i botgöring och läng­tan efter före­ning­en med Gud, i inten­siv efterföljelse av Kristus.

Han underkastade sig riskabla resor, varav två till Sverige, blev biskop i Ham­burg och se­dan i Bremen när vikingarna bränt ner Hamburg, han betjä­nade själv de fattiga vid måltiderna och fri­köpte slavar.

Men detta var inte en avvikelse från det monastiska. Han sän­des ut av sin abbot och bejakade det i lydnad.

Han längtade efter martyrkronan, vilket han fått löfte om redan som ung. När han mot slutet av sitt liv tvivlade på detta löfte fick han höra en röst säga: ”Tro därför fullt och fast, och tvivla aldrig, ty Gud skall ge­nom sin nåd göra två saker, förlåta dig dina syn­der, som du oroar dig över, och uppfylla allt som Han har lovat. När Ansgar hört dessa tröst­ande ord, tröstade han också sig själv”.

Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen, skrev hans biogra­fi. ”Ans­gar var nämligen martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland djävulens fres­tel­ser, köttets lockelser, hedniska för­följare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubb­lig och oövervinnelig. Han var martyr (or­det betyder vittne), därför att han alltid var ett vitt­ne om Guds ord och Kris­ti namn”.

Apostel och munk. Den ena kallelsen försvagade inte den andra. Båda levdes till fullo och kunde därför samverka.

Har inte situationen på Ansgars tid allt större likheter med vår egen?