– 1 Sam 17:32-33,37,40-51 Ps 144:1-2,9-10  Mark 3:1-6 –

”Striden är Herrens.”

Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärt­om. ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting”, bad vi i morgonens ma­tu­tin.[1] Det är först när vi tar denna sam­verkan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller bå­de Da­vids kamp mot Gol­jat och Jesu kamp mot förstockel­sen.

David fick mod genom sin tro på Herren Sebaot. Den i sådan strid oerfarne yng­lingen vågade gå emot den ärrade Goliat.

Hans modiga kamp utesluter inte förnuft och klokhet. ”Överfrom” naivitet är ingen dygd.

Davids mod är renhjärtat och enkelt. Hans tro och hans re­na hjärta ger ho­nom mod att gå rakt mot sin fiende. Han känner sin slungas kapacitet, men är framför allt viss om att Herren skall ge fienden i hans hand.

I den andliga kampen tar det ofta lång tid att få denna viss­het. Paulus uttryc­ker det så i ett av hans senare brev: ”I svagheten blir kraften störst. Där­för vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig”.

Jesus tvingas fråga fariséerna om det var tillåtet att göra gott el­ler ont på sab­baten, att rädda liv eller att döda? Svaret borde va­­ra självklart, men fana­tikern är lika blind som den högmo­di­ge. 

Vi behöver både mod och klarsyn. Mod för att övervinna feg­het, klar­syn för att övervinna otron. Ödmjukheten är både frimodig och klarsynt.

Davids kamp mot Goliat föregriper Herrens egen kamp mot djävu­len. När David i Psalm 144 berättar: ”Han lär mina armar att kriga, mina händer att strida”, då ger han inte sig själv äran. Han säger: ”Lo­­vad vare Herren, min klippa. Han är mitt värn och min borg, min fästning och min rädda­re”.  

Herren väntar på vår samverkan, men ”striden är Herrens”.    

---

[1] Psalt 60.